Browsing articles in "civil society"
Jan 16, 2016

Erik Gandinis film ”The Swedish theory of love”

Värmlands Folkblad

Min artikel i Värmlands Folkblad 14 januari 2016:

En svart bild av det svenska välfärdssamhället

Erik Gandinis film ”A Swedish theory of love” ger en svart bild av vad det svenska välfärdssamhället kan göra med oss.   Det brukar framhållas att välfärden ger autonomi och oberoende för alla, inte minst kvinnor, genom barn- och äldreomsorg. Vi behöver inte ha fullt individuellt ansvar för barn och gamla. Men en konsekvens, som Gandini drastiskt målar upp, kan bli isolering och ensamhet. 
Läs min artikel i Värmlands Folkblad .

* * *

Här nedan en längre version, som kom till tidningen först efter deadline.

Nästa steg: Politik och civilsamhälle för solidariskt oberoende

Erik Gandinis film ”The  Swedish theory of love”  — inte ”A Swedish theory…” — som jag skrev i mitt manus till VF) ger en svart bild av vad det svenska välfärdssamhället kan göra med oss. Vi lyfter gärna ram välfärdens positiva sidor: Den ger autonomi och oberoende för alla, inte minst kvinnor, genom barn- och äldreomsorg. Vi behöver inte ha fullt individuellt ansvar för barn och gamla. Förändringarna drevs i hög grad, med förnyad kraft på 1970-talet, av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen och bidrog till kvinnors frigörelse, ett tema som det dock inte syns mycket av i Gandinis film.

En negativ sida av välfärden, som Gandini drastiskt målar upp, kan bli isolering och ensamhet. Vi tvingas inte hjälpa ochvårda varandra, inte umgås, vi får inte den friktion i relation till andra som är det som skapar oss som människor, som sociala varelser säger den 90-årige polske sociologen Zygmunt Bauman i filmen.  Resultatet kan bli en ofrivillig isolering.

Filmen visar gamla som hittas när de legat döda länge, anonym befruktning med nedfrysta spermier, SFI-elever som får lära sig att inte prata för mycket utan svara kort och koncist på frågor, ”så som svenskar gör”. Sådan mänsklig isolering i svensk vardag kontrasteras mot någon slags new age grupp som gosar med varandra i en solig skogsglänta, och mot en svensk läkare som flytt det kalla, sterila välfärdssamhället för Etiopien för att där möta värme och verkligen kunna göra nytta och vara behövd. Men jämförelserna och kontrasterna blir som framgår krystade, ovidkommande för frågan om ensamhet i Sverige.

Stundtals tänkte jag att psykiatern David Eberhardt – som gjorde sig ett medialt namn genom sitt kallhamrade bemötande av Anna Odell och hennes konstprojekt – kan få nytt vatten på kvarn. Men den kvarnen snurrar nog på i sin dogmatism under alla omständigheter; vi känner ju hans avsky mot svenskars ”trygghetsnarkomani”. Och han skulle nog inte uppfatta det ibland ironiska i filmen.

Filmen är dock angelägen, och oavsett att välfärdens dödgrävare bland nyliberaler kan hitta citat till stöd, så inspirerar den framför allt, genom sin dystopi, till eftertanke och ger känslomässiga avtryck – är vi kanske så här tysta, avskärmade? Ja, sådana tendenser och risker finns.

Filmen är i sin tur inspirerad av Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok med en teori om statsindividualism, ”Är svensken människa?” (Norstedts) I ett efterföljande samtal framstod som ett tema: Hur kan, utifrån den autonomi och oberoende som vi vant oss vid och vill ha, förutsättningar skapas för mer av gemenskap och socialt samspel? Det behövs en politik för det, vilket framhölls av Lawen Redar (i riksdagen, S) och Henrik Berggren, som menade att staten och civilsamhället behöver samverka här.

I vår bok ”Nordic Lights” (SNS 2013) skrev vi om en ”solidarisk individualism” och ser den svenska individualismen eller snarare oberoendet som framväxt i samspel inte bara med staten utan i föreningsliv och folkrörelser och därför med drag också av gemenskap. Men den bakgrunden räcker inte. För visst finns ändå idag tendenser till isolering och ensamhet.

Ett nytt politiskt projekt idag kan vara att undersöka en autonomi, ett oberoende, som inte utesluter utan snarare skapar förutsättningar för gemenskap, för det allmänna. För sociala relationer som inte är framtvingade av beroenden (vi måste inte dagligen vårda vår sjuka förälder), men där oberoendet inte får göra att vi tappar den sociala närheten (att vi ofta besöker äldreboendet till exempel, träffar våra vänner). Ett solidariskt oberoende.

En del i en politik för solidariskt oberoende är ett samhälls- och bostadsbyggande med demokratiska mötesplatser, med förutsättningar och lokaler för gemenskap. Det kan vara en större lokal i stadsdelen och mer decentraliserat i varje kvarter, ja i varje större flerbostadshus. Inte en grå möteslokal i ett mörkt hörn, utan en plats som inbjuder till spontant umgänge över hushållsgränserna, där de unga kan träffas, kanske för gemensamma måltider ibland. Andra kan vilja nyttja förutsättningarna för mer en mer organiserad samverkan.

Själv lever jag i en bogemenskap (den danska beteckningen som är ett mer träffande  ord än kollektiv), med ett tjugotal lägenheter som delar ett gemensamt utrymme med bra kök, matsal, TV/läsrum, barnens lekrum och gästrum. Hjärtat är gemensam matlagning och fyra middagar i veckan för dem som önskar. Annars har alla sin helt vanliga lägenhet med rejält kök. Vi turas om att laga mat (ett par matlagarpass var femte vecka för var och en). Genialt!

Allmännyttiga Familjebostäder skapade en gång förutsättningar för sådan gemenskap (politiken), och vi som ville bo så förverkligar denna (det civila samhället). En politik för resurser till det civila samhället. Kanske arbetstidsförkortning kan bli en del. Något i den vägen ser jag som nästa steg i utvecklingen av den ”svenska modell” som skapat världens mest autonoma människor. Det är på en sådan grund som en närhet kan byggas som inte är påtvingad genom (ekonomiska och andra) beroenden, utan är fritt vald. Och det är angeläget att sådana möjligheter öppnas för alla. Då räcker inte en kvarterslokal för fester och sammanträden, det behövs något mindre, närmare. Detta må vara en utopi – men det har vi inte för mycket av i svensk politik idag. Inspirerar den oss att ta steg på vägen att förena autonomi och gemenskap är det gott nog.

Bogemenskaper kan även ge särskilda möjligheter till kontakter och möjligheter bjuda in nyanlända till  bekantskaper och mänskliga  med oss som är etablerade i landet.

Så även om Eric Gandinis film om svensk ensamhet är dystopisk och målar i bjärta kontraster, väcker den känslor och tankar som pekar framåt mot fortsatt utveckling av ”världens bästa land”.

Åke Sandberg
januari 2016

Select language

Meta

    Log In