”Valfrihet förutsätter inte privata bolag”

”Valfrihet förutsätter inte privata bolag”

Publicerad i dag 15:14   /  Onsdag den 20 aug 2014.

REPLIK. Dan Olofsson må vara en duktig entreprenör, men om företag i välfärdssektorn tycker han till i en rad teser som inte hänger särskilt väl samman och är svagt underbyggda, skriver Åke Sandberg.

Dan Olofssons teser (DN Debatt 18/8) bemöts bäst punktvis:

• Olofsson skriver att vinststopp leder till avveckling av en hel bransch med 160.000 anställda och 11.000 företag. Nåja, nu omfattar välfärdsektorn mer än privata bolag. Och verksamheterna skulle förstås inte avvecklas utan i god ordning drivas vidare i andra former.

• De privata företagen bidrar till mångfald och valfrihet. Valfrihet förutsätter inte, som bland andra Kjell-Olof Feldt framhållit, privata bolag. Valmöjlighet kan finnas med offentliga utförare, och idéburna. Vidare har mångfalden blivit mindre än många avsåg, entreprenörers företag köps upp av koncerner som ”rullar ut” samma koncept i alla skolor. För att minska segregering behöver valfriheten även modereras genom etablering och resurser efter behov, inte efterfrågan.

–>  Läs hela artikeln på dn.se

”Vi behöver ett nationellt institut för arbetsmiljö”

Dagens Arbete har en debatt om arbetslivsforskning. Tidigare har Ann Bergman och Gunnar Aronsson skrivit och här nedanför finns mitt bidrag, och även länkar till de tidigare.

Omstart för arbetslivsforskning!  är mitt tema.
Inte minst omstart för en kritisk forskning om arbetsorganisation. Den har farit särskilt illa de senste åren. Det är arbetets organisation och ledning som, tillsammans med tekniken, bestämmer hur arbetsmiljön blir, hur hälsosamma arbetsplatserna är. Och det är genom förändringar i dessa villkor som jobben kan bli bättre. Annars återstår individuell behandling av de skador som arbetsorganisationen åstadkommer.
Kanske kan man sammanfatta några av förslagen i min artikel på  DA Debatt så här:
o  Institut eller centra vid universiteten och/eller helt fristående forskningsinstitut
o  Ett nationellt centrum för samverkan, förmedling, bibliotek, internationella och nordiska nätverk och samarbeten
o  Öronmärkta pengar för tillämpad, problemorienterad FoU i arbetslivet,
o  Som sammantaget säkrar en balans mellan vetenskaplig kvalitet och praktisk arbetsplatsorientering. 

Läs hela debatten om arbetsmiljö och forskning på DA Debatt:
Gunnar Aronsson: Samhällsutveckling kräver kunskap om arbetslivet
Ann Bergman: Svensk arbetslivsforskning är utarmad

 

 

Åke Sandberg

”Vi behöver ett nationellt institut för arbetsmiljö”

Om skribenten
Åke Sandberg är professor emeritus vid Stockholms universitet.Han har givit ut boken Nordic Lights om den skandinaviska modellen i arbetslivet och en rapportom vinster och värden i välfärden.
Fler debattartiklar av Åke Sandberg: Regeringen ratar kunskap om arbetslivet (I Dagens Arena)

DA DEBATT När Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 uppstod ett tomrum. Universitetsinstitutioner prioriterar inte självklart flervetenskapligt samarbete och inte heller problem- och praktikorientering.

Det blev också tomt i kassan, de 300 miljonerna per år som drogs in från Arbetslivsinstitutet gick inte öronmärkta till arbetslivsforskning vid universiteten, utan slukades av deras svarta hål och fördelades förståeligt nog bland redan etablerade institutioner och verksamheter.

Därför krävs nya grepp. Ett särskilt skäl att ta det greppet nu är riksdagens krav nyligen till regeringen att ”tillsätta en utredning om hur arbetslivsforskningen kan samlas och stärkas”

Företagsledning och arbetsorganisation är de verksamheter som avgör hur det blir med arbetsmiljö och hälsa. Det är en del av arbetslivsforskningen som for mycket illa av Arbetslivsinstitutets nedläggning. Forskning om individers arbetsmiljö och hälsa drabbades också, men är inte lika ifrågasatt.

Ledning och arbetsorganisation handlar med nödvändighet om makt och inflytande i arbetslivet, och kan därför uppfattas som kontroversiell, men det är inget skäl att försumma den. Där handelshögskolor och liknande ofta har perspektivet: Hur styra människors arbete mot ökad produktivitet har arbetslivsforskningen fokus på: Vilka effekter har nya ledningsformer på arbetsinnehåll, kompetens, inflytande och hälsa, och hur får de anställda en bra miljö?

Svaret finns i att sociologer och organisationsforskare samverkar med dem som särskilt undersöker effekter för individer: psykologer, ergonomer och medicinare. Det är genom ändringar i organisation och styrning, och förstås teknik, som arbetsmiljön kan förbättras.

En relevant arbetslivsforskning har ett dubbelt perspektiv: Målet är goda arbeten i effektiva verksamheter. De arbetandes kunnande kan tas tillvara inte bara för att utveckla själva arbetsprocessen utan även produkter och tjänster, bl.a. som inslag i en arbetsplatsbaserad innovationspolitik. Ett historiskt exempel: Vid Volvos Uddevallafabrik hade arbetarna kunskap om bygget av en hel bil och därför en särskild förmåga att bidra med nytänkande. De anställda vill vara delaktiga i en bra verksamhet.

Nästa fråga är hur man åstadkommer och organiserar en sådan forskning. Arbetslivsforskningen idag är splittrad i mindre miljöer runtom – men den finns! Ann Bergman skriver på DA Debatt om behovet av öronmärkta medel och en samlande kraft för en långsiktig arbetslivsforskning.  Även Gunnar Aronsson betonar behovet av stabila villkor för en forskning som är både samhällsrelevant och har vetenskaplig kvalitet.

Här finns olika organisatoriska lösningar. Man kan, som Aronsson, tänka sig särskilda institut med egen finansiering och fokus på tillämpning, institut som samverkar med universiteten som har fokus på vetenskaplighet; forskare kan röra sig mellan miljöerna.

Sådana institut kan vara helt fristående, men det finns också flervetenskapliga delvis externt finansierade institut, avdelningar och centra vid universiteten, i Stockholm t.ex. demografi och på miljöområdet Stockholm Resilience Centre; annorstädes finns exempelvis Arbetsvetenskap i Karlstad. Men trycket mot att prioritera vetenskaplig kvalitet på bekostnad av samhällsrelevans är starkt, så en särskild, långsiktig finansering med anslag som tydligt pekar ut och stödjer flervetenskaplig problemorientering är en avgörande förutsättning.

Det senare kunde säkras genom ett nationellt centrum med medel att dela ut för just arbetslivsrelevant, flervetenskaplig forskning. Idag är Sverige ett av få länder i Europa som saknar ett nationellt institut för arbetsliv och arbetsmiljö. I den svenska och nordiska modellen har reformer baserade i forskning varit ett särmärke, och det borde idag alldeles särskilt gälla arbetslivet som är mitt i en genomgripande omvälvning.

Det nationella centret skulle också hysa bibliotek och ha ett samordnade ansvar för förmedling, information och utbildning av olika slag. Centret skulle också ha en särskild roll i att utveckla svensk närvaro i nordiska, europeiska och internationella nätverk och samarbeten. Där är Sverige svagt idag, grannländerna starkare med nationella institut. Ett stärkt nordiskt samarbete ligger också nära till hands, länderna delar många särdrag i den nordiska modellen.

… Läs hela artiklen på Dagens Arbete Debatt

—————————-
Tillägg 24 maj 2014
DN Debatt idag. Skrämmande om dagens arbetsliv och brist på inspektioner och kunskap, av Stefan Löfven och Arvid Solli, far till 55-procentigt brännskadade Gustaf. Gustafs lidande skildras och ingen tar ansvar för olyckan. Artikelns exempel och resonemang visar på det akuta behovet av mer resurser till inspektioner och utredningar, och nystart och resurer till en arbetslivsforskning som ser sammanhanget mellan flera nivåer  http://www.dn.se/debatt/det-pagar-en-tyst-attack-mot-svensk-arbetsmiljo/

Tillägg i sept 2014
Intervju med Stefan Löfven i Arbetarskydd, om satsningar på arbetsmiljö och på arbetslivsforsning.  ”Nytt nationellt centrum för arbetslivsforskning behövs”

”Regeringen ratar kunskap om arbetslivet”

I Dagens Arena kräver jag en nystart av den arbetslivsforskning
som första Reinfeldtregeringen lade i träda:

Regeringen har satt arbetslivsforskningen på undantag.
Trots krav från riksdagen råder tystnad från regeringen.

”Regeringen bör tillsätta en utredning om hur arbetslivsforskningen kan samlas och stärkas …
Regeringens forskningspolitik säkerställer inte att det bedrivs tillräcklig forskning om arbetslivet.”

Så sant om det är sagt. Det var riksdagen som den 20 mars i år gav regeringen detta uppdrag. Det är hög tid. Sju år har gått sedan den första regeringen Reinfeldt brådstörtat och på oklara grunder stängde Arbetslivsinstitutet.
[…]

Tyngdpunkten i en ny arbetslivsforskning, och det som särskilt försummas i dag, bör vara att bidra till och undersöka förutsättningar för effektiva och kvalitativa arbeten (kvalifikationer, inflytande, hälsa, miljö). Den väsentligaste förutsättningen är hur arbete och företag organiseras.

Innovationsupphandling är ett sätt för stat och kommuner att beställa produkter och tjänster, inte från lagerhyllan utan sådant som inte finns och som kräver forskning och utveckling. Så används statens beställarkraft till förnyelse i ekonomin. Detta är intressant även i arbetslivet.

Genom EU stöds nu projekt med arbetsplatsbaserad innovation, där kunnande och engagemang i arbetet bidrar till nya processer och produkter. I en arbetslivsinriktad innovationsupphandling kan nya hälsobringande sätt organisera och leda verksamheter efterfrågas.

Inte mycket har hörts från regeringen om det uppdrag den fått från riksdagen att samla och stärka arbetslivsforskningen. Att omedelbart tillsätta en kvalificerad utredning vore enkelt sätt för regeringen att visa att den tar på allvar både riksdagen och de problem som arbetslivets drastiska omvandling genererar.

Läs hela artikeln på Dagens Arena, här
Där kan man också gärna dela och kommentera!

En omarbetad version av artikeln publicerades av Arbetarbladet i Gävle med rubriken
Arbetslivsforskning och riksdagen   och sammalunda i Piteå-tidningen och Folkbladet (Norrköping)

”Den för tio år sedan blomstrande, internationellt ledande svenska arbetslivsforskningen är i dag försvagad – den ligger i träda, men det är inte för sent för nystart, kunskapen lever utspridd i landet.”

”En enskild studie är inget alexanderhugg i skoldebatten”

Jag skriver en replik på DN Debatt till en artikel om övertolkningar av Pisa-studien. Här är först DN:s ingress till min replik:

”REPLIK. De tre IFN-ekonomer som skrev på DN Debatt den 13 januari kritiserar med rätta att Pisastudien använts för att tolka statistiska samband som orsakssamband. Men för att driva sin tes refererar de samtidigt till en annan studie utan att berätta om den studiens speciella historiska bakgrund, som gör att det är vågat att använda den för att dra slutsatser för svensk skolas del, skriver professor emeritus Åke Sandberg.”

OECD:s Pisastudie har fått motivera skilda slutsatser om skolans prestationer. Därför är det intressant när tre ekonomer med bas i IFN (Institutet för näringslivsforskning) på DN Debatt den 13/1 kritiserar att statistiska samband i Pisa tolkats som orsakssamband. Deras kritik är rimlig. De tar som ett exempel påståenden att Pisastudien skulle visa att konkurrens inte ökar elevernas prestationer eller till och med orsakar kunskapsfall i svensk skola. De hänvisar så till en, som de menar, rigorös studie av West & Wössmann som säger att friskolekonkurrens tvärtom förbättrar länders prestationer.

Men om nu metod och klarhet är så viktiga, och det är de, är det anmärkningsvärt att IFN-forskarna inte presenterar studien på ett sätt som gör att den kvalificerade läsaren av DN:s debattsida kan göra en egen bedömning av huruvida just de tres tolkning och tillämpning av studien på den svenska situationen är rimlig. Jag efterlyser en sådan analys.

Intrycket när de avfärdar dem de kallar ”debattörer på vänsterkanten” är att deras egen agenda kan vara att med Pisasiffror främja friskolors intressen. De hade gärna, för läsarens skull, kunnat redovisa sin grundsyn på marknad och politik – kanske på ”högerkanten”? … …  forts.

Läsa hela artikeln på DN Debatt här

Efter min replik har IFN-ekonomerna fått in i DN vad som rubriceras som en ’Slutreplik’ . Deras slutreplik är lika lång som min replik, vilket är ovanligt, och de kan därmed föra in delvis nya resonemang som jag inte kan bemöta i DN. De presenterar en abstrakt modellanalys som bortser från historiska och institutionella förhållanden. I grundfrågan anser jag min kritik håller. Tills vidare får jag alltså hänvisa den intresserade till min redan publicerade replik i DN.

Tidigare, den 16 januari, publicerade jag i  Värmlands folkblad en bredare kommentar till IFN-ekonomernas artikel, med fokus på vetenskap och politik i välfärdsdebatten

Välfärden: Det blev fel – nu gör vi om

 

 

Avreglering och marknadskonkurrens kan vara bra i vissa sammanhang, men är inte alltid bästa lösning. Kanske inte i järnvägstrafiken, inte i stora delar av välfärdssektorn. Forskarens resultat och modeller pekar åt olika håll. Hur är relationen forskning och politik inom välfärden?

Forskare från IFN (Institutet för näringslivsforskning) skriver på DN:s debattsida om OECD:s studie Pisa som jämför skolan i ett trettiotal länder.  De presenterar andra studier som de menar visar friskolekonkurrensens fördelar. Jag kommenterar detta i Värmlands folkblad, och har också frågor om vetenskap och politik i välfärdsdebatten. Rubriken i Värmlands Folkblad: DET BLEV FEL – NU GÖR VI OM

Ingressen i VF: De senaste årens reformer har varit långt ifrån provisoriska, utan i stället dogmatiska marknads- och managementmodeller. För balansens skull behövs nu reflexion och mera politik inom välfärden. Det skriver Åke Sandberg, ekonom och sociolog, prof.em.

I reportage har problem i välfärd och infrastruktur illustrerats: Kaos i bilprovning och tågtrafik, kris på BB varje sommar, apotek som inte har medicin hemma. Skolans, omsorgens och vårdens problem behöver knappast nämnas.
Skatter har sänkts och resurser till välfärden stryps. Vi ser nu omfattande och grundläggande förändringar i komplexa samhällsfunktioner som välfärd och infrastruktur. De är svåra att greppa för oss som medborgare, för valda politiker, och för forskare.

Slutstyckena i artikeln ser ut så här:

Dags alltså för oss medborgare och brukare av välfärdens tjänster, och för politiska partier, att gilla läget genom att ta ett par steg tillbaka, undersöka tillståndet, ompröva dogmer om marknadens och New Public Managements (NPM) förträfflighet och reformera det som brister.
Även dogmer från före avregleringarnas tid, om den offentliga sektorns ofelbarhet förtjänar att omprövas: Dynamik, lyhördhet för brukare och utrymme för alternativ krävs.
Reformer måste genomföras utan att vi och politiker har recept för vad som är bäst, men när det är uppenbart att något inte fungerar fordras kurage att säga: Det blev fel, vi var naiva om välfärdsmarknader, vi gör om!
Modeller framöver bör därför vara ”provisoriska utopier”. De senaste årens reformer har varit långt ifrån provisoriska, utan i stället dogmatiska marknads- och managementmodeller. För balansens skull behövs nu reflexion och mera politik inom välfärden.

Läs hela artikeln i Värmlands Folkblad här.

Senare skrev jag en metodinriktad kritik som publicerades på DN Debatt 2o januari

”Den nordiska modellen kan stå emot omvärlden”

Artikel på DN Debatt, 11 juli 2013

11 juli 2013

”Globalt tryck. Den nordiska modellen är fortfarande ett fullt möjligt samhälls­system. Men nedmonteringen, som inleddes av Socialdemokraterna och fullföljs av de borgerliga partierna, kan bromsas om bara viljan finns. Globali­seringen styr inte allt – den ger alternativ, skriver professor emeritus Åke Sandberg.

Förra veckan i Almedalen var den nordiska modellen inte i fokus som för ett år sedan. Arbetslöshet bland unga och invandrare, otrygga jobb, försämrad sjukkassa och a-kassa, och pressande jobb gör att modellen börjar rämna. Regeringen har svårt att hålla fast vid den glättiga framgångsbilden, samtidigt som oppositionen inte har samlat sig till kritik och konkreta alternativ som innebär att ta konflikt om världsbild och vart vi är på väg” ….

Läs hela artikeln i Dagens Nyheter här (online) eller här (pdf)

Artikeln följdes av kommentarer på några ledarsidor

Heidi Avellan skriver uppskattande och uppslagsrikt  i Sydsvenskan  om den ’egensinniga nordiska modellen’

Corren tycker att den framtid jag argumenterar för är nostalgi

Svenska Dagbladet menar i sin huvudledare den 12 juli att  ’Globaliseringen styr Norden’

’Modellen nere för räkning’ är Värmlands Folkblads rubrik när de diskuterar min artikel tillsammans med inlägg av Dan Andersson (tidigare LO-ekonom) i Almedalen.  Även ledare i Allehanda.

 

Så kan välfärden organiseras och styras

DAGENS ARENA DEBATT

Åke Sandberg: Så kan välfärden organiseras och styras

Målstyrning, detaljstyrning och vaga mål leder välfärden i fel riktning. Alternativet är att styra resurser, något som kan utveckla den nordiska modellen med produktiv rättvisa, skriver forskaren Åke Sandberg.

Som vi vet är arbete fundamentet som skapar de värden som fördelas i privat och gemensam konsumtion. En fungerande välfärd och arbetsmarknad är förutsättning för tillit och allas engagemang i ekonomins och samhällets utveckling. Men i dag är det svenska samhällskontraktet hotat på både välfärdens och arbetsmarknadens områden, med massarbetslöshet och sämre villkor i a-kassa och sjukförsäkring. Det samtidigt som vi har växande klyftor mellan dem som är innanför och utanför, och mellan dem med enkla respektive kvalificerade jobb. En politik för innovation och jämlikhet behövs nu.

I välfärden deltar vi i ett världsunikt storskaligt experiment med skattefinansierad välfärd utlagd till vinstdrivna bolag. Vi ser avigsidor och då är det dags utvärdera och ifrågasätta. Det möter hinder – för bakom experimentet ligger krafter i näringslivet som söker offentliga marknader efter varuproduktionens nedgång, och politiker som gärna avhänt sig ansvar för nedskärningar. De uppgivna motiven var att istället för byråkrati få effektivet och kvalitet, men det visar sig inte hålla. Kvar står vi med negativa fördelningseffekter och en nyliberal ideologi om individens valfrihet. Individer väljer och styr resurser med negativa effekter för likvärdigheten.

Det behövs en direkt kontroll av etablering av vinstdrivna företag i välfärden och en styrning av de resurser som går in i välfärdsverksamheterna; målstyrning och business management förslår inte.  / ….

Läs hela artikeln i Dagens Arena här!

Långsökta argument för vinstdriven vård och skola – Åsa Moberg letar igen

Åsa Moberg propagerar återigen för vinstdriven välfärd. Denna gång i Dagens samhälle 7 mars  (numera under Edmans ledning en affärstidning för aktörer på den ’offentliga marknaden’).

Jag skrev om detta här på hemsidan den 8 mars, dagen efter Åsa Mobergs publicering i Dagens samhälle. Inlägget har nu publicerats av Newsmill.  Läs det gärna där. Newsmills rubrik är: Kritik  mot vinst i vård och skola är inte kritik mot kvinnligt företagande.

Åsa Moberg har skrivit samma sak i flera artiklar tidigare. Även Lena Melin har skrivit om detta, om att man verkar vilja begränsa vinsten i vissa sektorer, därför att där jobbar mest kvinnor, i Aftonbladet 28 okt. 2012.

Åsa Moberg bild om vinst I DS 20130308_060110

Moberg har inga nya argument jämfört med de fyra artiklar jag senast granskade i Dagens arena: ”Åsa Moberg är inte ensam om att inte förstå att det är en grundskillnad vad gäller vinstdrifts lämplighet och konsekvenser i skola och vård jämfört med i byggande av en skola eller äldreboende.  Vinstdrivna byggen kan någorlunda styras och följas upp av politikerna. Med mjuka verksamheter är det svårare, där är professionellt ansvar och mänskliga värden lämpligare.”

Moberg argumenterar inte i sakfrågan, hon bara vidhåller påståenden.  Kanske kan belägg från forskningen påverka? Man kan konsultera t.ex. J. Donahues studie Den svåra privatiseringen på SNS förlag för mer än tjugo år sedan, eller Bo Rothsteins kommentar för några månader sedan i Expressen.

I den aktuella krönikan i Dagens Samhälle tar Moberg som exempel inte bara byggnation av skolor och sjukhus utan läkemedelsproduktion, och IT-projekt i skola, vård och omsorg.  Hon förundras över att dessa verksamheter inom välfärden tillåts gå med vinst, medan vinstdrift och vinstuttag i välfärdsverksamheternas kärna kritiseras. Hennes tolkning verkar vara att det är missunnsamhet mot kvinnor som tjänar pengar som ligger bakom kritiken.

Men Moberg blandar bort begreppen. Visst finns verksamheter inom välfärdssektorn där vinstdrivkraft kan vara lämpligt, t.ex. just sådana hon nämner. Men de handlar inte om omsorg, utbildning, vård – det är fortfarande byggnation, varuproduktion och IT. Det kan inte vara svårt hålla isär.

Även de upphandlingarna är svåra att styra och följa upp, det visar t.ex. haveriet med IT i Stockholms skolor upphandlat från Volvo. Så mycket svårare styra med enkla vinstmått är utbildning, vård och omsorg om gamla, unga och barn. Det Donahue visade för tjugo år sen är orsaken till kritiken mot vinstdrift i välfärdsverksamhet. Att behöva säga att kritiken inte bottnar i motstånd mot kvinnors rätt tjäna pengar är pinsamt.

Sedan återkommer Moberg till tesen att vinst är grunden för forskning och framsteg. Hon har alltså inte bemödat sig läsa på om vinst, överskott, vinstuttag, t.ex. följande i min kommentar till hennes tidigare inlägg: ”Åsa Moberg, liksom lobbyister och twittrare som snabbt sprider hennes funderingar, har inte förstått – eller vill inte förstå – en grundläggande tanke: Problemet i välfärden är inte att verksamheten gör överskott eller vinst om man vill, överskott är nödvändigt. Problemet är dels otyglade vinstmotiv som drivkraft, dels omfattande uttag av vinst ur verksamheten, direkt eller genom tricksande och transaktioner i koncernen eller vid försäljning”

Välfärdsverksamheterna handlar om människors kunskap, utveckling och hälsa. Den offentliga sektorn må ses som en ’offentlig marknad’, till och med en potentiellt  ’ofantlig marknad’ för kapital som söker nya intjäningsområden. Men där saknas förutsättningar på både utbuds- och efterfrågesidan för en väl fungerande marknad. Vi har nu för mycket marknad och för lite politik som Henrik Berggren skrev i DN.

Oförmågan att se att kritik mot vinstdrift i välfärden inte riktar sig mot kvinnor delar Åsa Moberg med många politiker, ledarskribenter och vinstlobbyister av föregivet olika kulörer. Argumenten  har befunnits ohållbara i flera omgångar. Gårdagens krönika blir inte mera rätt för att den publiceras dagen före 8 mars. Snarare patetisk. Så blir det när man söker argument bortom gränsen för det rimliga.

Det finns fler valvinnande koalitioner

Stockholmstidningen/AiP, Debatt, 10 dec. 2012, på nätet 14 dec. 2012

Åke Sandberg kommenterar Stefan Sterns artikel om arvet efter Per Schlingmann och funderar över ett framgångsrecept för S.

Moderaternas förändring är inte bara image. M har förändrats i verkligheten. Det hävdar Stefan Stern, påtryckare för vinstdrift i välfärden och vice VD i Magnora-koncernen med bolag i skola och omsorg.

Hans artikel i Aktuellt i Politiken (läs den här) är föranledd av Per Schlingmanns avgång. Kanske vill Stern också ta chansen till ett slags inhopp i sin forna roll som strategisk rådgivare inom socialdemokratin. Och kanske fungerar det på ett grundläggande plan, som en del i det nya jobbet.
Hur mycket Moderaternas politik har förändrats i praktiken kan diskuteras. De säger sig försvara den ”svenska modellen”, och godtar till exempel Las, men driver främst klassisk moderatpolitik med enorma skattesänkningar, mest för de välbeställda, men även, och det är viktigt, de breda grupperna av löntagare har fått mer i plånboken. M försämrar a-kassa och sjukförsäkring och skapar ökade möjligheter till anlitandeformer som ger otrygga jobb på arbetsmarknaden, som drabbar den sämst ställda tredjedelen. Resultatet är klyftor och minskande tillit i samhället, som i sin tur försämrar ekonomins funktionssätt.

Stern är däremot klarsynt i sin andra punkt. Han skriver: ”Jag menar att det M snarare gjort sedan 2003 är att de insett betydelsen av att bygga breda väljarkoalitioner. Och till det använt sakpolitik i förening med professionell kommunikation.”
Jag förstår det så att politiken handlat om att ekonomiskt gynna de stora ”valvinnande” grupper som har någorlunda välavlönade jobb, på bekostnad av de sämre ställda. Alla med jobb kan därtill se sig som framgångsrika, värda ett gott liv – till skillnad från dem utan jobb, samhällets förlorare och olycksbarn. Så gynnas den växande medel­klassen materiellt och blir också en del i sin egen framgångssaga.
Stern fortsätter: ”Moderaterna har skickligt lyckats bygga en koalition i väljarkåren mellan höginkomsttagare, medelklassen och förvärvsarbetande.” Där blir det riktigt oklart, för medel­klassen är typiskt sett förvärvsarbetande med många höginkomsttagare.

Vad Stern menar när han föreslår att S ska kopiera M och ”försöka bygga samma koalition fast underifrån” är lika svårbegripligt. Snus är snus vare sig i blå eller röda dosor. Ett alternativ till M-koalitionen måste förstås ha annan sammansättning och andra perspektiv.
M-koalitionen innefattar självklart inte ”alla som går till jobbet”. En kärna hos M är nog de som tänker mycket på den egna plånboken och egna fördelar. Till dem som saknas hos M hör förmodligen den engagerade medel- och arbetar­klass som också bryr sig om andra, om dem som inte har ett jobb att gå till eller som har serier av osäkra jobb: korttids, deltids, projekt, vikariat. Men det är klart att en alternativ ”valvinnande” politik inte bara kan handla om den sämre ställda tredje- eller fjärdedelen.

En grundbult i en annorlunda berättelse är den ”produktiva rättvisan”, där det anständiga, jämlika samhället är en förutsättning för både individernas utveckling och välfärd och ekonomisk utveckling som kommer alla till del. Om det skriver nobelpristagaren Joseph Stiglitz i sin nya bok The price of inequality.
Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle att vara stolt över, utan samtidigt på hur de stora grupperna får ett bättre liv, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ”dem i utanförskap”.
Och att berättelsen och det materiella hänger samman: Att offensivt vinna och inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder. Där människor kan förverkliga sina drömmar, men inte på bekostnad av andra.
Åke Sandberg
sociolog och civilekonom, professor emeritus

Läs artikeln i Stockholmstidningen här.

’Läx-rut’ är skattesubventioner till privatundervisning till bättre bemedlade – inte likvärdigt

På GP:s debattsida skriver Tjia Torpe om alternativ till Rut-avdrag för s.k. läxhjälp:  ”I stället för att satsa skattepengar på ökade möjligheter kring Rut-avdrag med risk för segregation som följd, skulle vi föredra att regeringen satsade resurser på folkbildande insatser som kan komma alla medborgare till del oavsett inkomst, såsom exempelvis den gratis läxhjälp v i [Studiefrämjandet] erbjuder på ett tiotal orter i landet.” Intressant alternativ till regeringens förslag till skattesubventioner till dem som har råd.

Men helst bör vi inte tala om läxhjälp utan tala klarspråk om vad det handlar om: Skattesubventionerad privatundervisning till de ekonomiskt välbeställda och deras barn. Informatorer i hemmet till övre medelklassen. Jonas Vlachos, nationalekonom, skriver spännande och klokt om detta på twitter. Bl a om det greksiska skolsystemet med stora klyftor: ”I Grekland får alla som har råd privatundervisning efter skolan (ofta av sina vanliga lärare). Det är inte ett särskilt lyckat system.”

Expressens ledarredaktion är återigen en sund liberal röst i politiken – en kvardröjande socialliberal stämma. Expressen skriver: ”Avdragslinjen får en allt starkare ställning i svensk politik. …Förslaget om rutavdrag för läxhjälp för gymnasielever har sågats av i princip alla remissinstanser utom de som tjänar ekonomiskt på förslaget.

Avdraget innebär att man skattefinansierar extraundervisning som inte är tillgänglig för många av barnen som skulle behöva den allra mest, … ett skolpolitiskt ställningstagande mot likvärdighet.

Rutavdraget har ändå en stor poäng, eftersom det har skapat en växande vit arbetsmarknad där det tidigare bara fanns en enorm svart sektor. Dessutom handlar det om jobb som är tillgängliga för dem som har svårast att hitta sysselsättning. Ingenting av detta gäller för läxhjälpsavdraget.

I övrigt borde regeringen satsa på att alla barn får tillgång till läxhjälp i skolans regi. När det gäller skatterna bör de göras så enhetliga som möjligt, i stället för att kompliceras av godtyckliga avdrag.

Regeringen har gjort rätt i att bekämpa bidragsberoende. Men avdragsberoendet är inte heller någon attraktiv samhällsvision.”

Det har funnits problem med gränsdragning mellan barnpassning och privatundervisning (läxhjälp). Jonas Vlachos föreslår: ”Ett sätt att hantera gränsdragningen barnpassning/privatundervisning vore att begränsa barnpassnings-RUT till barn under 10”