Vinsten med rätt värden i vården & Viljan att själva göra rätt

Publicerad på Newsmill   2012-04-19 11:04

Ekonom och sociolog: Politiker bör byta ut sina trilskande utförare/bolag och i stället skapa och anlita organisationer som i grunden har samma mål som medborgarna och politikerna, dvs. god vård och skola.

Om författaren

Forskar om planering, organisation och management. Civilekonom och sociolog, professor em. vid Stockholms universitet. Slutredigerar nu boken ’Absolut management. Scandinavian perspectives on management in the new working life.’

 

Aggressiv skatteplanering, räntesnurror, bonusar, vårdcentraler på rea … Ord som idag förknippas med välfärdssektorn. Trots skandaler fortsätter privatiseringarna till vinstdrivna bolag och är, säger förespråkarna, nödvändiga för att säkra mångfald och valfrihet, innovation och nytänkande, och vilja att satsa sin energi. Stockholm, särskilt Södermalm är skyltfönstret för utförsäljningarna – och skräckkabinett för avarterna med Attendo Cares äldreboende Vintertullen som värsta fall. Ska Stockholm och Södermalm också gå i spetsen för strävan skapa alternativ som bygger på människors önskan om att göra ett gott jobb och vilja att göra rätt?

Nu genomdrivs  privatiseringar inom psykiatrin, även vården av de mest sårbara patienterna med psykosdiagnos och behov av kontinuitet skall underkastas vinsten som drivkraft  och marknadens nyckfullhet. Upphandlingar  drivs igenom trots motstånd från läkare och annan personal. Varför? Kanske av ideologisk princip: vinstdriven vård är effektivast, och bara med vinsten som drivkraft blir det engagemang och förnyelse. För detta finns få  belägg.

Kanske är det precis tvärtom? Kanske jobbar vårdpersonal effektivare, hårdare och mer nytänkande med god vård som mål, än med andras vinst och egen bonus som drivkraft?  Tro mig – sådana människor och verksamheter finns. Det finns en vinst med rätt värden i vården och med förutsättningar för att de ska frodas.

Skulle vinstdriften ge problem så är lösningen skärpta regleringar: specifikationer, kontroll och sanktioner. Det säger riskkapitalister, Svenskt näringsliv och Vårdföretagarna – och många politiker. Det gäller då att skriva kravspecifikationer som kan följas upp: Hur många minuters dusch har den gamla rätt till hur ofta? Bemanning, offentlighet, meddelarfrihet. Och inte minst krav på bemanning, utbildningsnivå, kompetensutveckling. Det är bra men kostar och räcker inte när ’marknadsodjuret’ släppts lös som SvD skrev.

Då återstår att lita på riskkapitalisternas sociala ansvar, CSR, corporate social responsibility. Riskkapitalister välkomnar nu inte bara mer kontroll utan lovar också att börja betala skatt!, minska bonusar, och sätta kvaliteten främst. Fa’n tro’t. Så brukar det låta efter att girigheten gripit omkring sig alltför brett – men snart är det ’business as usual’.

Annars kunde det vara en bra idé om företag tog sitt ansvar för kvaliteten i omsorgen, för kvalitet i sådana verksamheter är närmast omöjlig att mäta. Det skulle bli en byråkratisk kontrollspiral som lätt kostar mer än eventuella andra fördelar smakar, transaktionskostnaderna blir orimligt stora.

Men vad göra om CSR inte är att lita på som en hållbar lösning och om transaktionskostnader för kontroll blir för stora gentemot motspänstiga vinstdrivna bolag med tricksande skattejurister?

Man kunde skriva särskilda lagar som gäller bolag som utför skattefinansierade välfärdstjänster. Lagarna kan stadga att alla skattemedel skall användas i verksamheten och inte får tas ut genom tricksande med internpriser, räntor, höga löner och bonusar, ackumulering av vinst som plockas ut vid en företagsförsäljning osv. Man kan också ge ideella organisationer en reell chans och begränsa företagens storlek, exempelvis att man får driva bara en vårdcentral. Här finns exempel värda att studera närmare från våra grannländer och möjligheter att söka skarpa konkreta lösningar för den som bestämt sig för att tillåta vinst men begränsa vinstuttag. Lätt blir det sannerligen inte, för det handlar om att tämja vinstdrivna bolag till att avvika från sin kärnuppgift, att göra vinst. Men bättre än idag kan det bli.

Förespråkarna för privatiserad välfärd gör konsekvent ingen åtskillnad mellan vinstdriven och icke-vinstdriven verksamhet utan ställer privata företag mot offentliga monopol. De antyder att den som är emot vinstdrivna bolag skulle vara emot innovation, alternativ och valfrihet. De som motvilligt medger att det finns privata, ideella alternativ säger att det blir ändå ingen riktig mångfald: Bara med vinst blir det många utförare och bara de har den riktiga energin. Dock hindras idag framväxt av lokala ideella alternativ och småföretag av upphandlingssystem som gynnar stora koncerner. Och att bara vinstmöjligheter kan ge människor energi och motivation säger mycket om människosynen hos vinstförespråkarna: ’economic man’, pengar styr inte engagemang i arbetet och uppgiften.

Man kan förstå varför privata bolag framställs som enda alternativen till kommunala verksamheter när man vet att vård och omsorg är en kraftigt växande och lukrativ sektor med goda vinstmarginaler, där många framtida jobb kommer att finnas, och där det finns en tryggad finansiering genom skatter. Då gäller det att få vinstdrivna bolag att framstå som de bästa, om inte enda, alternativen till påstådda offentliga/kommunala monopol.

Ett alternativ är som framgått att inte ha vinstdrivna bolag i svårkontrollerade och verksamheter som handlar om sköra människor, som att driva vård, skola och omsorg. Aktiebolag drivs av fel logik och mål och drar till sig fel slags människor. Men distinktionen som gör att vi kan ha privatisering utan vinstdrivna bolag verkar svår att förstå, liksom den grundläggande skillnaden i organisatorisk logik dem emellan. Så vi tar det igen, med hjälp av en anekdot berättad av Jens Henriksson i SvD för ett par månader sedan om Europeiska centralbanken ECB:s problem styra motspänstiga regeringar.

”När jag var liten sade min mor att jag skulle borsta tänderna varje kväll. Ibland när jag sagt att jag borstat kände min  mor på tandborsten och sade att ’den är ju inte blöt’. Kvällen efter blötte jag tandborsten. Då sade min mor ’men du har ju inte använt tandkrämen’. Dagen efter smetade jag på tandkräm och tvättade sen tandborsten. Min mor var nöjd och jag var lycklig över att ha lurat systemet. Men säg den lycka som varar. Jag fick ett hål. Nu borstar jag flitigt och följer min mors regel. Regler är bra men kan aldrig ersätta viljan att själv göra rätt.”

Liknelsen haltar förstås. Barn kan lära sig. Men aktiebolag kan inte lära sig att ha andra överordnade mål än att göra vinst men kanske kan de tvingas genom lagstiftning om former med begränsad rätt till vinstuttag. Mammor kan inte lätt byta ut sina barn, men politiker kan byta ut sina trilskande utförare/bolag och i stället skapa och anlita organisationer som i grunden har samma mål som medborgarna och politikerna, dvs. god vård och skola.  Det kan handla om ideella organisationer och föreningar, kyrkan, Ersta diakoni osv. Det kan också vara personal- och patientkooperativ och enskilda firmor och bolag i lokal, liten skala. Professioners värden och etik och alla  anställdas vilja göra ett gott jobb kan tas tillvara och ges spelrum. Organisationer och människor som ges möjligheten och har ’viljan att själva göra rätt’, liksom det läraktiga barnet i anekdoten.

Uppdateringar:

Ytterligare exempel på ’Vinsten med rätt värden i vården’ och att vinstdriven vård lätt leder fel ges av två läkare och forskare  i en debattartikel 18 april i Dagens Nyheter. I vårdval Stockholm premieras vård mätt i antal läkarbesök, följaktligen blir det många läkarbesök!

Ett annat exempel är utförsäljningarna ofta till reapriser som gymnasiet i Täby eller Serafens vårdcentral. Filippa R. har rea. Turerna kring upphandlingen av St Görans sjukhus, som vanns av Capio, bl.a. genom att hemlighålla information för konkurrenterna. Om Capio riskkapitalägt som trots hundratals miljoner i vinst knappt betalat skatt i Sverige skriver Eva Franchell i  Aftonbladet.

Frågan om vinster i välfärden är kontroversiell och svår. För en dogmatiskt lagd marknadsliberal är svaret dock enkelt, att det är bra och oproblematiskt med vinst, i alla slags verksamheter. Utförsäljningar till främst storka koncerner har skett utan nämnvärd beredning eller utvärdering. När PJ Anders Linder i SvD närmast raljerar och gläds åt att inom socialdemokratin och hos Stefan Löfven finns skilda ståndpunkter och olika aspekter betonas, kunde en annan kommentar vara: Så bra med en allsidig diskussion, att problemodogmatiskt  lyfts fram, gärna som startpunkt för ordentliga undersökningar, utredningar och kanske forskning. Innan man tar slutlig ställning till om vinst är bra eller dåligt, eller om det är så att det kan vara bra eller dåligt i vissa verksamheter reglerat på visst sätt och under vissa förutsättningar.

Vården: Mångfald och konkurrens utan vinstdrivna bolag

Aftonbladets Debattsida har jag idag, 20 dec. ett litet inlägg. Det finns i papperstidningen men inte på nätet. Jag lägger upp en inskannad pdf-fil med artikeln ”Marknadsdogmatikerna blundar för vanvården”  Här betonar jag (S) vankelmod och svårighet att se misstagen när man, till skillnad från i grannländerna, släppte in vinstdriften i vården i stället för att söka mångfald utan vinst. (M) ser bristerna men vill skyla över genom att köpa PR och mediehantering från närstående konsulter.

Även lokaltidningen Mitt i Södermalm har publicerat ett inlägg, med titlen ”Satsning på vinstdriven vård fortsätter i tysthet”  Länken går till den ”senaste tidningen”, dvs just nu till nr 20.11 2011. Framöver får man i stället gå till Arkiv 2011 och klicka på datumet. Här betonar jag den oerhörda, dyra kontrollapparat som behövs om man ska få styr på såna herrar som befolkar vinstdrivna bolag i denna lukrativa bransch.

Ett längre resonemang finns på DN Stockholmsdebatt 28 nov. 2012: ”Carema-gate bör vara slutet för vinst i vården

En aspekt på vinstdrivna bolag i omsorgen behandlas væl av Bo Rothstein i Expressen: vinsdrivna bolag kan vara bra før att bygga vårdhem men inte før att bedriva vården. Det handlar igen om kontrollbyråkrati, transaktionskostnader.

Kommentera gärna artiklarna.

Uppföljning ’Carema-gate bör vara slutet för vinst i vården’

”Vanvården av de gamla på boenden som Vintertullen, Kampementet, Koppargården, Tallbohov har skapat en bred misstro som förstärks av att bolag som Attendo och Carema blivit synonyma med bonusar till cheferna och skattefria vinster. Men denna breda misstro behöver nyanseras. Det är inte vårdsektorn i allmänhet som behöver ifrågasättas, inte mångfalden eller alla de privata alternativen. Det är i vinstdrivna bolag som vanvården uppdagats. ”

Det är ingressen till min artikel som idag till sist publiceras på DN Debatt/Stockholm. Mantrat från alla håll är mer kontroll, bättre uppföljning, sanktioner. Och det är gott och väl. Men: Kontroll är svårt. När det gäller mänskliga värden som hur de gamla får omsorg och de unga kunskap är det särskilt svårt att formulera exakta, mätbara krav. Närmast omöjligt och ytterst kostsamt är det att kontrollera organisationer som har mål (vinst), på tvärs med uppdragsgivarens mål (kvalitet i vård och skola).

Mer om detta i DN:s Stockholmsdebatt  29 nov. 2011

Läs och dela gärna artikeln, och kommentera,  för idag 1 dec har DN  lagt in kommentarfunktion även vid min artikel, men nu har ju de flesta besöken redan gjorts. Här nedan uppdaterar och kompletterar jag med lite spridda reflexioner.

Att Riskkapitalföreningen (i DN)  försvarar riskkapitalisterna förvånar inte. I SvD försvaras de av Jordahl  och Tåg vid Institutet för Näringslivsforskning med bl.a. följande:  ”En rimligare argumentation tar i stället fasta på att det går att höja vinsten genom att tumma på kvaliteten. Att gå in för att leverera låg kvalitet är väldigt sällan en framgångsväg på normala marknader, men kan vara lockande inom välfärdssektorn eftersom avtal mellan politiker och företag inte exakt kan reglera kvalitetskraven i verksamhetens alla mjuka dimensioner. ” Men just detta förhållande är det som leder fram till dyrbara kontrollspiraler. I stället bör problemet undanröjas, dvs bolagen och cheferna som har vinst inte god vård som mål. Det kan förenas med mångfald och konkurrens mellan olika ideellt inriktade organisationer. Varför detta? Jo vanvården som rapporterats handlar om många fall, inte ett enskilt fall som Jordahl och Tåg skriver.  Och privatiseringen till vinstdrivna bolag är en kostsam historia som inte förefaller ha givit de kvalitets- och effektivitetsvinster som förutskickats, var sig här eller i USA som författarna hänvisar till. Och som bekant kostar det ojämlika amerikanska sjukvårdssystemet väldigt mycket mer än det svenska.

Som vi alla sett har många skrivit om vanvård, vinst och ägandeformer. Min artikel har legat till sig på redaktionen ett par veckor och många har skrivit både före och efter. Till de senaste hör Patricia Hedelius i SvD Näringsliv igår 28 nov. Hon framhåller mycket riktigt att  ”Det går inte att ha marknadsdjuret springande lös eftersom det ligger i dess natur att maximera sin egennytta.” Men slutsatsen verkar vara att djuret ska tämjas lite lagom inte motas bort från vården och skolan. Grundproblemen med kontroll av vinstdrivande bolag i mjuka verksamheter som vård och skola förbigås. Det känns igen från många inlägg den senaste månaden.

Trots en något annorlunda infallsvinkel drar Thomas Bodström i en kolumn i Aftonbladet samma dag  liknande slutsatser. Han ser inte vinstdrivna verksamheter som ett problem i sig, bara om regler är otydliga och kontrollen svag. Dessutom ska privatiseringar ske bara när det är till fördel för medborgarna – inte av ideologiska skäl får man förmoda. Men inte heller Bodström är tydlig i att ”marknadsdjuret”/vinstdriften är mycket svår att tämja. Och, framför allt, att mångfald, konkurrens och valfrihet är möjlig utan vinstdrift. Han tar inte avstånd från vinst i välfärden.

Tomas Bodström är för möjlighet för vinstdrivna bolag i välfärden, och han sitter själv i styrelsen för Pysslingkoncernen inom förskolan.  Lena Sommestad visar hur Ibrahim Baylan redan 2005 tillsatte en utredning om att förhindra vinstuttag i skolan men hur de borgerliga med miljöpartiets hjälp motsatte sig detta.  Carin Hultin argumenterade även hon ett par år senare mot vinstuttag, men tystades ner. Vi har nu sett hur det gått – dvs snett – i både omsorg och skola. Kvaliteten är låg, vinster plockas ut skattefritt på diverse öar, bonusarna är rikliga. Men (S) ledande politiker centralt (Hallengren, Damberg m fl) nöjer sig med att tala om att vi måste säkra kvaliteten genom bättre kontroll. Som jag visar i DN är kontrollspiralen kostsam och fungerar inte. Orsaken, ’marknadsdjuret’ måste bort från välfärden.

I Göteborgs-Posten skriver Ann-Sofie Hermansson: Dags att sluta snacka skit [inom socialdemokratin]. Ja det är mycket skitsnack och skvaller om interna förhållanden. (Och visst, ledarskap kan behöva diskuteras – på ett juste sätt.) Ett helt annat problem, men kanske med liknande bakgrund, är det öronbedövande tigandet. I den viktiga debatten om vinst i vård och skola hörs t.ex. föga från talespersoner för olika områden som t.ex. Damberg (skola) och Hallengren (vård), m.fl.

Nu efter förtroenderåd verkar (s) komma att ompröva det kongressbeslut som bidragit till att man runt om i landet accepterat den borgerliga alliansens politik med privatisering till vinstdrivna bolag.

På ett socialt forum skrev någon nyligen ”Men då behövs ju inget ”vinstförbud”. Det är kommunerna som avgör och blir s tydliga med att vi inte upphandlar vård och omsorg med hjälp av LOU och priskonkurrens men gärna ser en mångfald av aktörer som utvecklar kvaliteten så gäller det bara att hitta en metod för det, samverkansavtal tex.” Svårt förstå, för att alla kommuner skulle bli s-styrda är väl inte så troligt, men någon gång kommer man kanske i regeringsställning och kan stifta lag. Och det verkar behövas.

Peter Franke i Värmlands Folkblad den 3 dec. är tydlig: ”Partiet lider sedan kongressen 2009 av en monumental otydlighet i den centrala frågan om vinstuttag i välfärdsföretagen. Det blev ett herrans liv om att förra borgarrådet Kristina Axén Olin (M) suttit med i Caremas rådgivande styrelse, men ingen har sagt någonting om att förre riksdagsmannen, numera chefredaktören Widar Andersson (S) ledde densamma.” Han har brukar sin plattform som chefredaktör för Folklbladet till att sjunga vinstens i vård och skola lov. Jag hade missat att det också var hans jobb eller bisyssla!

Det är välkommet att (s) nu ska se över och ompröva sin politik om vinst i välfärden. Återstår att se om Widar A gör detsamma. Eller viktigare: Återstår att se om de lokala kommunalpolitiker som i åratal gått med på utackordering av de gamla till vinstdrivande vårdbolag, om de nu byter linje. Många är de möten där frågan om vinst i vård och skola diskuterats, och där den kritiserats har  det ofta mötts av en besvärad tystnad eller av invändningar av typen: Men nu har vi ju företagen och en marknadslogik vi har att anpassa oss till. Och det finns kongressbeslut. Det vi kan göra är att kontrollera bolagen bättre. Och de gamla vill ju ha valfrihet inte kommunal byråkrati.

Det sägs, trots att runt hörnet pågår vanvård. I konkreta fall har man dock börjat driva krav på fortsatt kommunal drift och inte privatisering till bolag som misskött sig grovt. De erfarenheterna och sådana ställningstaganden ger grund för omprövning av den lokala politiken. Man behöver inte vänta tills andra tänkt färdigt.

Utifrån sådana vardagliga erfarenheter, och egen och andras forskning om planering, marknad  och organisation  skrev jag min artikel i DN. Min erfarenhet är att det är svårt att få förståelse för att valfrihet och förnyelse kan nås genom en mångfald av icke vinstdrivna verksamheter.  Den bokstavstroende moderata marknadsfundamentalismen verkar ha nått långt in i socialdemokratin, Widar Andersson är långt ifrån ensam. Men nu sker kanske en omorientering utifrån grundläggande värden och verkligheten.

På Newsmill fortsätter jag diskussionen av ”Vinsten med rätta värden i vården” och vikten av ledningens och personalens kompetens, värderingar och incitamenten i organisationen. Vinst kanske inte måste totalförbjudas. Man bör ordentligt utreda och forska om under vilka villkor vinsdrivna bolag kan fas att agera med god vård, skola och omsorg som sina grundläggande mål. Går det t ex att kontrollera vinstuttag och olika kringgående manövrer för att ta ut vinsten på andra sätt och för att slippa skatt, utan att hamna i kostsamma kontrollspiraler? Hur ser de internationella erfarenheterna ut? Går det inte att styra på rimligt sätt, och skapa önskade incitament, då ska vinst inte tillåtas i skattefinansierad drift av välfärdsverksamheter. Sådan forskning och utredning brådskar. De stora privatiseringarna till vinstdrivna boalg har skett utan underlag och beredning och utan utvärdering. Styrda av ideologi och inte av vetenskap och erfarenhet (som framhålls i en debattartikel i DN)

 

”Dessa små grabbar som slåss om vem som har störst…”

Nordeas VD Clausen. M fl, m fl, m fl. Bonusar, lägenheter…. Allra värst i vården, gamla utan vård, utan mat, utan torra blöjor – direktörer med miljonbonusar, riskkapitalbolag med 33% avkastning till skatteparadis. Med våra skattepengar.

Detta handlar i grunden inte bara om en viss direktör i en viss bank. Inte om bara om direktörer i Carema.

I grunden hadlar det om växande klyftor och ojämlikhet. Punkt. Exemplen finns i tusentals på ohemula bonusar till små direktörer, till ingen nytta för kunder/brukare, samhälle och anställda. Dessa små grabbar och tjejer som, med kompisars stöd slåss om vem som har störst.. jag vet inte vad… bil, villa, vingård i Frankrike… och påstår att lön och bonus har med deras värde på en fri marknad att göra – de ljuger.<

Och jag tror de vet det. Att de är ett kompisgäng som belönar varann. Att deras arbetsinsats inte beror på ytterligare miljoner. Det säger de klarsynta och ärliga bland dem. Andra är förblindade av sitt självförhärligande. Och/eller av sitt förakt för oss andra, som är så dumma att vi inte skaffar oss samma förmåner. Basta. Amen.

Dags vi miljoner formerar oss mot deras miljoner!

Schäuble using Euro crisis to take steps towards fiscal union

German finance minister Schäuble since long wants a coordinated European fiscal and economic policy, a strong supranational federal Europe. Now he sees the Euro crisis as an opportunity: Financial Times: ”the crisis shows that we need .. a fiscal union”. From a democratic point of view unacceptable. Critics of the Euro said this will not function without a strong economic political union. The Euro was introduced without those necessary institutional preconditions. Thus the crisis. And now Schäuble, and in Sweden e.g. liberal party leader Björklund, want to use the crisis created as a means to further their political aims. And force an economic/fiscal unions upon people who did not want the Euro in the first place. Not much of democratic thinking there!

Paul Krugman in SVT

Paul Krugman: Big mistake to introduce the euro – and the euro is one of the main reasons for today’s world economic crisis

Today Paul Krugman gave an interview in SVT Swedish public television., Photo in link:  SVT Aktuellt. Krugman said it was a big mistake to introduce the euro.

Eight years ago at a seminar organized by Arbetslivsinstitutet (the National Institute for Working Life / NIWL) and the Trade Union Confederation LO he said it would be big mistake to introduce the euro. True today, true in 2003, the year of the Swedish referendum on joining the euro or not – naught won.

In the interview in the news program Aktuellt at 9 PM tonight, Nobel Prize laureate and Princeton professor Paul Krugman said that lack of essential preconditions for a common European currency creates today’s deep economic and political crisis in Europe.

What are those essential preconditions? As I remembered Krugman’s argument from 2003, and have kept reminding my friends and colleagues, Europe has the following problematic charecteristics if it wants a common currency:

# to small budget in Bruxelles to be able to intervene in countries with problems

# no really common labour market (if there is a tornado in Florida, US building workers move from Oregon to work in Florida, People from northern Sweden do not move to south Italy if there is an earthquake there)

# no common culture, no common language

He said, as I recall it, that for these three reasons it is a bad idea to introduce the euro, it will simply not work well.

In the interview today Krugman had similar arguments. Asked about the common currency and interest rate in the 17 euro zone countries, and whether ’one size fits all’, Krugman said:

# Development in the seventeen countries is very different

# The European economies are not integrated in the way that would be needed, in several ways:

– There is no fiscal union, no common taxes

– No banking union

– Not the degree of labour market mobility needed

So, in conclusion, it was premature to introduce the euro. Basically: The necessary preconditions for a succesful common currency (the euro) were not there and they still are not there.

According to Krugman, the introduction of the euro, combined with the inability of the American political system to make necessary changes (mainly due to the Republican party resistance to tax increases) are the two factors that create todays deep crisis in the world economy. And Krugman concludes, the difficult situation will be there for the next ten years.

Krugman was right in his analysis and prognosis in 2003, and right in his analysis after the fact today. Sad so many people did not listen in 2003.

Sri Lanka, Resebrev 7, Surfing, Weligama District Hospital och Stilt fishermen

Weligama den 3 februari 2011

Idag, sista dagen i Weligama skiner solen igen. Tillfälligt troligen, för tidningen skriver att det exceptionella regnandet troligen fortsätter ända fram till maj. Jag lånar en surftröja och år ner till stranden, spänner fast brädan vid höger fotled. Vågorna är ganska höga nu på morgonen.

Jag är ju ingen mästare men någon gång lyckas jag komma upp stående buren av en våg några sekunder. Vid det andra lyckade hoppet upp på brädan faller jag olyckligt. Brädans fenor river upp ett ganska djupt hack vid handleden. Det blöder, men tur – inga stora blodådror skadade.

Jag tänker lägga tryckförband med plåster ovanpå, men killarna vid Weligama beach house protesterar: ’Håll bara en kompress över såret, och så beställer vi en tuk-tuk till government hospital, inte till private hospital, government hospital är gratis’. Sagt och gjort.

Intressant tänker jag, nu får jag se hur den offentliga sjukvården fungerar. På vägen till Weligama district hospital får jag också se delar av samhället där jag inte varit, enkla hus, tuk-tuks, mycket tvätt på tork, många barn, hundar, en och annan ko.

Framme vid sjukhuset följer tuk-tuk-chauffören med in, jag skrivs in med ett ungefärligt namn och ålder, ingen id-koll och så talar mottagningssköterskan med läkaren i undersökningsrummet och pekar att jag ska stiga på. Jag är lite obekväm med att gå före, och ställer mig sist i den ganska långa kön, 15-20 personer kanske, men hämtas in till doktorn, och Weligamaborna i kön ler vänligt och visar mig framåt.

Läkaren ser på såret, och konstaterar att blodådrorna precis klarat sig: ’Vi måste sy ett par tre stygn, och så ger vi som rutin vaccin mot Tetanus; jag skriver ut antibiotika 2×3 per dag i tre dagar, längre får vi inte skriva ut på öppna mottagningen. Sjuksköterskan i behandlingsrummet steriliserar och förbereder och så kommer läkaren för att sy, men först ett par tre stick med lokalbedövning. Han assisteras av sjuksköterskan och av tuk-tukföraren som håller min vänsterarm stadigt. Snabbt avklarat.

Så lotsar mig tuk-tukföraren till dispensären och jag får antibiotika och smärtstillande, 18 rödsvarta antibiotika lagda i en hopvikt bit tidningspapper, 12 smärtstillande i ett annat papper. Och mycket riktigt: Allt var gratis och klart på en knapp halvtimme. Men så hade jag ju formligen och vänligt fösts förbi kön.

Sist säger doktorn: ‘When you get home, see your family doctor about prolonged antibiotic treatment and to take away the stitches, after six days’. Jag tänker, familjedoktor! Det var länge sen. På Capios vårdcentral vid Ringen har jag bemötts väl, men man träffar olika läkare varje gång, i bästa fall någon man råkat se tidigare. Minns när jag var liten i Säffle. Då gick alla i familjen till ’Doktor Wallin’ – en institution i den lilla staden. Till doktor Wallin gick också mormor och morfar. Och distriktssköterskan ’Syster Ella’ kände vi alla och hon kände oss, hälsade på stan. De styrdes alla av omsorg och professionellt ansvar, som vi upplevde det. De var uppskattade och viktiga i vardagen. Jag tror vinstmotiv i vård t.ex. perverterar möjligheten nå de professionella målen. Läs igen Göran Rosenberg, ’Plikten, profiten och konsten att vara männsika’, finns i pocket.

Åter till Weligama: Jag ber tuk-tuken stanna i stadens centrum, dvs. vid det Clock Tower som finns i varje samhälle av betydelse. I Weligama är uret digital, med stora gröna siffror. Jag bestämmer mig för att fira den lyckade operationen med att klippa håret. Det borde jag gjort, det är varmt med långt hår i det här klimatet. Jag tycker det blir bra, och det kostar 200 rupees, ca 6 kr, ungefär som en middag på en av de lokala restaurangerna.

Igår åt jag Chicken kottu, en slags vegetarisk pyttipanna, med lite kyckling bitar. Grönsaker och kyckling hackas fint med ett karaktäristiskt slamrande, rytmiskt ljud med en bågformad kniv som liksom rullas fram och åter. Så hettas allt hastigt upp. Till pytt ska det ju vara ägg, så jag beställer en egg hopper; hopper är en slags riskaka eller rispannkaka formad som halv sfär, och nu med ett ägg stekt i. I kottun är allt hackat med, inklusive små bitar av kycklingben som man får lägga åt sidan, som korta fiskben.

Nu när jag inte kan surfa eller bada, ska jag göra en liten utflykt en halvmil för att lite mer ordentligt betrakta the stilt fishermen i utkanten av samhället. De har blivit en slags symbol för turism i Sri Lanka. De finns på omslaget till senaste upplagan av Lonely Planet-guiden, och när dagens Daily News skriver om stora satsningar på och förhoppningar om en fyrdubblad turistström fram till 2016 så illustreras det med en stor bild på Weligamas stilt fishermen.

Trots morgonens malör artar det sig till en fin sista dag. Killarna (bara killar!) som jobbar på gästhuset är vänliga och intresserade av Sweden, och läser de engelska tidningar jag köper och vill gärna diskutera läget i landet, för de breda folkgrupperna. Och de vill jag tar foton på dem som minne, och att jag skickar bilder på mig och familjen.

Sri Lanka är ett land med ett rejält ’demokratiskt underskott, brister i human rights och förföljelse och mord på journalister. Gårdagens The Island skriver om journalisthustrun som nu vänt sig till FN:s kontor i Colombo med bön om hjälp få undersökt vad som hänt med hennes man som varit försvunnen i mer än ett år. Tidningen skriver också kontoret för Lanka e-news  (nyheter på webben) som stacks i brand dagen innan: inredning, datorer, kopiatorer, arkiv och bibliotek förstördes. Mediaaktivister, journalister och mediaorganisationer håller protestdemonstration och kritiserar regeringen för att inte satsa på att få fast de skyldiga. Det antyds att attackerna på journalister och medier kanske är i regeringens intresse. Det sägs finnas tecken på att förövarna är professionella gansters som utför jobb åt olika uppdragsgivare.

Så det finns problem i landet, som borde påtalas mer i de i år vanliga reportagen om att ’nu flyger till Sri Lanka igen’. Sri Lanka har mycket att ge av historia och kultur med flertusenåriga tempel och palats (ex. Sigiriaklippan som reser sig över slätten i centrala ön) och en varierad natur och klimat på en liten yta, som Småland. Tropiska stränder för barnfamiljer och äldre, som i grannbyn Mirissa. Surfstränder som här i Weligama. Nationalparker med regnskog och savanner för safari, inte i afrikansk klass, men god nog. Vänliga berg t.ex. vid Ella för vandringar i the Hill Country bland ris-paddys och teodlingar. Svala kvällar i Nuwara Eliya, s.k. Little England med sina golf- och travbanor och engelska arkitektur.

Och så kunde jag idag själv uppleva de drag av välfärdsstat som man är stolt över: Helt gratis sjukvård till alla, med i vart fall i primärvården, god kvalitet. Skolgången är också fri, även om kvaliteten, bl. a. i engelskundervisningen, ifrågasätts och föräldrar som har råd låter sina barn få privat tuition på eftermiddagen.

Sista eftermiddagen till en vik i norra utkanten, i Karuns tuk-tuk. Tillsammans med tre slovenska surfare åkter vi ett par kilometer till Weligamas norra delar. Där finns de berömda stilt fishermen, med något som liknar stora långa styltor med en tvärslå man sitter på i stället för att stå på. Där sitter de tre-fyra timmar på morgonen och lika mycket på sen eftermiddag. De små fiskar de rycker fast på krokarna stoppar de i en platspåse, som hänger på ’styltan’. Efter sitt pass säljer de gemensamt fisken på en lite fiskauktion ditt handlare och restauranger kommer. Och så tar de ibland något att dricka för den dricks som fotograferande turister ger en av dem som posterats strategiskt på land. Det ser mycket pittoreskt ut – men är säkerligen ett hårt jobb.

Jag ska strax lägga in bilder på stilt fisherman, Sigira, Weligama district hospital mm, i detta brev, och kanske i tidigare.

Hälsningar

Åke

På idéernas marknad

[Detta är en revidering av en text som i kortad form publicerades i  Stockholmstidningen, 31 jan 2011. Texten skrevs ursprungligen alldeles efter riksdagvalet, blev liggande och uppdaterades inför publiceringen i januari.]

Det var förmiddagen före riksdagsvalet. Bondens marknad på Katarina Bangata hade just öppnat för dagen. Det var en vacker sensommarmorgon. Bland stånden med blommor, tomater, äpplen och honung trångt med söderbor i alla åldrar som ville handla genuint och ekologiskt.

Där kunde man  också se morgonpigga valarbetare. Högeralliansen satsar på det jordnära praktiska: Rut-disktrasor (C), ljusblå papperskassar (M). (S) fokuserar kropp och själ: karameller och röda rosor. De gröna miljömedvetna, har visst inga prylar. Thomas Bodström syns i vimlet IRL med rosor i handen. I valrörelsens sista timmar handlar det om kontakt, känsla och ’feel-good’. Stämningen är god. Särskilt moderaterna verkar uppåt och är mysiga och trevliga.

Som sig bör på en marknad erbjuds något för alla – målgruppsanalysen styr. Nyslungad ekologisk ljunghonung för de välbeställda, standardhonung åt folket. På idéernas torg, i samtalen mellan inköpen,  erbjuder rödgröna företrädare alternativ. Någon betonar sänkt skatt för gamla, att vårdvinst är OK, och förbifarten ska vi nog få igenom. Andra framhåller sitt mänskligare alternativ till högeralliansens jakt på sjuka, sänkta a-kassa med högst avgifter för lägst avlönade; man hävdar konkurrenskraft trots höga skatter, satsningar på cykelleder – och visioner om ett solidariskt samhälle.

Den blå sidan erbjuder dels växande välmåga för den vällyckade, friska, välbeställda medelklassen, två-tredjedelen av medborgarna – som inte vet om och inte vill veta av några andra. Dels vill man försvara den svenska välfärden genom sin ’arbetslinje’, dvs framför allt sänkt skatt och mer i plånboken för alla som jobbar. Sjuka och arbetslösa är bidragstagare som ska hållas kort. Signalerna tydliga: Du söderbo, du tillhör oss. Du tillhör de framgångsrika i moderaternas nya Sverige! Och du får mer i plånboken!

Bland de mysiga moderaterna finns en lika trevlig, som inte bara delar ut papperskassar utan också argumenterar med tveksamma marknadsbesökare. Tveksamheten har besökarna visat genom att inte ta emot den blå kassen  – ’inte går jag omkring med en moderatpåse’ sa någon. Andra åter sa nej tack till den röda rosen – ’om den varit blå hade jag gärna tagit en.’

’Mera nej tack till rosor och påsar i år än förra året’, sa de erfarna: ’Många verkar vilja visa att de tagit ställning – även om de går miste om en ros eller en kasse’. Är det ett etablerat två-tredjedelssamhälle som tar sig dessa avmätta uttryck? Vill man visa att man i ett ödesval valt sida? Den privilegierade majoritetens sida eller en som inkluderar även de alltfler, som trots tal om att häva ’utanförskapet’, idag placeras utanför gemenskapen, i relativ fattigdom och otrygghet? Är det mer legitimt att visa att man inte bryr sig, mer nödvändigt att visa att man bryr sig? Visa sitt val? Som på Facebook där vi i år sett ett genombrott för att visa var man står, t.ex. genom att ’vattenstämpla’ sin profilbild med en symbol för de rödgröna eller de blåa.

När den ljusblå påsen inte förslog sökte den leende moderaten vinna marknadsbesökarnas själar med det nymoderata temat: det enda arbetarpartiet, alla ska i arbete i stället för ’utanförskap och bidrag’, halva priset på städhjälp åt stressade ensammödrar, skattesänkningar till alla som är med på framgångståget, häftiga privata alternativ till kommun och byråkrati osv.

När någon antydde att visst, (M) behåller delar av välfärden och tryggheten (LAS blir kvar t.ex.), men raserar mycket annat (a-kassan t.ex.). Och visst många med jobb får skattesänkningar, men de många får smulor av det som beviljas de rikaste och dem med störst inkomster. Antydan att den blå papperskassen faktiskt var ganska tom och behövde fyllas med något annat än ’blå dunster’, föll inte i god jord.

Men varför måntro en sådan giftpil en så vacker dag? En pik som blottlägger schackrandet med ord på politikens torg, nyspråkets halvsanningar, dealandet, med orena varor. Varför bryta det gemytliga småpratet och handeln med ekoäpplen? Nu när Södermalm i välmåga strax kan bli landet av mjölk och honung, progressiv kultur, miljonvinster på privatiserade lägenheter, lägre skattar, mera i plånboken till latte, krog och privata välfärdslösningar

Kanske för att på Södermalm verkar finnas en särskild polarisering, mellan radikalt rödgrönt och radikalt blått. Kanske för att det var på allvar. För de blåa chansen att för lång tid begrava den solidariska visionen, chansen att gradvis men oåterkalleligt riva folkhemmets grundkonstruktioner genom skattesänkningar som kallas arbetslinje. För de rödgröna fasan när dom tar inte bara skolor, el, järnvägar och apotek, utan också de mångas trygghet och det egna språket, anständighetens och solidaritetens språk.

Tar orden, arbetarparti, välfärd, svenska modellen – modifierar dem på en glidande skala så att de stundom och efterhand omvandlas till sin motsats. Allvar för att nu kan denna kontrareformism fortgå i fyra år till. En blå reformism, som gradvis blir till en revolutionerande samhällsomvandling. Många anpassar sig till nyspråket: välfärd är sänkta skatter och mer i plånboken till dem med välavlönade jobb, för köp av privata, individuella lösningar. Välfärd som gemenskap och solidaritet glöms.

Den nya vokabulären, utformad och föreskriven av de nya moderaternas skickliga marknadsanalytiker och reklamare, anförda av Schlingmann. Ord som medvetet minimerar risken att någon ska fråga eller ha något att invända, ord som beslöjar snarare än förklarar, som döljer avsikter och det man gör, ord som är halvsanningar, ord som ljuger.

Att Reinfeldt i TV- studio kan fara med halvsanning, i nyspråkdräkt, är en sak. Men att i personliga samtal, på en solig marknad göra sammalunda är något annat. Att som moderat med ett allvarligt leende, som ibland blir till ett flin, ett grin, säga att man är det enda arbetarpartiet, att man stärker den svenska modellen (inte underminerar den genom förändringar i a-kassan, minskade anslag till facklig utbildning, jakt på sjuka) att utförsäljning av gymnasier, äldreboenden och vårdcentraler, ger effektivitet (när köparna fått verksamheterna på rea till kompispriser, där årsvinsten överstiger köpeskillingen, där kommunen förbjuds lägga anbud, där drivkraften vinst styr bort ifrån kvalitetssäkring genom professionellt ansvar), att man sänker skatter för de breda grupperna (inte främst för de mest välbeställda), att man är till för kvinnor i offentlig tjänst och för dem som är ’i utanförskap’ (inte för egna kärnväljarna, ofta högavlönade män i privat sektor), att Rut-avdraget är till för ensamstående småbarnsföräldrar som har svårt hinna med och för äldre som inte orkar (inte främst subventionerar städhjälp för många välbeställda medelålders friska medelklasspar)

TV är en sak. Men att i ett personligt samtal, om än i valtider, mot bättre vetande –  avspänt, med stil och i folkhemsk fritidsdress, visserligen med brittisk touch – säga detta, och mer därtill, och se ut som om man menade det. Det vittnar om att man lärt läxan från Schlingmanns bondepraktika , om hur man ska tala och göra sig till, om en skådespelarkonst i Reinfeldts klass.  Eller, gud förbjude, att man faktiskt tror på det man säger!

Det är nyspråk, Orwell, 30- och 40-tal, växande klyftor och massarbetslöshet, som gav och ger grogrund för hat mot ’de andra’ och ’de svaga’, som gav och åter kan ge rasismen och fascismen växtkraft.

Samtalet är inte längre mysigt.  – ’Vad bittra ni är, ni rödgröna’, säger moderaten med ett brett leende. Särskilt sossarna. Med ett grin, ett varggrin. Bittersossar?

Ja några förefaller bittra. Medan andra snarare är eftertänksamt ångerfulla: ’Vi argumenterade inte tydligt och klart för det vi står för’. Och det är olika vad man menar man borde gjort. Några menar att man tydligt borde ställt sig på den växande medelklassens sida, lovat mer i plånboken, inga nya skatter, individuell framgång. Andra tror på solidaritetens gångbarhet, att människor vill att alla ska vara med. Och några tror på en produktiv rättvisa, på det anständiga, solidariska samhället som en förutsättning för ekonomisk utveckling och individernas välfärd. Att välfärdssamhället är en forutsättning för det som senare i Davos kallats de nordiska ‘iterekonomierna’.

Några verkar fly förbannade. Över moderaternas halvsanningar. Att de tillåts kamouflera och bereda väg för nedmontering av välfärd och solidaritet. Att de rödgröna spelat för mycket på lögnernas och plånboksfrågornas planhalva. Inte bemödat sig nog.

Inte bemött kontrareformismens gradvisa revolutionering av Sverige med bilder och berättelser om radikala rödgröna reformer, revolutionerande reformer på väg mot ett solidariskt och hållbart samhälle. För mycket bekymrat sig för hur väljarna uppfattar de rödgröna, hur varumärket kan anpassas till det som önskas. För lite torgfört den egna bilden av verkligheten och de egna värdena.

Solidaritetsorden hörs inte. Bara jagorden, individorden, privatorden, samhällsbärarorden. Inte vi, gemenskap, gemensamt, solidariskt. Den gammalmoderata indelningen i närande och tärande dominerar i ny språkdräkt.

Ett alternativ till moderaternas politik måste handla mycket om att ha en tydlig samhällsanalys, vision och värden. Att berätta och gestalta världen och förändring. Men det handlar också och samtidigt om det materiella. Inte bara de rikaste, utan stora delar av den vanliga medelklassen har genom moderaternas politik fått det materiellt bättre, sänkt skatt, mer i plånboken till att köpa varor och tjänster. Samtidigt en utarmning av en del offentliga tjänster.

Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle som man kan vara stolt över, utan också på att de stora grupperna får det materiellt bättre, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ’dem i utanförskap’. Och att berättelsen och det materiella hänger samman. Att inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder är klassisk socialdemokratisk politik.

—-

I Aftonbladet skriver Ingvar Persson om klyftor i Sverige, mellan de högst avlönade direktörerna och industriarbetare, men även om den ’nya arbetsdelningen’, mellan dem med jobb och utan.

Katrine Kielos skriver om moderaternas modifiering av modellen (den svenska) presenterad av Schlingmann med nya ord som ’en ny Sverigebild’ – men det som gör Sverige och Norden beundrat är en svensk produktiv, konkurrenskraftig välfärdsmodell som byggts under decennier.

Att spela med systemet- ”Låna 5 böcker till och slipp förseningsavgift”

”Låna fem böcker till och slipp förseningsavgift!” I en krönika i Dagens Nyheter idag (19 december 2010) berättar Björn Wiman om hur ett privatiserat bibliotek försöker maximera sin vinst genom rena bondfångarmetoder.  Ersättningen från kommunen beror på hur många böcker man lånar ut, och då gäller det förstås för biblioteksdirektören att maximera antalet böcker som lånas.

Liknande problem finns i alla offentligt finansierade verksamheter som drivs av privata företag och där det är svårt för kommun eller stat att formulera bra mått på kvaliteten i verksamheten. De med nödvändighet ofullkomliga kvantitativa måtten blir det som företagen maximerar för att maximera sin vinst. De ”spelar med systemet”. Man kan kritisera företagens beteende ur moralisk/politisk synvinkel: Misshushållning med skattebetalarnas pengar. Bondfångeri mot kommunen. Man kan också kritisera kommun och stat som privatiserar verksamheter som svårligen låter sig styras med några enkelt mätbara mått. Företagen, det gör ju bara det de ska!

Vinsten är målet för företag. Aktiebolagets uppgift är att generera vinst åt ägarna. Så säger lagen, och så ser det ut i praktiken. Visst finns gränser för vad ett företag kan kosta på sig i sin vinstjakt. Kunderna kan reagera om kvaliteten är för dålig. Krav på ekologisk produktion växer, även tryck på att ”rättvisa”, att arbetarna som producerat kaffet eller kläderna ska ha en lön det går att leva på och anständiga arbetsvillkor, kanske t o m  demokratiska fackliga rättigheter.

Företag kan tvingas anpassa sig till kundkraven, att ibland helt konkret visa ’socialt ansvar’, CSR, Corporate Social Responsibility, genom sättet att organisera sin produktion och ha koll på sina underleverantörer. Men inte sällan stannar det vid vackra ord, en tjusig policy som bättrar på image och varumärke, men inte produkter och arbetssvillkor.

Dessa anpassningar i ord och handling är för företagsledningar  begränsningar i deras huvuduppgift: största möjliga vinst, helst under det kommande kvartalet.

Att göra vinst är företaget inte bara ett mål, det är ett lagenligt krav från ägarna och ett villkor för överlevnad på markanden. Vinsttrycket är alltså extremt starkt. Därför är det också så extremt svårt att styra företag utifrån andra mål, exempelvis sociala, politiska, kvalitetsmäggsiga. Ur företagets och företagslednignens synvinkel är de senare bara medel att nå målet, vinst.

Och finns det andra, enklare medel att nå vinstmålet — än att sträva att nå exempelvis de politiskt satta överordnade  kvalitesmålen för skolan, vården, biblioteken — då väljer man de medlen.

Tankarna om styrning inte med budget och tilldelning av pengar i olika potter, utan mot mål/program med utvärderingsbara mått, och med beställar/utförarorganisation utvecklades inom försvaret på 1960-talet under namnet Programbudgetering. Snart såg man bristerna i det nya systemet. Under 70-talets början arbetade jag vid FOA (Försvarets forskningsanstalt)med planeringsteori och en  organisationssociologisk analys av planering och styrning. Exemplet med Nackabibliotekets trick med ”låna fem böcker, slipp avgift” kallades vid FOA att ”spela med systemet”.

Tips till biblioteksföretaget i Nacka: Gå bara vidare.  Inför ett enkelt sätt att omedlebart, varför inte automatiskt, återlämna och låna om, återlämna och låna om… tänk vilka höga kulturpolitiska mål man kunde, och vilka vinster för företaget! Och ta det ett steg till: Dela vinsten med de låntagare som ställer upp på vinstkarusellen så att det även blir i deras intresse lägga ner tid på omlånen. Nacka skulle snart slå rekord i antal utlånade böcker per capita.

En väg som diskuterades för att komma tillrätta med ”spelet med systemet” var att bygga organisatoriska system där man kunde vänta sig att delarna, bl a utifrån professionella utgångspunkter, värderingar, kunskap, inom givna ramar, kunde väntas sträva mot de uppsatta kvalitetsmålen.  I biliotekens fall t.ex. bibliotekariernas professionella engagemang i allas tillgång till kunskap, folkbildning osv. Inom vården läkares och sjuksköterskors vilja att hjälpa, stödja och i bästa fall bota patienterna. I skolan lärarnas kunnande och lust att se elever lära och utvecklas. — Som alternativ till mål som antal utlånade böcker, antal vinstgivande patienbesök osv. Mer om dessa diskussioner i ett annat sammanhang.

Så viktiga frågor som kvaliteten i bibliotek, vård och skola förtjänar en organisatorisk form och en driftform som bättre gagnar verksamheten än vinstdrivna aktiebolag och i värsta fall skatteflyende riskkapitalbolag med maximering av aktiernas värdetillväxt.

Professionella kunskaper, mål, värden och etik måse vara grunden i anständiga verksamheter inom grundläggande samhällsfunktioner som vård, skola, bibliotek och infrastruktur. Inom en sådan ram måste man organisera verksamheten så att innovationer och nytänkande uppmuntras och man förmår ta till idéer och kunskap från såväl dem som arbetar i verksamheten som från ”brukare” och ”kunder”.

När vi nu har vinstdrivna skolor, så…

… kräver vi att de uppfyller tydliga kvalitetskrav. Det är temat i Mikael Dambergs (S) och Jabar Amins (MP) artikel i DN idag (13 dec. 2010).  Artikeln innehåller en del intressanta uppslag om hur vinstdriften kan modifieras, men undviker de fundamentala problemen med vinst som yttersta värdemätare och drivkraft i verksamheter som vård och skola.

Temat känns igen från resonemang i andra sammanhang. T.ex.: Nu när debatten om privatisering av allt kommunalt på  Södermalm i Stockholm är förlorad, då är det idiotiskt att ifrågasätta driftsformer och vinst, då ska vi utgå från brukarna, deras önskningar, och satsa på att få upp kvaliteten på verksamheterna – och för övrigt var dagis och äldreboenden inte bättre förr när kommunen drev dem, då var det myndighetspersoner som visste bäst.

Dett är en vanlig realistisk, eller opportunistiskt färgad, tankefigur. Den innebär acceptans av det rådande läget och så modifiering av det utan eget alternativt perspektiv, utan vision och långsiktig strategi.

När militärer ’gillar läget’ så innebär det inte ett passivt accepterande av ett nedlerlag, utan en realistisk nulägesanalys som grund för taktiska och strategiska framstötar. Men ’gilla läget’ (när det nu är så att…) betyder nog för en del att ’tycka om läget’, fast man inte riktigt vill medge det. Man framställer det rådande som det nödvändiga, som opåverkbart.

Som exempelvis Damberg och Amin, som utgår ifrån att vinstdrivna skolbolag det har vi för tid och evighet, och nu ska vi göra det bästa av den situationen.

Inte en tanke om eller analys av vad skolor, eller vård, drivna av vinstmål kan innebära på ett mer grundläggande plan. Vad det innebär för skolledare och lärare (och läkare) att styrsystemen i deras verksamheter ytterst syftar till att generera vinst. Uppenbarligen inte läst exempelvis Göran Rosenbergs uppgörelse med vinstdriven skola och vård i artiklar i DN och i boken Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Hos Damberg och Amin inte ens en diskussion om att mångfald och valfrihet är möjlig utan vinstdrivna aktiebolag. Föräldrakooperativ, personalkooperativ, stiftelser utan vinstintresse. Valmöjligheter kan säkras utan riskkapitalbolag. Varför inte en diskussion om detta. ’Debatten om friskolornas vara eller icke vara är överspelad’, skriver de. Men de undviker debatten om olika former av friskolor: Aktiebolag vs kooperativ och stiftelser till exempel. De undviker det kanske för att de tror att ’det är aktiebolag folk vill ha’ och att ’det är det folk röstat fram’. Eller de undviker det för att bolagsformen är det de egentligen gärna vill ha?

Inga dubier inför riskkaptialbolag som äger med spekulation i snabb värdeökning och försäljning med överskottet tryggt placerat i skatteparadis bortom svenska (skatte)myndigheters räckvidd. Bolagen behöver inte ta ut vinst. De klarar att bokföra och deklarera så att de slipper både vinst och skatt. Så Dambergs och Amins förslag om möjlighet till förbud om vinstuttag om kvaliteten i skolan är låg, kan bli ett slag i tomma luften. Möjligen skulle förslaget om att skoltillståndet inte automatiskt följer med vid ägarbyte kunna få viss betydelse, men skolinspektionen skulle troligen ha svårt säga nej och därmed lägga ner en skola.

I grunden handlar detta om att skolor bör drivas i former där drivkraften kommer från yrkesmässiga och professionella värden och kunskaper. Inte från vilja och tvång (det aktiebolags lagstadgade uppgift) att göra vinst.

Men varför inte nöja sig med kvalitetskrav och utvärderingar? Därför att verksamheter som vård och skola är ytterst svåra att mäta och utvärdera. Det går alltid att opportunistiskt spela och manipulera med redovisningssystemen. Att uppfylla de mål som kvantifierats på bekostnad av andra dimensioner som inte fanns med i upphandlingen. Det är svårt nog att skriva utvärderingsbara och icke manipulerbara kravspecifikationer för städning eller busstrafik. Skola och vård är försiktigt uttryckt svårare.

Svårligen utvärderingsbara kvalitetskrav kan möjligen höja kvaliteten i någon mån (det återstår att se), men de får säkerligen funktionen att legitimera fortsatt vinstdrivna skolor, legitimera riskkapitalbolagens utflytt av värdeökningen i bolagen till skattefria öar. Och de försvårar en verklig diskussion om organisation och driftsformer och ägande i offentligt finansierade verksamheter. Och för den som motsätter sig vinstdrivande bolag finns möjligheten att utveckla andra former för mångfald och man måste ta till sig forskning om innovation, förnyelse och brukarinflytande i professionellt drivna verksamheter.

För den som vill diskutera fundamentala organiseringsproblem i vård och skola är det alltså förödande med tankefigurer som  ’när vi nu ändå har…’ eller  ’när det nu blivit så att…’  eller ’när nu människor verkar vilja ha …’ – då skall vi ta det för givet och bita i det sura äpplet (eller kanske tycker man att det smakar sött) och gå vidare, då ska vi gilla läget i båda betydelserna.