Dags att balansera ”Dagens Samhälle”!

Jag är inte ensam att ha kritiserat SKL:s tidning Dagens Samhälle för att under nuvarande chefred. Mats Edman ha blivit en hårdvinklad tidning på högerkanten, där han och redaktionen driver sitt personliga tyckande i både krönikor och reportage. Nu med en ny röd-grön majoritet är det läge för en ny inriktning på tidningen, en allsidig och balanserad kvalitetstidning som speglar hela dagens samhälle, och ger rimligt utrymme för olika perspektiv. En sådan omgörning är angelägen. Däremot bör tidningens pigga form bibehållas, där har Edman gjort ett bra jobb.

I Dagens Arena kritiseras Dagens Samhälle och dess chefredaktör för att ha en politisk agenda åt högerhållet, både i opinionsmaterial och nyhetsmaterial. Läs de kritiska röd-gröna kommentarerna av politikerna Ilmar Reepalu (S), Emil Broberg (V) och Karolina Skog (MP).

Tillagt 4 feb 2015: Chefred. Edman har nu engagerat en (1) ny kolumnist, som faktiskt ligger klart till vänster om den socialdemokrat på högerflanken som väl tidigare utgjorde vänstern bland krönikörerna. Att Edman därmed anser sig ha nått balans i krönikörsuppsättnignen säger en del om var hans ’mitten’ ligger. Mer om detta aktualiserat och vidare utvecklat  i min tidigare bloggpost.

Uppdatering 17 april 2015.
Edman fortsätter använda Dagens Samhälle som plattform för sitt korståg mot vinstbegränsning och för vinstdrivna bolag i välfärden. Hans argument denna gång. Många landets stora bolag finns i (den skattefinansierade) välfärdssektorn. Och de ’räddar’ Sverige när industrin går nedåt.
MEN: Alternativet att icke-vinstdrivna företag, kooperativ, idéburet och offentligt sköter detta och ’fyller tomrummet’ – det ser han inte in ensidighet. Vinstdriften är för Edman det viktiga, inte verksamheten. Det genomskådar förstås Reepalu. Liksom att det vinstdrivna bolagens alla intäkter och vinster utgörs av skattemedel.
Nu rekryterar Edman f ö en ledarskribent från SvD som ny debattredaktör!
Ska bli spännande se vad utredaren av ’vinster i välfärden’, Ilmar Reepalu (S) kommer fram till, liksom vad rödgröna i SKL tänker om: Hur få en Dagens Samhälle som är balanserad, självständig och av hög kvalitet?
Fråga till Lena Micko (S), Emil Broberg (V) och Karolina Skog (MP) m fl.

Se mer om min tidigare kritik och Edmans svar (fulla av invektiv, men få argument), i min tidigare bloggpost här.

Charlie

Today Sunday January 11 we are all Charlie. Manifestations all over the world, in Stockholm at 1.30 pm at Sergels torg.
I am Charlie, for freedom of expression, against terror. Condemning the Paris slaughters. They cannot be justified in any way.

However the drawings in Charlie Hebdo can be discussed. They are and should be legal, but were they reasonable?
Charlie – je suis, ou pas?
To be or nor not to be – Charlie
Time for reflection – here is food for thought that I found on the internet and via facebook friends.

Tid för eftertanke, efter upprördheten och sorgen.
Här är några bidrag som ger underlag för nyanser, som jag funnit på nätet och genom vänner, bl a Rianne M  och Jenny A.

The Guardian
Joe Sacco: On Satire – a response to the Charlie Hebdo attacks
The acclaimed graphic artist and journalist Joe Sacco on the limits of satire – and what it means if Muslims don’t find it funny

David Brooks, NYT:  I Am Not Charlie Hebdo
The massacre at Charlie Hebdo should be an occasion to end speech codes. And it should remind us to be legally tolerant toward offensive voices, even as we are socially discriminating.

Jordan Weissmann, Slate: Charlie Hebdo Is Heroic and Racist
We should embrace and condemn it.

Arthur Goldhammer, Aljazeera America: Let’s not sacralize Charlie Hebdo
The magazine’s raison d’être was to show nothing is sacred

Teju Cole: Unmournable Bodies

Julian Vigo, HuffPost Canada: #JeNeSuisPasCharlie
Why I Can’t Support the Original Hashtag

Jeremy Harding, LRB (2006): Short Cuts

Johannes Klenell, Aftonbladet: Att följa sin publicistiska linje är att hedra Charlie Hebdo
Inga extremister får påverka min utgivning
”Under de senaste dagarna har jag fått påtryckningar av många, men kanske framför allt från den anonyma extremhögern, att i yttrandefrihetens namn publicera den franska satirtidskriften Charlie Hebdos satirteckningar om islam. När jag först hörde om terrordådet kände jag en stark vilja att också publicera – visa upp, ge igen – men sedan började jag tänka. Jag kan bara inte göra det av ett antal skäl.”

Je suis Charlie

 

Charlie - Peanuts.jpg-large

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Charlie Brown i tårar, tecknad av Schulz.

Sorg. Oro. Kamplystnad. Tillsammans, alla,  försvara demokrati och frihet.
Här några bilder, länkar till Charlie-omslag och till tecknares skildringar av attacken.
Och för franksspråkiga, länk till Le Mondes bevakning.

Added Jan. 11
Sarah Palin: ‘Why Do Muslims Hate Charlie Brown?’
Satire. On Sarah Palin mixing up Charlie Brown with Charlie Hebdo.

 

Je-suis-charlie-skärmbild

 

 

 

 

 

Charlie Hebdo annonserar nästa nummer, onsdag 13 januari, 1 miljon exemplar trycks
Le Mondes täckning av attacken: Aktuella fakta, analyser, rörande vittnesmål

12 Charlie Hebdo-omslag. Le Monde publicerar och kommenterar  – med satir över  politik och religion, kristen, judisk och muslimsk.

 

xDessin Je suis Charlie

Tecknares syn på attacken, i Liberation här  och här
bl a Snobbenbilden ovan

 

Je suuis Charlie - plural

Arbetslöshet och välfärdsbrister – föder de motstånd mot fler flyktingar i staden?

 

2014-10-17 10.52.52

Arbetslöshet och välfärdsbrister föder motstånd mot immigration… ungefär så skulle jag nog formulera en rubrik idag, om jag skulle skriva om SD:s framgångar t.ex i min gamla hemstad Säffle i södra Värmland.

Tills vidare publicerar jag här i länken en  artikel i Säffle-tidningen från igår den 16 oktober 2014. Den är i sin tur en återpublicering av min artikel i ST för 22 år sedan, på en dag när. Då var den långa rubriken ”Arbetslösheten föder främlingshat: ’Hata arbetslösheten ’ för de arbetslösas, de nya svenskarnas och ekonomins skull” I stort tycker jag artikeln håller, även om jag idag inte skulle formulerat en del avsnitt på samma sätt och även om jag idag förstås skulle ha aktuella siffror och exempel och sätta in dem i ett mer utvecklat sammanhang med referenser till aktuell forskning.

Chefredaktören Solveig Voyce har skrivit flera ledare präglade av en humanistisk grundsyn och har senast argumenterat för att Säffle ska ta emot ensamkommande flyktingbarn. Säffle-tidningen har en livaktig debatt om flyktingfrågor, asylmottagning och stadens utveckling. Frågan om stadens utveckling, flyktingförläggning och SD:s framgångar har även aktualiserats av  Peter Kadhammars (Säfflebördig som jag) reportage i Aftonbladet nyligen, som var en dyster skildring i ord och bild.

Här är min korta ingress i gårdagens Säffle-tidning:

”Det gläder mig att Säffle-Tidningen återpublicerar min artikel från nästan precis 22 år sedan, den 15 oktober 1992. Det sorgliga är att mycket av de problem artikeln handlar om består eller har förvärrats: Arbetslöshet, främlingsfientlighet och brister i äldreomsorg och i utbildning. Det är i den helheten problemen finns och där måste också lösningen sökas. Fabriksnedläggningar som Volvo Buss i Säffle nyligen, ungdomsarbetslöshet, brister i välfärden, tomma lägenheter och affärslokaler, stort flyktingmottagande – där finns grogrund för fientlighet mot invandrare eller i vart fall för önskan om begränsning i invandringen, ofta av ekonomiska skäl, ibland med direkt främlingsfientliga förtecken. Det är där vi måste börja, förstå orsakerna i samhället och göra något åt dem.

Då 1992 rådde arbetslöshet och då fanns det kortlivade Ny Demokrati (med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, den senare nu rådgivare till Sverigedemokraterna). Med sina fascistiska och rasistiska rötter och ledande företrädare idag är Sverigedemokraterna ett större hot mot solidaritet och gemenskap i det svenska samhället. Invandringen är större och arbetslösheten fortsatt hög. Alla medborgare och partier har anledning analysera de samhällsförhållanden som leder till röster på Sverigedemokraterna och visa på möjliga solidariska lösningar.

[…]  För de yngre läsarna kan nämnas att jag i stället för gulaschbaroner (som berikat sig genom spekulation i kristider) skriver ”galoschbaroner” med anspelning på Ny Demokratis slogan om att skapa ”drag under galoscherna”. Bengt Westerberg var partiledare för ett socialliberalt folkparti (till skillnad från det som idag ibland kallas ”kravliberalt”). Vidare skriver jag om att flyktingmottagande leder till jobb och intäkter för kommunen som får ersättning, men det borde nog framhållits att det ändå kortsiktigt är en samhällsekonomisk kostnad.

Åke Sandberg är idag professor emeritus vid Stockholms universitet. Han har under det gångna året utgivit boken Nordic Lights (SNS 2013) om arbete och företagsledning i Skandinavien och Värden i välfärden (Arena idé 2014) om styrning efter New public management.”

 

Om välfärdens styrning och organisering efter NPM

Debatten om välfärdens organisering och styrning har fortsatt vara intensiv, inte minst på Dagens Nyheters debattsidor, DN Debatt.

Bo Janssons, Lärarnas Riksförbund hade en intressant artikel i förrgår på DN Debatt (9 sept 2014: ”Alliansens väljare vill stoppa eller reglera vinster i välfärden”. Min resonerande kommentar samma dag hade rubriken ”Förbjuda vinst inte lätt – och alternativen behöver utvecklas” Som jag skrivit om tidigare: att ha kvar vinstdrivna bolag och samtidigt försöka minska vinstjakt och vinstuttag är svårt, direkta vinsttak etc kan kringgås av smarta skattejurister, målstyrning leder ofta fel och styrning av insatser kräver ofta detaljerad reglering av personal, lokaler mm. Nån slags kombination kan vara en väg. Eller så tackar man nej till vinstdrivna bolag och satsar på alternativ, på stöd till och utveckling av offentligt driven välfärd och annan idéburen i form av  not-for-profit stiftelser, kooperativ, föreningar, SVB etc. Livskraftiga, dynamisk alternativ med delaktighet för brukare och personal, det kräver en stor FoU-satsning. En kan inte direkt ta över styrmodeller utvecklade i en företagsekonomi anpassad mest för vinstdrivna aktiebolag.

Dagen efter, den 10 sept, skrev entreprenören och it-miljardären Dan Olofsson en artikel med, för att uttrycka sig drastiskt, dåligt underbyggda självklarheter: ”Åtta av tio välfärdsföretag berörs negativt av vinsttak”. Min replik samma dag: ”Olofsson upprepar sig och rapporterar självklarheter”  Han upprepar sig från tidigare artiklar. Nytt (?) är att han redovisar  att de vinstdrivna bolagen i välfärdssektorn inte gillar vinstbegränsning (sic!)., bl a skulle de investera mindre då. Källan är en liten enkät hans bolag , tillsammans med Wallenbergs Investor (med flera bolag i sektorn) låtit göra. Det Olofsson framställde som ett ointresserat inlägg (har inga företag inom välfärden) visar sig alltså vara en maskerad partsinlaga för en av de stora privata aktörerna inom vård och skola, Investor.

Varför skrev jag igår att Olofsson upprepar sig? Jo, han har drivit liknande  teser, bl.a. på DN Debatt några veckor tidigare (18 sept): ”En myt att vinster tömmer vård och skola på resurser” som jag bemötte (20 sept) i en replik som gavs rubriken ”Valfrihet förutsätter inte privata bolag

I skrivande stund, som det brukade heta, ser jag  på dagens DN Debatt en artikel där tre skribenter (Lars Bryntesson, S i Sigtuna, Lars Pettersson, Famna och Anders Wijkman, ordf. i Upphandlingsutredningen) uppmanar politikerna ”Satsa på den tredje vägen i välfärden – idéburna bolag”, som visar det sig, innefattar avtal och kontrakt mellan kommuner och landsting och ett spektrum av former som ideella föreningar, kooperativa företag, aktiebolag med not-for-profit-klausul (kanske i form av SVB). De kräver att lagen om offentlig upphandling (LOU) ändras får att underlätta för idéburna och mindre organisationer. Detta möjliggörs genom ändringar i EU:s reglering, som tillåter mer av sociala krav i upphandling, t.ex. avseende driftform, miljö, kollektivavtal. Särskilt förespråkas olika former för direkta avtal och kontrakt mellan det offentliga och idéburna organisationer, gärna i form av idéburet-offentligt partnerskap (IOP)

Vidare krävs bättre kapitaltillgång, rådgivning och stöd, och  en satsning på forskning om idéburna organsationer. Det senare ser jag som långsiktigt helt centralt, och de handlar om att bygga upp institutioner eller centra för sådan FoU, som är fristående och inte underordnade mainstream inom företagsekonomin.

Den intressanta artikeln om idéburna organisationer i välfärden gör det lägligt att citera avslutningen på min artikel på DN Debatt den 9 sept, där jag argumenterar för en stor satsning på forskning om och utveckling av såväl offentlig som idéburen drift: organisering, reglering och styrning: ”Då kommer andra frågor högt på dagordningen: Hur undvika en återgång till den stelbenthet som kännetecknade offentlig drift på 1980-talet? Här krävs en stor satsning på stöd (finansiering och utbildning) för idéburna alternativ och forskning om och utveckling av former för organisation och styrning i offentlig drift med ledord som lokala alternativ och delaktighet för personal och brukare. Att ”låta lärare vara lärare” och allmänt ge olika yrkesgrupper utrymme att göra sitt professionella jobb.”

I en replik instämmer Ulla Andersson (V) i mycket med Bryntesson-Andersson-Wijkman i deras argumentation för idéburna alternativ,  men hon ser dem som komplement till en utveckling av en mindre stelbent offentlig sektor. Acko Ankarberg, partisekreterare i KD bejakar också han den ideella sektorn men vill inte ”stänga ute entreprenörer från välfärdstjänsterna

Som jag ser det har dock Ankarberg missat en huvudtanke hos Bryntesson m fl, nämligen  att ”vinstuttag inte är nödvändiga incitament” för dem som startar och driver verksamhet.er. Incitamenten är i stället att professionellt driva en värdegrundad verksamhet. Exempel som ges: Stadsmissionerna, Bräcke diakoni, HSB Omsorg. – Det är här som vikten av forskning och utveckling av en ekonomi för idéburna verksamheter blir central. En gedigen satsning på forskning som innefattar företagsorganisation, verksamhetens kvalitet, styrning, arbetsorganisation, arbetsvillkor, anställningsvillkor, miljö.  En  helhet av kvalitet i resultaten, verksamheten och arbetet, med grund i sociala värden.

Publicerat den 11 sept 2014, reviderat 13 sept.

En bakgrund till mina artiklar och kommentarer är rapporten Värden i välfärden. Om styrning och organisering efter NPM, (Arena idé 2014). Om välfärden som en del i den svenska eller nordiska modellen, vid sidan av arbetsmarknadens organisering, skriver jag med kollegor i antologin Nordic Lights. Work, management and welfare in Scandinavia (SNS förlag 2013). Jag tror att dessa skrifter sammantaget kan bli användbara bidrag i utredningar, överväganden och överenskommelser, även efter det stundande valet.

 

Den svenska modellen och ”Nordic Lights”

Under strecket:
”Den svenska modellen segare än sitt rykte

Att ”den svenska modellen” numera är ett minne blott tycks alla vara överens om – oenigheten gäller bara huruvida detta är av godo eller ondo. Men trots alla förändringar verkar kärnan i modellen kvarstå.

DRAFT. Kommentarer välkomna.
På självaste nationaldagen uppmärksammas vår bok Nordic Lights (SNS förlag 2013) av Lars Magnusson, i finrummet, i en understreckare i Svenska Dagbladet. Det är vi som författare och jag som redaktör mycket glada. Boken höll alltså ett helt år, och då lär den hålla länge än!  (Bokens inledningskapitel, kan laddas ner: www.akesandberg.se/nordic-lights)

Magnussons essä reser som jag ser det en grundfråga: När kan man säga att den nordiska/svenska modellen fortsätter existera eller inte finns längre? För att svara på den frågan måste modellen definieras, vilka är dess grundbultar? Vad måste finnas för att modellen ska finnas? Eller mer generellt: Vad är en systemförändring? När kan man säga att ett system, en modell, övergått i något annat? Frågan kan belysas såväl,  i prinicpiella teoretiska resonemang som mer konkret empiriskt.  Detta finns det anledning återkomma till. Här följer några snabba kommentarer till understreckaren

Det är en intressant  essä Magnusson skrivit. Han framhåller som särskilt värdefullt att boken tar upp en försummad sida av den ’svenska modellen’, arbetslivet och dess förändring, där Sverige har många särdrag och bidrag till tänkande internationellt. Denna meso- och mikronivå behandlas i de flesta av bokens kapitel, på ett skiftande sätt av olika författare sätt. Magnusson fokuserar makronivån som förvisso är ämnet för ett par, tre tunga kapitel, och de ger en ram, som respektive kapitelförfattare står för.

För att recensionen ska bli så elegant som Magnusson har för sed måste han ge en något svart-vit bild av verkligheten och en ganska oklar bild av vår mångfacetterade mer än 500-sidiga bok med nitton kapitel av tjugofyra författare. Det är nästan så att man kan säga att Magnusson genom sin renodling skapar en egen ’strawman’ att kritisera (och någon slags förenkling måste ju göras i en recension även om den fyller en helsida i tidningen). Sedan kan  den förenklade bilden ställas mot andra framställningar av den ’svenska modellen’. Magnusson hävdar att vi menar att modellen förfallit och avskaffats. Tvärtom skriver vi att de nordiska länderna länge varit annorlunda och kan fortsätta vara annorlunda i framtiden, och att de utvecklas, deras provisoriska utopier ändras med erfarenheter över tiden.

Läs gärna Nordic Light’s inledningskapitel som kan laddas ner här www.akesandberg.se/nordic-lights  Där framgår att vårt resonemang är i hög grad nyansrikt: stora förändringar och samtidigt stabilitet,  modell förändras men består med väsentliga drag, välfärd/jämlikhet och konkurrenskraft/innovation förenas, modellen har styrka men utmanas idag av politiska beslut och globalt tryck, solidarisk lönepolitik bidrar till strukturomvandling, fackliga organisationer är positiva till teknisk utveckling, lagarbete och platt organisation men stärkta hierarkier.

Flera bidrag antyder, skriver recensenten ’att det mest gått i baklås sedan 90-talet’, däribland ett kapitel ett kapitel av Torsten Björkman om managementmoden med ursprung i amerikanska konsultfirmor, och ett kapitel av Kjellberg-Bruhn-Sandberg,  om ’A new world of work challenging Swedish unions’. Magnusson tolkar de tre författarna så att fackets minskade inflytande orsakar ’modellens förfall. Någon sådan enkel orsakskedja presenteras dock inte.  Snarare betonas att regeringens nedskärningar i arbetslöshets- och sjukförsäkringssystem tillsammans med underlättande av visstidsanställningar och försvagning av kollektivavtalens ställning varit bidragande orsaker till fackets försvagning, vilket i sin tur får effekter på olika samhällsområden.

Men där är inte temat undergång och förfall. Snarare lyfts de skandinaviska fackens ännu idag absoluta och växande relativa styrka fram, och att idag ställs de  inför stora utmaningar som de förmått hantera bättre än de flesta. Nya utvecklingsvägar framöver skisseras.

Magnusson betonar att Sverige som landet annorlunda  har historiska rötter i medeltidens samhälle med svaga feodala strukturer. Vi diskuterar den bakgrunden men betonar mer än Magnusson – och moderaterna i deras programskrifter – 1900-talets arbetarrörelses kamp och  reformer som centrala för formandet av det moderna välfärdssamhället och den ’svenska modellen’ med socialförsäkringar, kollektivavtal och aktiv arbetsmarknadspolitik.

Kanske kan man, som några  medförfattare uttryckt det, säga att Magnusson gör samma sak i bedömningen av vår bok som han – menar vi felaktigt – tillskriver oss vad gäller den ’svenska modellen’, nämligen att ge en tämligen ensidig bild av det en skriver om. Men visst, en recension kan inte rymma allt, ens som den här på en helsida.

Det lär finnas anledning att återkomma till boken och understreckaren. Det vore intressant med kommentarer till bok och recension.

 

Attackerna på arbetsmiljön, inspektionerna och forskningen

24 maj 2014
På DN Debatt idag.  Skrämmande om dagens arbetslivoch brist på inspektioner och kunskap, av Stefan Löfven och Arvid Solli, far till 55-procentigt brännskadade Gustaf. Gustafs lidande skildras och ingen tar ansvar för olyckan.

Jag citerar en del av Stefan Löfvens slutsatser:
”Just nu sker en tyst attack på vår arbetsmiljö och säkerhet på jobbet. Sedan högern tog över har mer än var fjärde arbetsmiljöinspektör försvunnit. Och högerns allra första åtgärd när de kom till makten var att lägga ned arbetslivsinstitutet. I EU driver de på för att undanta alla företag med mindre än 250 anställda från EU:s arbetsmiljöregler. Det skulle innebära att 99,4 procent av alla svenska företag kommer undantas. Dessutom vägrar de stå upp för huvudentreprenörsansvar, alltså att huvudentreprenören – den som har huvudansvaret för bygget, industrin eller arbetsplatsen – ska vara ansvarig för att alla entreprenörer i kedjan är seriösa. Konsekvenserna är i bästa fall ett fusk med löner och skatter, och i många fall ohyggliga – de mänskliga kostnaderna omöjliga att överblicka och mäta.”

Den första regeringen Reinfeldt lade omgående ner Arbetslivsinstitutet och skar ner Arbetsmiljöverket, och de nedskärningarna har bara fortsatt. Samtidigt som arbetslivet omvandlas i allt snabbare takt. Det handlar om teknisk förändring, arbetstakt, osäkra anställningsformer, globalisering och utläggning av produktion som gör att det blir svårt att lokalisera ansvaret.

Det behövs mer resurser till inspektioner och utredningar, och nystart och resurser till en arbetslivsforskning som ser sammanhanget mellan flera nivåer
– individens arbete och hälsa
– arbetsorganisationen och produktionstekniken
– företagens ledning och styrning som bestämmer hur arbetsmiljön ser ut
– den arbetsrättsliga regleringen
– och det hela i ett europeiskt och globalt perspektiv där produktionsnätverk och värdekedjor ses som en helhet

***
Tidigare har jag diskuterat arbetslivsforskning i Dagens Arbete och Dagens Arena.

 

VÄRDEN I VÄLFÄRDEN. Om styrning och organisering efter NPM

April 2014. Min nya rapport på Arena idé: VÄRDEN I VÄLFÄRDEN. Om styrning och organisering efter New public management.  Jag jobbar vidare med temat, så alla slags kommentarer är välkomna, epost ake.sandberg2 [at] gmail com

Juni 2014 publicerades en reviderad upplaga. En del fel hade insmugit sig i den tekniska produktionen av den första upplagan ovan.
På arena idés webbsida ligger fortfarande en pdf av den första upplagan. Ladda alltså inte ner den.
För den som redan har den tryckta rapporten från april finns ett rättelseblad att ladda ner här. [Rättelsen införd här 6 okt 2014].

Rapporten presenterades vid ett seminarium på ABF-huset 2 april. Utredarna Joa Bergold, LO och Ulrika Lorentzi från Kommunal tillförde intressanta kommentarer och perspektiv.

Seminariet webb-sändes direkt, och nu finns videon på ABF Play

Från inledningen till rapporten
I denna rapport fokuseras det som i politiken och samhällsdebatten givits rubriken vinster i välfärden. Det handlar om former för drift: offentligt, idéburet eller vinstdrivet. Och det handlar om olika former för styrning, där de ”nya” inslagen hämtats från näringslivet och industrin. Från början var förändringarna för många inom politiken ett sätt att komma till rätta med den traditionella förvaltningens byråkratisering, kostnadsläge och medborgarnas kritik. Ansatser till öppenhet och brukarmedverkan i förvaltningens arbetssätt fanns, men efter hand kom förändringarna i driftsformer och styrning att bli sådana som i grunden står i samklang nyliberal ideologi som vill ”konstruera kunder” på vad som kallas en kvasimarknad där ”kunden” betalar med skattemedel. Samlingsbeteckningen är New public managment (NPM). Omvandlingen har samspelat med omfattande skattesänkningar. Nu i en tredje fas är frågan: Vad kan komma efter NPM.
 
Låt mig här inledningsvis göra ett par personliga reflexioner. Min forskning genom åren har huvudsakligen behandlat arbetsorganisation, företagsledning och partsrelationer i den privata sektorn. Det speglas av bidragen i den nya bok jag redigerat, Nordic Lights, men där finns också kapitel om New public managment, som är centralt i denna rapport. Jag har följt utvecklingen inom offentlig sektor med intresse, ända sedan jag vid FOA:s Planeringsbyrå på 1970-talet skrev en avhandling om planering och demokrati och var med om att lyfta fram organisationssociologiska och kritiska aspekter på framväxten av det som kallades programbudgetering och som kan ses som inledande steg mot NPM. På Handelshögskolan i Göteborg och sedermera på Industriell ekonomi på KTH verkade professor Albert Danielsson vars seminarier om vetenskapsteori, modeller av beslutsprocesser, och rationella kalkylers problematiska och särskilda roll påverkat den här framställningen.
 
Albert Hirschmans analys av politik och marknad i boken Exit, Voice and Loyalty har likaså betytt mycket; en av mina sociologilärare, Ulf Himmelstrand i Uppsala skrev förordet till den svenska utgåvan (1972).Med bakgrunder som dessa är det inte förvånande att denna rapport har ett kritiskt perspektiv på förenklade modeller av marknader, beslutsfattande, planering och styrning som de nu manifesterar sig i New Public Management. Sett som ett instrument att ruska om och vitalisera den offentliga välfärdssektorn kunde konkurrensen och den förändrade styrningen behövas och ha sina förtjänster, men när den nu dominerar visar den upp sina negativa sidor
Välfärdens organisering och styrning är ett i grunden komplext område. Det är svårt att urskilja en orsak till förändringar och därmed inte enkelt att föreslå en handlingslinje. Därtill skiljer sig förutsättningarna i olika sektorer. I skolan kommunalisering, lärarutbildning, politisk detaljstyrning av rapportering, situationen i klassrummen; i sjukvården ersättningar kopplade till detaljerade diagnosmetoder som rycker isär vårdkedjan; för järnvägarnas del åtskillnad av underhåll och drift där driftbolaget eftersätter underhållet för de ska ju inte köra tågen på rälsen. Arbetets konkreta organisering, arbetsprocesserna, och hur personal möter brukare är förstås olika i de olika fallen.Det finns ändå mycket som är gemensamt för sektorerna. Det gäller driftsformer, styrformer och organisationsprinciper, det gäller marknad och politik, individuella val och demokrati, likvärdighet och integration i samhället, och arbetsorganisationens betydelse för kvalitet i verksamheten och prestationer. Det gäller också de värden som ligger bakom NPM: betydelen av individuella val på en marknad – och konsekvenserna av dem.En rapport av den här omfattningen kan givetvis inte göra anspråk på att grundligt och detaljerat belysa hela detta problemkomplex. Men avsikten är att denna översikt av sätt att se på välfärdsområdet skall visa på nödvändigheten av att ta ett steg tillbaka, begrunda beslut som tagits och hur det blev, och så säga: Det här blev ju bra! Eller kanske: Det blev fel, vi tar nya grepp och gör om. Att det senare inte är helt lätt för den som varit involverad i processerna är klart. Men det är likafullt angeläget. Lättare blir det när man betänker att situationen och kunskapsläget var annorlunda när avgörande beslut togs i början av 1990-talet och i senare skeden. Nu har vi erfarenhet och mer kunskap, även om den fortfarande är ofullständig.[…]… Läs hela rapporten, ladda ner från  Arena idés hemsida

Konkurrens och kvalitet i skolan – utan vinst

Åke Sandberg. Bild: Privat

 

 

 

 

Åke Sandberg: Konkurrens och kvalitet i skolan – utan vinst

Publicerat 31 januari 2014

Den som är skeptisk till vinstutdelande skolbolag har anledning att argumentera:
Vi satsar på idéburna skolor som ger mångfald och kvalitet.

Pisastudien som jämför skolor i olika länder innehåller en mängd statistik och många har räknat fram samband mellan friskolekonkurrens och elevers resultat – svårbedömda samband som pekar åt olika håll.

Men tre forskare från Institutet för näringslivsforskning (IFN) anser sig ha lösningen. De hävdar att konkurrens från friskolor förbättrar skolsystemet i ett land – utan att ha gjort begripligt att det är så.

Men om de har rätt i att det inte är viktigt vilka driftsformer de privata skolorna har, då kan den som är skeptisk till vinstutdelande skolbolag argumentera: Vi satsar på idéburna skolor som ger mångfald och kvalitet.

IFN-forskarna lyfter fram ”den mest övertygande studien” som dessutom stöds av en rapport, som täcker ”all forskning om skolval över hela världen”. Det låter rätt tvärsäkert – men alla sådana modeller har stora osäkerheter, och de redovisas inte av IFN-ekonomerna. De tre vet, där andra inte sägs förstå. Men tala om enkel lösning: Gör bara marknad av det hela så fixar det sig. Det är dogmatiskt.

 

…….  läs hela artikeln på Dagens Arena här
och den som har lust, kommentera gärna, och dela artikeln på facebook eller twitter

——————–

Om metod och pretentioner

Ett tillägg till artiklen i Dagens arena

När  längden inte behöver begränsas, som i ett redigerat debattforum,  finns här i bloggen möjlighet till en utvikning om metod och om pretentioner i debatten.

Den studie IFN-forskarna refererar sägs visa att andelen katoliker i ett land år 1900 är indikator på andelen friskolor i dag (syftet är att få ett utgångsvärde, en oberoende variabel, som inte påverkas av särdrag i läget idag i ett land som påverkar prestationen, t.ex. inkomstnivå, utbildningssatsningar). De medger att studien inte är invändningsfri men de redovisar den inte på ett sådant sätt att ens en kvalificerad läsare har möjlighet ta välgrundad ställning.

Kan det vara problem med data, metod, teori? Är analysen så abstrakt att man har svårt att säga något konkret om till exempel Sveriges skolor i dag? Beror sambandet på att den katolska kyrkan är särskilt framgångsrik i att driva skolor? Vad skulle hända med ett annat startår än 1900, till exempel år 1950 efter andra världskriget? Eller med ett annat slutår än deras Pisa 2003 – kanske Pisa 2013?  Vad betyder den stora invandringen från Sydeuropa till Sverige? Som jag ser det lyckas de inte visa att sambandet beror på konkurrens och inte att det är ett orsakssamband. Det finns studier, bl.a. i Sverige, som kan sägas visa på positiva lokala effekter, men isf mycket svaga, av konkurrens inom skolsektorn. 

IFN-forskarna borde sammantaget redovisat hur känsliga de resultat de refererar är för val av antaganden som dessa – en känslighetsanalys. Det är man skyldig läsaren när man uttalar sig så starkt som de gör.

De tre har stora pretentioner på att ha lösningen på skolans problem.  Därför uppskattas att de i en kommentar beklagar sin nedlåtande ton mot politiker och skribenter som sägs ”inte veta bättre”, tycka att forskning är ”tråkig och komplicerad” och söka efter ”en lättfattlig bibel om hur skolan bör reformeras”. Men tala om enkel lösning från IFN-ekonomerna: Gör bara marknad av det hela så fixar det sig! Det är tämligen dogmatiskt, och i sättet avfärda andras synsätt anas en grad av elitism 

Referenser
De tre forskarna med IFN-anknytning som skrivit är Gabriel Heller Sahlgren, Philip Booth och Henrik Jordahl. Heller Sahlgren är också knuten till Center for market reform of education i London. De tre skrev först på DN Debatt ”Pisarapporten säger inget om vad som fungerar väl”, jag replikerade ”En enskild studie är inget alexanderhugg i skoldebatten” och de tres slutreplik var ”Det är konkurrensen i sig som ger bättre resultat”. Deras slutreplik var lång, och för balansens skull hade jag behov runda av och det sker genom artikeln ovan i Dagens Arena, och metodkommentaren här.
I Värmlands folkblad hade jag tidigare skrivit en bredare kommentar om forskning och avregleringspolitik: ”Det blev fel – vi gör om

 

”En enskild studie är inget alexanderhugg i skoldebatten”

Jag skriver en replik på DN Debatt till en artikel om övertolkningar av Pisa-studien. Här är först DN:s ingress till min replik:

”REPLIK. De tre IFN-ekonomer som skrev på DN Debatt den 13 januari kritiserar med rätta att Pisastudien använts för att tolka statistiska samband som orsakssamband. Men för att driva sin tes refererar de samtidigt till en annan studie utan att berätta om den studiens speciella historiska bakgrund, som gör att det är vågat att använda den för att dra slutsatser för svensk skolas del, skriver professor emeritus Åke Sandberg.”

OECD:s Pisastudie har fått motivera skilda slutsatser om skolans prestationer. Därför är det intressant när tre ekonomer med bas i IFN (Institutet för näringslivsforskning) på DN Debatt den 13/1 kritiserar att statistiska samband i Pisa tolkats som orsakssamband. Deras kritik är rimlig. De tar som ett exempel påståenden att Pisastudien skulle visa att konkurrens inte ökar elevernas prestationer eller till och med orsakar kunskapsfall i svensk skola. De hänvisar så till en, som de menar, rigorös studie av West & Wössmann som säger att friskolekonkurrens tvärtom förbättrar länders prestationer.

Men om nu metod och klarhet är så viktiga, och det är de, är det anmärkningsvärt att IFN-forskarna inte presenterar studien på ett sätt som gör att den kvalificerade läsaren av DN:s debattsida kan göra en egen bedömning av huruvida just de tres tolkning och tillämpning av studien på den svenska situationen är rimlig. Jag efterlyser en sådan analys.

Intrycket när de avfärdar dem de kallar ”debattörer på vänsterkanten” är att deras egen agenda kan vara att med Pisasiffror främja friskolors intressen. De hade gärna, för läsarens skull, kunnat redovisa sin grundsyn på marknad och politik – kanske på ”högerkanten”? … …  forts.

Läsa hela artikeln på DN Debatt här

Efter min replik har IFN-ekonomerna fått in i DN vad som rubriceras som en ’Slutreplik’ . Deras slutreplik är lika lång som min replik, vilket är ovanligt, och de kan därmed föra in delvis nya resonemang som jag inte kan bemöta i DN. De presenterar en abstrakt modellanalys som bortser från historiska och institutionella förhållanden. I grundfrågan anser jag min kritik håller. Tills vidare får jag alltså hänvisa den intresserade till min redan publicerade replik i DN.

Tidigare, den 16 januari, publicerade jag i  Värmlands folkblad en bredare kommentar till IFN-ekonomernas artikel, med fokus på vetenskap och politik i välfärdsdebatten