PrimeGate and ‘The Swedish leadership question’

An opinion article dated Dec. 16, with the title ‘The Swedish leadership question’, was published by Policy Network today Dec.21. It was written by former chairman of SSU, the Swedish social democratic youth organization.

The article was proably written before before media (Aftonbladet) revealed, the last few days, that Mr. Nordström and his PR agency Prime were paid by the SN (Swedish Employers Federation) to convince social democratic leaders that political renewal with ‘economic growth’ as the key is necessary. This is already know in Sweden and on twitter as #primegate

Here are a few extracts from Mr. Nordströms article:   ”Upon resigning as leader, Mona Sahlin has frankly stated that the Social Democrats are way out of step with public sentiment. ..

She amazed her audience by rejecting not only the analysis that underpinned the Social Democratic election campaign, but many of the actual policies of the party: policies on taxation, entrepreneurship, unemployment, and economic growth, all of which she said were out of step with public sentiment. She also stated that she hadn’t believed in the alliance with the Left Party in the first place, having instead preferred an alliance exclusively with the Greens. …

The lesson is simple. To replace one leader with another is seldom enough to save a party from decline. A change of perspective is needed, the fresh vision of someone not entangled in the ideological web of the old party leadership. …In Sweden, unfortunately, this is unlikely to happen. The indications are that the next Swedish social democratic leader will be recruited from Mrs. Sahlin’s old guard. The generational shift, and consequently a much needed change of perspective, still seems a distant promise.

Niklas Nordström is a member of Stockholm County Council and partner of the leading PR agency in Sweden, Prime Group.”

Of course, after the first article in Aftonbladet (indep. social democratic on its lead pages) the debate has continued. A key point has been that the lobbying was financed and carried out secretly. Many feel manipulated by Prime. Mr. Nordström has defended himself (’my opinions are not for sale’), but union officials and many social democrats are not convinced, and prime has ben called ’a troyan horse in the labour movement’ (Daniel Suhonen). Also, the progressive/left think tank Arena has broken all relations with Prime, which was one of the main sponsors of Arena.

There is reason to believe that we have only seen the beginning of primegate, and that it will have consequences for social democracy and its process of choosing a new leadership and formulating its new policy. For social democracy it is essential of course to find ways beyond Primegate. One way is regulation and registration of lobbying in the future. But more fundamental is, as Karin Pettersson in Aftonbladet writes today, that the various tendencies in the party find ways to open dialogue with each other. In spite of Prime.

Högerpopulister och SDare aktiva i debatt på nätet

Helle Klein undrade tidigare idag på twitter:  ”Redan 44 kommentarer till min ledarkolumn i Aftonbladet. Var finns alla motröster till högerpopulismens gnällspikar?” Jag tror Helle Klein och vi alla sett de senaste åren att så snart invandring (eller anslag till kultur) debatteras på nätet, så dyker mängder av högerpopulistiska och främlings- och kulturfientliga kommentarer upp. Det är regel.

Jag skrev en debattartikel i Värmlands Folkblad före valet i september. Den handlade om hur aktiva Sverigedemokraterna var i den omröstning som man kunde delta i på nätet genom en applikation på facebook, Riksdagsvalet2010. Bland dem som ”röstade” i facebookomröstningen hade SD nära 17 % mot 6 % i riksdagsvalet den 19 september; bland unga var de ännu mycket större i nätomröstningen. Jag diskuterade nätaktivismen bland högerpopulisterna och hur man genom artiklar, nätet, epost och youtube mobiliserade sina medlemmar och sympatisörer.

Bland kommentarerna på VF:s hemsida dominerade högerpopulister. Detsamma gällde på newsmill där en annan version av min artikel publicerades. På newsmill kan man som bekant dels kommentera, dels ”milla” vilket ska betyda att uttrycka vilken känsla man har inför ett ord som uttrycker något centralt i artikeln. Bland kommentarerna som vanligt många högerpopulister och kan man förmoda SD-sympatisörer. – Newsmill är nedlagt sen länge, men artikeln har jag fått hjälp rekonstruera här

Detsamma gällde ”millningarna”. Jag hade valt ordparet ”sverigedemokraterna stödparti”. 65 % blev glada inför de orden, bara 21 % arga. Det brukar ibland sägas att ”det är inte så underligt att populister och extremister är de som oftast kommenterar, för de har ju enkla budskap och idéer som kan summeras i några få ord”. ”Vi andra däremot vi är ju kunniga och nyanserade och behöver fler ord och har därför svårt för kommentarsformen.” – Men även de kunniga och nyanserade kunde lätt trycka på knappen och säga sig vara glad eller arg över att se SD som stödparti för en eller annan minoritersregering. Men det har de inte gjort.

I valet satsade alla de etablerade partierna mycket på internet och sociala medier, och flera siter byggdes upp (en del ganska framgångsrika) och det fanns lösningar som ”vattenstämpling” av profilbilder på facebook och liknande. Men vi såg inte mycket ill genomslag i debatten på nätet, i vart fall på de etablerade mediernas debattsiter, inklusive newsmill.

Högerpopulisterna var helt enkelt mycket mer aktiva. Deras medlemmar var uppenbarligen engagerade och mobiliserade i mycket högre grad än de etablerade partiernas. Därav kan man dra lärdomar om politik och medier framöver, om de nya medierna ska bidra till demokrati och öppenhet och inte till dessas motsats.

Att spela med systemet- ”Låna 5 böcker till och slipp förseningsavgift”

”Låna fem böcker till och slipp förseningsavgift!” I en krönika i Dagens Nyheter idag (19 december 2010) berättar Björn Wiman om hur ett privatiserat bibliotek försöker maximera sin vinst genom rena bondfångarmetoder.  Ersättningen från kommunen beror på hur många böcker man lånar ut, och då gäller det förstås för biblioteksdirektören att maximera antalet böcker som lånas.

Liknande problem finns i alla offentligt finansierade verksamheter som drivs av privata företag och där det är svårt för kommun eller stat att formulera bra mått på kvaliteten i verksamheten. De med nödvändighet ofullkomliga kvantitativa måtten blir det som företagen maximerar för att maximera sin vinst. De ”spelar med systemet”. Man kan kritisera företagens beteende ur moralisk/politisk synvinkel: Misshushållning med skattebetalarnas pengar. Bondfångeri mot kommunen. Man kan också kritisera kommun och stat som privatiserar verksamheter som svårligen låter sig styras med några enkelt mätbara mått. Företagen, det gör ju bara det de ska!

Vinsten är målet för företag. Aktiebolagets uppgift är att generera vinst åt ägarna. Så säger lagen, och så ser det ut i praktiken. Visst finns gränser för vad ett företag kan kosta på sig i sin vinstjakt. Kunderna kan reagera om kvaliteten är för dålig. Krav på ekologisk produktion växer, även tryck på att ”rättvisa”, att arbetarna som producerat kaffet eller kläderna ska ha en lön det går att leva på och anständiga arbetsvillkor, kanske t o m  demokratiska fackliga rättigheter.

Företag kan tvingas anpassa sig till kundkraven, att ibland helt konkret visa ’socialt ansvar’, CSR, Corporate Social Responsibility, genom sättet att organisera sin produktion och ha koll på sina underleverantörer. Men inte sällan stannar det vid vackra ord, en tjusig policy som bättrar på image och varumärke, men inte produkter och arbetssvillkor.

Dessa anpassningar i ord och handling är för företagsledningar  begränsningar i deras huvuduppgift: största möjliga vinst, helst under det kommande kvartalet.

Att göra vinst är företaget inte bara ett mål, det är ett lagenligt krav från ägarna och ett villkor för överlevnad på markanden. Vinsttrycket är alltså extremt starkt. Därför är det också så extremt svårt att styra företag utifrån andra mål, exempelvis sociala, politiska, kvalitetsmäggsiga. Ur företagets och företagslednignens synvinkel är de senare bara medel att nå målet, vinst.

Och finns det andra, enklare medel att nå vinstmålet — än att sträva att nå exempelvis de politiskt satta överordnade  kvalitesmålen för skolan, vården, biblioteken — då väljer man de medlen.

Tankarna om styrning inte med budget och tilldelning av pengar i olika potter, utan mot mål/program med utvärderingsbara mått, och med beställar/utförarorganisation utvecklades inom försvaret på 1960-talet under namnet Programbudgetering. Snart såg man bristerna i det nya systemet. Under 70-talets början arbetade jag vid FOA (Försvarets forskningsanstalt)med planeringsteori och en  organisationssociologisk analys av planering och styrning. Exemplet med Nackabibliotekets trick med ”låna fem böcker, slipp avgift” kallades vid FOA att ”spela med systemet”.

Tips till biblioteksföretaget i Nacka: Gå bara vidare.  Inför ett enkelt sätt att omedlebart, varför inte automatiskt, återlämna och låna om, återlämna och låna om… tänk vilka höga kulturpolitiska mål man kunde, och vilka vinster för företaget! Och ta det ett steg till: Dela vinsten med de låntagare som ställer upp på vinstkarusellen så att det även blir i deras intresse lägga ner tid på omlånen. Nacka skulle snart slå rekord i antal utlånade böcker per capita.

En väg som diskuterades för att komma tillrätta med ”spelet med systemet” var att bygga organisatoriska system där man kunde vänta sig att delarna, bl a utifrån professionella utgångspunkter, värderingar, kunskap, inom givna ramar, kunde väntas sträva mot de uppsatta kvalitetsmålen.  I biliotekens fall t.ex. bibliotekariernas professionella engagemang i allas tillgång till kunskap, folkbildning osv. Inom vården läkares och sjuksköterskors vilja att hjälpa, stödja och i bästa fall bota patienterna. I skolan lärarnas kunnande och lust att se elever lära och utvecklas. — Som alternativ till mål som antal utlånade böcker, antal vinstgivande patienbesök osv. Mer om dessa diskussioner i ett annat sammanhang.

Så viktiga frågor som kvaliteten i bibliotek, vård och skola förtjänar en organisatorisk form och en driftform som bättre gagnar verksamheten än vinstdrivna aktiebolag och i värsta fall skatteflyende riskkapitalbolag med maximering av aktiernas värdetillväxt.

Professionella kunskaper, mål, värden och etik måse vara grunden i anständiga verksamheter inom grundläggande samhällsfunktioner som vård, skola, bibliotek och infrastruktur. Inom en sådan ram måste man organisera verksamheten så att innovationer och nytänkande uppmuntras och man förmår ta till idéer och kunskap från såväl dem som arbetar i verksamheten som från ”brukare” och ”kunder”.

Juian Assange, WikiLeaks and Sweden

After seeing the Swedish Public Television documentary on WikiLeaks, link in my previous post,  it might be of interest to read an article in today’s the Independent (London). Katrine Kielos writes about Assange’s relation to Sweden. Kielos is a lead writer in Aftonbladet,  Sweden’s only national left or centre-left newspaper. Today’s breaking news in Aftonbladet is the fact that the communications and lobbying company Prime, have been paid by the Employer’s Federation (Svenskt Näringsliv) to try and influence the social democratic party’s new policy, after its defeat in the recent elections. Prime counts many (former) social democrats among its partners; one of them, Niklas Nordström was a chairperson of the social democratic youth organization, and is among the names mentioned as a possible new party leader.

WikiLeaks: The documentary

Wikileaks:  With the leak as weapon

My friend, Björn Granberg (webdesigner, photographer, environmentalist…) has published Swedish Televisions SVT documentary on Wikileaks and the net activist Julian Assange. Like Björn I find this a very fascinating document which tries to get under the surface of the organization, understand the driving forces and the ideology behind the tremendous impact that Wikileaks has made the past year.

In Sweden there is, probably like elsewhere, a debate about Assange: On the one hand as the creator and editor of Wikileaks, on the other hand as a person accused here of sexual harassment and rape. The conclusion seems to be that, of course, you have to keep the two things apart. Wikileaks may be of tremendous importance importance and impact. No matter whether Assange has committed the crimes he is accused of or not.

Björn writes: ”The documentary was aired on Swedish Televison the 12th of December, and is available for a short time  after that [only until today, December 16th] at SVT Play from where I ripped the English version (SVT Play is restricted to those that have a Swedish ip-address).”

Now click here. And enjoy the film.

När vi nu har vinstdrivna skolor, så…

… kräver vi att de uppfyller tydliga kvalitetskrav. Det är temat i Mikael Dambergs (S) och Jabar Amins (MP) artikel i DN idag (13 dec. 2010).  Artikeln innehåller en del intressanta uppslag om hur vinstdriften kan modifieras, men undviker de fundamentala problemen med vinst som yttersta värdemätare och drivkraft i verksamheter som vård och skola.

Temat känns igen från resonemang i andra sammanhang. T.ex.: Nu när debatten om privatisering av allt kommunalt på  Södermalm i Stockholm är förlorad, då är det idiotiskt att ifrågasätta driftsformer och vinst, då ska vi utgå från brukarna, deras önskningar, och satsa på att få upp kvaliteten på verksamheterna – och för övrigt var dagis och äldreboenden inte bättre förr när kommunen drev dem, då var det myndighetspersoner som visste bäst.

Dett är en vanlig realistisk, eller opportunistiskt färgad, tankefigur. Den innebär acceptans av det rådande läget och så modifiering av det utan eget alternativt perspektiv, utan vision och långsiktig strategi.

När militärer ’gillar läget’ så innebär det inte ett passivt accepterande av ett nedlerlag, utan en realistisk nulägesanalys som grund för taktiska och strategiska framstötar. Men ’gilla läget’ (när det nu är så att…) betyder nog för en del att ’tycka om läget’, fast man inte riktigt vill medge det. Man framställer det rådande som det nödvändiga, som opåverkbart.

Som exempelvis Damberg och Amin, som utgår ifrån att vinstdrivna skolbolag det har vi för tid och evighet, och nu ska vi göra det bästa av den situationen.

Inte en tanke om eller analys av vad skolor, eller vård, drivna av vinstmål kan innebära på ett mer grundläggande plan. Vad det innebär för skolledare och lärare (och läkare) att styrsystemen i deras verksamheter ytterst syftar till att generera vinst. Uppenbarligen inte läst exempelvis Göran Rosenbergs uppgörelse med vinstdriven skola och vård i artiklar i DN och i boken Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Hos Damberg och Amin inte ens en diskussion om att mångfald och valfrihet är möjlig utan vinstdrivna aktiebolag. Föräldrakooperativ, personalkooperativ, stiftelser utan vinstintresse. Valmöjligheter kan säkras utan riskkapitalbolag. Varför inte en diskussion om detta. ’Debatten om friskolornas vara eller icke vara är överspelad’, skriver de. Men de undviker debatten om olika former av friskolor: Aktiebolag vs kooperativ och stiftelser till exempel. De undviker det kanske för att de tror att ’det är aktiebolag folk vill ha’ och att ’det är det folk röstat fram’. Eller de undviker det för att bolagsformen är det de egentligen gärna vill ha?

Inga dubier inför riskkaptialbolag som äger med spekulation i snabb värdeökning och försäljning med överskottet tryggt placerat i skatteparadis bortom svenska (skatte)myndigheters räckvidd. Bolagen behöver inte ta ut vinst. De klarar att bokföra och deklarera så att de slipper både vinst och skatt. Så Dambergs och Amins förslag om möjlighet till förbud om vinstuttag om kvaliteten i skolan är låg, kan bli ett slag i tomma luften. Möjligen skulle förslaget om att skoltillståndet inte automatiskt följer med vid ägarbyte kunna få viss betydelse, men skolinspektionen skulle troligen ha svårt säga nej och därmed lägga ner en skola.

I grunden handlar detta om att skolor bör drivas i former där drivkraften kommer från yrkesmässiga och professionella värden och kunskaper. Inte från vilja och tvång (det aktiebolags lagstadgade uppgift) att göra vinst.

Men varför inte nöja sig med kvalitetskrav och utvärderingar? Därför att verksamheter som vård och skola är ytterst svåra att mäta och utvärdera. Det går alltid att opportunistiskt spela och manipulera med redovisningssystemen. Att uppfylla de mål som kvantifierats på bekostnad av andra dimensioner som inte fanns med i upphandlingen. Det är svårt nog att skriva utvärderingsbara och icke manipulerbara kravspecifikationer för städning eller busstrafik. Skola och vård är försiktigt uttryckt svårare.

Svårligen utvärderingsbara kvalitetskrav kan möjligen höja kvaliteten i någon mån (det återstår att se), men de får säkerligen funktionen att legitimera fortsatt vinstdrivna skolor, legitimera riskkapitalbolagens utflytt av värdeökningen i bolagen till skattefria öar. Och de försvårar en verklig diskussion om organisation och driftsformer och ägande i offentligt finansierade verksamheter. Och för den som motsätter sig vinstdrivande bolag finns möjligheten att utveckla andra former för mångfald och man måste ta till sig forskning om innovation, förnyelse och brukarinflytande i professionellt drivna verksamheter.

För den som vill diskutera fundamentala organiseringsproblem i vård och skola är det alltså förödande med tankefigurer som  ’när vi nu ändå har…’ eller  ’när det nu blivit så att…’  eller ’när nu människor verkar vilja ha …’ – då skall vi ta det för givet och bita i det sura äpplet (eller kanske tycker man att det smakar sött) och gå vidare, då ska vi gilla läget i båda betydelserna.

Öppna processer för val av politik och personer

Socialdemokraterna i Stockholm tar ett stort första steg i rätt riktning. På sin blogg berättar Veronica Palm att man nu med hjälp av webbverktyget Quest Back ska fråga de 6.000  medlemmarna vad de anser om en ny partilednings önskvärda egenskaper och erfarenheter, och även om namnförslag. Riktigt bra!

Men det räcker inte att fråga om egenskaper och erfarenheter. Därtill bör man i nästa steg fråga om medlemmars syn på  politikens inriktning, hjärtefrågor och strategi (svårare, medges).  Och i ett tredje steg bör alla kandidater presentera  sin politik och sin strategi, så det blir en reell påverkan och val med fokus inte bara på person utan också på politik. Fortsätt på den inslagna folkrörelsevägen!

Samma slags öppna diskussioner och presentationer av politik och personer skulle behövas på den nationella nivån när nyu partiledning ska väljas, och i de lokala föreningarna och områdesorganisationerna runt om i Stockholm. Och så är det inte alltid, det är min erfarenhet.

Exempel: Nyligen har val till stadsdelsnämnder hållits, utan liknande öppenhet. Ambitiöst arbetande valberedningar – ja! det har vi sett. Och dugliga personer valdes säkert. Men tiden för processen efter valet var kort, och mötet där beslut fattas om företrädare är första gången medlemmarna möter kandidaterna och får veta om deras erfarenheter och framför allt om deras politik. Det är kanske förståeligt mht. tidspressen nu, men inte  i ordning framöver i en folkrörelse i behov av omvandling av både innehåll och arbetsformer

Därför diskuterades i en stadsdelsförening att nu ska ta stadgarna på allvar, dvs
– att man väljer företrädare på ett år
– att det närmsta året ägnas åt en bred omprövning och diskussion om den lokala politikens riktning och vilka krav vi gör ställa på dem som ska företräda den politiken på bästa sätt
– och att man om ett år har en genomgripande beredning av val av företrädare till s tadesnämnd och andra organ, med nomineringar, öppna presentationer – i samspel med valberedningen – av politik och kandidater, och så ett väl underbyggt val av trovärdiga, kunniga och engagerade företrädare för politiken

Allt detta helt enligt stadgarna. Och efter katastrofvalet måste nu stadgarna tas på allvar. Några ifrågasatte bekymrat detta. Hävdade: Så har vi aldrig gjort; vi har alltid i praktiken valt företrädare för fyra år, bara fyllnadsvalt om någon avsagt sig etc. Och politikens inriktning ska vi inte diskutera, den är ju bestämd av ’partiet’. Och kandidaterna ska inte behöva schavottera inför medlemmarna, sa någon! —

Schavottera? Alltså:  Locket på?  Ingen politikdiskussion i föreningarna? Inte diskutera politik och person i ett sammanhang? Tvärtom menar jag: I dagens läge måst verkliga samtal föras i föreningarna! Samling och enighet är bra, men inte till priset av tystad politisk diskussion i en politisk förening.

Om någon gång, så denna gång, är det dags att göra som man inte brukar göra. Folkrörelsearbete, öppen bred dialog, omprövning av politik, ’starta från noll’, redovisa alternativa politiska vägar, och välja friskt om ett år.

När det nu ändå är så att folk tycker att…

… individuell valfrihet (avreglering)  och individuell konsumtionskraft (lägre skatter) är bra, så måste vi utgå från individens situation, och inte prata verklighetsanalys, värderingar,  maktförhållanden,  drivkrafter o offentligfinaiserad verksamhet (vinst eller kvalitet) etc. Kommunikationsexperter och opinionsundersökare ska lära oss det rätta språket och hur vi ska kommunicera det folk vill ha. I politiken! Ungefär som det brukar sägas i och om kvällspressen. Känns tankefiguren igen. Självuppfyllande profetia:  När situationer definieras som verkliga blir de verkliga i sina konsekvenser.  (Ref: Thomas’ theorem, Robert Merton, modern klassisk sociolog)

Att utgå från både individernas situation och önskemål idag och från en analys av med vilka strategier och institutioner man kan främja alla människors måluppfyllelse, i samklang med grundvärden som solidaritet och jämlikhet – det är väl för komplicerat? För politiskt?

Undrar signaturen ’Naiv’

Vem är karriärist – öppen kandidat eller grå män i korridoren

I P1 i morse hade Sven Hulterström många intressanta tankar om hur (s) utser partiledare. Sven Hultertröm var ordförande i (s)valberedningen när Invar Carlssons efterträdare skulle utses.  Bland de kloka tankarna blev jag dock undrande när Hulterström sa, ungefär,  att inom rörelsen gillar vi inte dom som öppet säger att de är kandidater och vill bli partiledare. De uppfattas som karriärister.

Men, vad ska man då säga om de tysta grå klättrarna i rörelsens innandömen, inne i apparaten, de som  inget säger utåt men dyker upp i en sluten valberednings förslag, vid nomineringsmöten och val av företrädare. Utan att medlemmar fått höra deras analyser, visioner, politik och berättelser.  Är det inte de som är de verkliga karriäristerna.

Ut i luften och livet med kandiater och politik. Tänd ljuset! Vädra!  Berätta om vad var och en står för och varför just de är de bästa att leda en radikal, till rötterna gående och framtidsinriktad omvandling. Den som går ut öppet med vad hon eller han står för, den riskerar något. Andra, om än också med god vilja och ambition, verkar mest vilja sitta kvar på sin trygga försörjning utan alltför mycket ljus och dialog. Och valberedningar tenderar att se det som sin uppgift att fortsätta med mer av samma: ’Har vi egentligen något att invända mot det arbete som NN gjort? Han/hon har gjort det bästa av en svår situation. Inte ska vi väl degradera, flytta ner någon som gjort så lång och trogen insats?”  Osv.

Med sådana tankemönster, som man möter både nationellt och lokalt, förefaller utsikterna till omprövning och omvandling inte vara de bästa.