När vi nu har vinstdrivna skolor, så…

… kräver vi att de uppfyller tydliga kvalitetskrav. Det är temat i Mikael Dambergs (S) och Jabar Amins (MP) artikel i DN idag (13 dec. 2010).  Artikeln innehåller en del intressanta uppslag om hur vinstdriften kan modifieras, men undviker de fundamentala problemen med vinst som yttersta värdemätare och drivkraft i verksamheter som vård och skola.

Temat känns igen från resonemang i andra sammanhang. T.ex.: Nu när debatten om privatisering av allt kommunalt på  Södermalm i Stockholm är förlorad, då är det idiotiskt att ifrågasätta driftsformer och vinst, då ska vi utgå från brukarna, deras önskningar, och satsa på att få upp kvaliteten på verksamheterna – och för övrigt var dagis och äldreboenden inte bättre förr när kommunen drev dem, då var det myndighetspersoner som visste bäst.

Dett är en vanlig realistisk, eller opportunistiskt färgad, tankefigur. Den innebär acceptans av det rådande läget och så modifiering av det utan eget alternativt perspektiv, utan vision och långsiktig strategi.

När militärer ’gillar läget’ så innebär det inte ett passivt accepterande av ett nedlerlag, utan en realistisk nulägesanalys som grund för taktiska och strategiska framstötar. Men ’gilla läget’ (när det nu är så att…) betyder nog för en del att ’tycka om läget’, fast man inte riktigt vill medge det. Man framställer det rådande som det nödvändiga, som opåverkbart.

Som exempelvis Damberg och Amin, som utgår ifrån att vinstdrivna skolbolag det har vi för tid och evighet, och nu ska vi göra det bästa av den situationen.

Inte en tanke om eller analys av vad skolor, eller vård, drivna av vinstmål kan innebära på ett mer grundläggande plan. Vad det innebär för skolledare och lärare (och läkare) att styrsystemen i deras verksamheter ytterst syftar till att generera vinst. Uppenbarligen inte läst exempelvis Göran Rosenbergs uppgörelse med vinstdriven skola och vård i artiklar i DN och i boken Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Hos Damberg och Amin inte ens en diskussion om att mångfald och valfrihet är möjlig utan vinstdrivna aktiebolag. Föräldrakooperativ, personalkooperativ, stiftelser utan vinstintresse. Valmöjligheter kan säkras utan riskkapitalbolag. Varför inte en diskussion om detta. ’Debatten om friskolornas vara eller icke vara är överspelad’, skriver de. Men de undviker debatten om olika former av friskolor: Aktiebolag vs kooperativ och stiftelser till exempel. De undviker det kanske för att de tror att ’det är aktiebolag folk vill ha’ och att ’det är det folk röstat fram’. Eller de undviker det för att bolagsformen är det de egentligen gärna vill ha?

Inga dubier inför riskkaptialbolag som äger med spekulation i snabb värdeökning och försäljning med överskottet tryggt placerat i skatteparadis bortom svenska (skatte)myndigheters räckvidd. Bolagen behöver inte ta ut vinst. De klarar att bokföra och deklarera så att de slipper både vinst och skatt. Så Dambergs och Amins förslag om möjlighet till förbud om vinstuttag om kvaliteten i skolan är låg, kan bli ett slag i tomma luften. Möjligen skulle förslaget om att skoltillståndet inte automatiskt följer med vid ägarbyte kunna få viss betydelse, men skolinspektionen skulle troligen ha svårt säga nej och därmed lägga ner en skola.

I grunden handlar detta om att skolor bör drivas i former där drivkraften kommer från yrkesmässiga och professionella värden och kunskaper. Inte från vilja och tvång (det aktiebolags lagstadgade uppgift) att göra vinst.

Men varför inte nöja sig med kvalitetskrav och utvärderingar? Därför att verksamheter som vård och skola är ytterst svåra att mäta och utvärdera. Det går alltid att opportunistiskt spela och manipulera med redovisningssystemen. Att uppfylla de mål som kvantifierats på bekostnad av andra dimensioner som inte fanns med i upphandlingen. Det är svårt nog att skriva utvärderingsbara och icke manipulerbara kravspecifikationer för städning eller busstrafik. Skola och vård är försiktigt uttryckt svårare.

Svårligen utvärderingsbara kvalitetskrav kan möjligen höja kvaliteten i någon mån (det återstår att se), men de får säkerligen funktionen att legitimera fortsatt vinstdrivna skolor, legitimera riskkapitalbolagens utflytt av värdeökningen i bolagen till skattefria öar. Och de försvårar en verklig diskussion om organisation och driftsformer och ägande i offentligt finansierade verksamheter. Och för den som motsätter sig vinstdrivande bolag finns möjligheten att utveckla andra former för mångfald och man måste ta till sig forskning om innovation, förnyelse och brukarinflytande i professionellt drivna verksamheter.

För den som vill diskutera fundamentala organiseringsproblem i vård och skola är det alltså förödande med tankefigurer som  ’när vi nu ändå har…’ eller  ’när det nu blivit så att…’  eller ’när nu människor verkar vilja ha …’ – då skall vi ta det för givet och bita i det sura äpplet (eller kanske tycker man att det smakar sött) och gå vidare, då ska vi gilla läget i båda betydelserna.

Öppna processer för val av politik och personer

Socialdemokraterna i Stockholm tar ett stort första steg i rätt riktning. På sin blogg berättar Veronica Palm att man nu med hjälp av webbverktyget Quest Back ska fråga de 6.000  medlemmarna vad de anser om en ny partilednings önskvärda egenskaper och erfarenheter, och även om namnförslag. Riktigt bra!

Men det räcker inte att fråga om egenskaper och erfarenheter. Därtill bör man i nästa steg fråga om medlemmars syn på  politikens inriktning, hjärtefrågor och strategi (svårare, medges).  Och i ett tredje steg bör alla kandidater presentera  sin politik och sin strategi, så det blir en reell påverkan och val med fokus inte bara på person utan också på politik. Fortsätt på den inslagna folkrörelsevägen!

Samma slags öppna diskussioner och presentationer av politik och personer skulle behövas på den nationella nivån när nyu partiledning ska väljas, och i de lokala föreningarna och områdesorganisationerna runt om i Stockholm. Och så är det inte alltid, det är min erfarenhet.

Exempel: Nyligen har val till stadsdelsnämnder hållits, utan liknande öppenhet. Ambitiöst arbetande valberedningar – ja! det har vi sett. Och dugliga personer valdes säkert. Men tiden för processen efter valet var kort, och mötet där beslut fattas om företrädare är första gången medlemmarna möter kandidaterna och får veta om deras erfarenheter och framför allt om deras politik. Det är kanske förståeligt mht. tidspressen nu, men inte  i ordning framöver i en folkrörelse i behov av omvandling av både innehåll och arbetsformer

Därför diskuterades i en stadsdelsförening att nu ska ta stadgarna på allvar, dvs
– att man väljer företrädare på ett år
– att det närmsta året ägnas åt en bred omprövning och diskussion om den lokala politikens riktning och vilka krav vi gör ställa på dem som ska företräda den politiken på bästa sätt
– och att man om ett år har en genomgripande beredning av val av företrädare till s tadesnämnd och andra organ, med nomineringar, öppna presentationer – i samspel med valberedningen – av politik och kandidater, och så ett väl underbyggt val av trovärdiga, kunniga och engagerade företrädare för politiken

Allt detta helt enligt stadgarna. Och efter katastrofvalet måste nu stadgarna tas på allvar. Några ifrågasatte bekymrat detta. Hävdade: Så har vi aldrig gjort; vi har alltid i praktiken valt företrädare för fyra år, bara fyllnadsvalt om någon avsagt sig etc. Och politikens inriktning ska vi inte diskutera, den är ju bestämd av ’partiet’. Och kandidaterna ska inte behöva schavottera inför medlemmarna, sa någon! —

Schavottera? Alltså:  Locket på?  Ingen politikdiskussion i föreningarna? Inte diskutera politik och person i ett sammanhang? Tvärtom menar jag: I dagens läge måst verkliga samtal föras i föreningarna! Samling och enighet är bra, men inte till priset av tystad politisk diskussion i en politisk förening.

Om någon gång, så denna gång, är det dags att göra som man inte brukar göra. Folkrörelsearbete, öppen bred dialog, omprövning av politik, ’starta från noll’, redovisa alternativa politiska vägar, och välja friskt om ett år.

När det nu ändå är så att folk tycker att…

… individuell valfrihet (avreglering)  och individuell konsumtionskraft (lägre skatter) är bra, så måste vi utgå från individens situation, och inte prata verklighetsanalys, värderingar,  maktförhållanden,  drivkrafter o offentligfinaiserad verksamhet (vinst eller kvalitet) etc. Kommunikationsexperter och opinionsundersökare ska lära oss det rätta språket och hur vi ska kommunicera det folk vill ha. I politiken! Ungefär som det brukar sägas i och om kvällspressen. Känns tankefiguren igen. Självuppfyllande profetia:  När situationer definieras som verkliga blir de verkliga i sina konsekvenser.  (Ref: Thomas’ theorem, Robert Merton, modern klassisk sociolog)

Att utgå från både individernas situation och önskemål idag och från en analys av med vilka strategier och institutioner man kan främja alla människors måluppfyllelse, i samklang med grundvärden som solidaritet och jämlikhet – det är väl för komplicerat? För politiskt?

Undrar signaturen ’Naiv’

Vem är karriärist – öppen kandidat eller grå män i korridoren

I P1 i morse hade Sven Hulterström många intressanta tankar om hur (s) utser partiledare. Sven Hultertröm var ordförande i (s)valberedningen när Invar Carlssons efterträdare skulle utses.  Bland de kloka tankarna blev jag dock undrande när Hulterström sa, ungefär,  att inom rörelsen gillar vi inte dom som öppet säger att de är kandidater och vill bli partiledare. De uppfattas som karriärister.

Men, vad ska man då säga om de tysta grå klättrarna i rörelsens innandömen, inne i apparaten, de som  inget säger utåt men dyker upp i en sluten valberednings förslag, vid nomineringsmöten och val av företrädare. Utan att medlemmar fått höra deras analyser, visioner, politik och berättelser.  Är det inte de som är de verkliga karriäristerna.

Ut i luften och livet med kandiater och politik. Tänd ljuset! Vädra!  Berätta om vad var och en står för och varför just de är de bästa att leda en radikal, till rötterna gående och framtidsinriktad omvandling. Den som går ut öppet med vad hon eller han står för, den riskerar något. Andra, om än också med god vilja och ambition, verkar mest vilja sitta kvar på sin trygga försörjning utan alltför mycket ljus och dialog. Och valberedningar tenderar att se det som sin uppgift att fortsätta med mer av samma: ’Har vi egentligen något att invända mot det arbete som NN gjort? Han/hon har gjort det bästa av en svår situation. Inte ska vi väl degradera, flytta ner någon som gjort så lång och trogen insats?”  Osv.

Med sådana tankemönster, som man möter både nationellt och lokalt, förefaller utsikterna till omprövning och omvandling inte vara de bästa.

Mediehögern uppbragt över att andra röster hörs

PJ Anders Linder på SvD twittrar och ropar: Hear, hear! och instämmer i @paulinaneuding (chefred. på nyliberala magasinet neo) som hyllar Roland Poirier Martinsson (Timbrochef) med orden:  ”lysande i aftonbladet i dag”Timbrochefen förfasar sig på Aftonbladet debatt över en kritisk recension av George W Bush’s memoarer på samma tidnings kultursidor.

Den samlade mediehögern är upprörd, Svenskan, Neo och Timbro.  Här kommer alltså en recension som i sin kritiska hållning till USA:s förre president avviker från högerns devota bugningar. Eller för att uttrycka sig lite nyanserat. Jag tror att uppbragtheten hänger samman med att mediehögern är så van vid att definiera vad som gäller, vad som är sakligt och objektivt, så att allt annorlunda framstår som osakligt, icke objektivt.

Mediehögern är van vid att när ett skeende ska kommenteras så görs det av en tre-fyra PJAndersLindrar och en fyra-fem PeterWoldarskiar och så nån enstaka avvikare: Gredier eller Klein eller Kielos. Men i public service är det inte så, den ska vara allsidig och inte ensidig som SvD, DN och förstås Neo.  Där är det balans mellan vänster och höger. Men för mediehögern framstår det som vänstervridet.

Man kan ha synpunkter på Sara Stenholms recension i Aftonbladet, men att en enskild medarbetare i SR skriver en personligt hållen artikel som inte faller SvD, Neo och Timbro på läppen haqr föga att göra med SR:s trovärdighet. SR ska vara allsidigt, ’objektivt’ i sitt utbud. Men ett enskilt program eller inslag kan förstås anlägga ett särskilt perspektiv, och bortse från andra. Och en medarbetare i SR måste förstås kunna skriva en personligt hållen bokrecension.

Nej, upprördheten säger mest om mediehögerns ensidiga perspektiv och vana att själva bestämma vad som är verkligt och vad som är det rätta perspetkivet.

Heja Public Service, Heja Godmorgon Världen!

Öppna processer för analys, politik, berättelser och ledarskap

I  en tråd på (s)politikern Luciano Astudillos sida på Facebook skrev jag ungefär som följer (Luciano Astudillo hade tillfrågats om han ville bli partiledare, och varit frestad att säga ’Ja’, för att så bidra till en öppnare process). Min kommentar:

”För en förnyelse inom socialdemokratin behövs en mycket öppnare dialog om 1) analys av samhället (genom forskning och andra tänkare) 2) politikens inriktning (mål och värden) 3) hur nå dit och 4) vilken berättelse som ska göra allt detta levande (författare, konstnärer, kulturarbetare), 5) och samtal och agitation, (Mäster Palm(e) [och inte s k ’kommunikation’ av ’vad folk vill höra’ baserat på marknadsanalyser] — 6) och så behövs bra företrädare för en sådan politik och en sådan öppen dialog. Detta ska förstås inte ske in en strikt sekvens utan i samspel mellan de olika momenten.

Liknande processer behövs på alla nivåer när politik ska formas och ledare väljas. Alltför ofta blir det,  inte minst lokalt, efter en sluten (men ofta gedigen) valberedning, en kort presentation av kandidater i sista sekund, vid ett nomineringsmöte – utan att analys, mål, politik och berättelser har ventilerats och gestaltats bland medlemmarna. Det blir lätt ’more of the same’… Lycka till Luciano med att  gå i bräschen för en öppen dialog om politik, dialog och ledarskap.”

Det behövs en tydlig politisk riktning mot ett anständigt samhälle, med värdiga människor. Med en förening av välfärd (verklig integration med alla i arbete, jämlikhet, trygghet) och konkurrenskraft (innovation, flexibilitet, ny teknik)  i ekonomin. Med goda, utvecklande arbeten för de många, i produktiva företag (inte lågkvalificerade låglönejobb). Där de breda lagren inte mest bara  får vackra ord och smulor från de rikastes skattesänkningar. En produktiv rättvisa som det sas för några år sedan.

Curlinghöger vs curlingvänster

Enligt min vän facebookvän Harald Ullman skriver ’marxisten [?] Boris Benulic’ om en ’curlingvänster’ som enligt Haralds sammanfattning skulle vara människor som vill bli betalda av staten för att kontrollera andra människor.
Man finner ofta intressanta trådar på Haralds sida. Det ser jag nu igen efter en välbehövlig paus från FB – och en än längre från min blogg. Men nu återkommer jag. Och idag blir det politik!
Jag vill mynta begreppet Curlinghöger. Curlinghöger använder offentliga medel (och alla medborgares och konsmenters pengar) för att främja de egna väljarnas vällevnad och de egna idéernas spridning:  Skattesänkningar till de minst behövande (litet ex: skattesubventionerad städning och hundvallning till väsentligen övre medelklass) , och inte minst: skatteavdrag för företagens kostnader för att kontrollera andra människor genom reklam (konsumtion) och propaganda (SAF/Svenskt näringslivs alla smedjor och kampanjer de senaste fyrtio åren) osv. CURLINGHÖGER alltså!
Begreppet ’Curlingvänster’, som jag förstår det, verkar innebära att staten exempelvis inte skulle skulle få informera, det handlar om att ge fritt fram för ovan nämnda reklam och propaganda från höger och kapital, och säga nej till sådant som konsumentupplysning, analys och information om arbetsmiljön, kostvanor osv.
Skärpning ’marxisten Benulic’ och skärpning Harald m fl. Med en sån ’analys’ har curlinghögern snart hela makten!

Röda Rummet i Säffle

För ett par veckor sen besökte jag min bror Göran. Sista helgen i september var det som vanligt Säffle-Mârten i min uppväxtstad vid Vänern, bruksorten med Billerud (köpt av nôrsken) nu  med medelstora företag inom reglerteknik, varav ett nyligenavskedade 250, flyttade prudktionen utomlands. Staden känd för ”En kopp kaffe” (Hasse och Tage) på Holgers konditori och av Hasse även småskriften om ’Att bränna löv, ris och kvistar…’ med fokus på lövbrännare Bengtsson i Säffle.

Numera är staden en attraktion rikare, med en av de vackraste, mest välkomande bohandlare jag besökt,  ”Röda Rummet”, lite som Söderbokhandeln på Götgatan + café. Den startades i maj av Johan Österman, som efter några år i Göteborg, pendlande mellan Stadsbiblioteket vid Götaplatsen och det stora antikvariatet, återvände till Säffle.  I Röda Rummet ligger framme några ex av New Yorker, Robert Kapa Krigfotografen, Murakami, Oates, Söderberg;  men inte pallar med senaste produkten från Läckberg och andra varaumärken (som kallar sig författare; dem hittar man på Konsum, ICA eller Macken). Johan har funnit att hans kunde inte allas bara vill ha senaste deckaren, bara alternativen presenteras på ett intressant sätt.

Se inslaget om Säffles Röda Rummet i SVT Värmlandsnytt.

Så nu har Säffle inte bara en kopp kaffe, utan också Sveriges finaste lilla bokhandel. Och så har Säffle tillsammans med Åmål den märkligt okände fotobollslegenden (i Marseille) Säffle-Gunnar, men det är en annan historia, som ska skrivas…

Zlatan & Facebook’s Randi i BCN

– Svensk?   – Ibrahimovic!, sa taxichauffören, ’han passade inte här i Barcelona, han är egoist, i Barca är vi solidariska och jämlika! Ibra’s stil var egoistisk både på och utanför planen’, sa chauffören.

Senare paa kvaellen dagen efter ankomsten till Barcelona, den vaenlige mannen paa caféet, sjaelv foerestaandare paa en irlaendsk pub (Drunken Duck !) nere vid Olympiska parken i Barceloneta, men ledig fraan midnatt.  Han, Peter (Barcelonafoedd, inte irlaendare )  imiterar Zlatan, broestande upp sig, stoltserande med haenderna i det som kunde varit broestfickor eller haengslen. Messi ’vaerledens baeste’ han praalar inte saa daer, sa han. Han goer sitt jobb utan att framhaeva sig sjaelv, utan att plocka aat sig aeran. Istaellet ser han lite blygt ner i marken. Ibra´s stil passar inte i BCN, men i Madrid, dom aer annorlunda!. Haer i BCN aer vi inte och goer oss inte maerkvaerdiga.

’Och saa kostade Ibra rikgit myckeet, maangmiljoner, och gjorde inte maanga maal’, reflekterar Peter. Det blev dyrt per maal, sa han.

Hoenan och aegget! Aer han sur paa Zlatan foer att han inte lyckades saa bra, och saeger daerfoer att han ahr fel stil. Eller var det stilen som gjorde att han hade svaart att passa in i Barca? Jag ska fraaga Peter naer jag traeffar honom pa Drunken Duck foer att laemna aater de 30 € han laanade mig, till en billig pensione den kvaellen. Pennningbristen – en svit efter raanet ett par dar tidigare – paa tursitbyraan just vid min ankomst till Placa de Catalunya.

Varning foer proffs-ficktjuvar i BCN- som vi alla hoert tidigare. Tillaegg: Goer dig redo redan i flygbussen att moeta proffsen saa snart du tram`par BCN-mark , dela upp pengar, kreditkort, pass, leg, mobil etc etc i olika fickor, fack, fotbeklaednader och foervaringar. Naer du gaar ut ur bussen kan det vara foer sent – i vart fall om du som jag gaar till turistbyraan!

Men ficktjuvarna aer trots allt faa – vilka fantastiskt hjaelpsamma maenniskor man moeter som strandsatt och pan.  Franska senantikforskare paa Residencia Universitario foersta kvaellen, Peter paa Drunken Duck, Pau och Mark och Bianka i lilla byn i Tarragona-provinsen, alla bistod de med pengalaan till en okaend svensk, med middagar, lift, och en foedelsedagsfest i en underbart vacker by i bergen naera Falcet. Underbara maenniskor – tron paa maenniskor aater efter naagra timmars tvivel paa polisstationen – inet laett utan pengar, pass och inge tolk till engelska paa plats. Men det ordner sej, som vi Vaermlaenningar saeger. Och det gjorde det! Excellent – och nya vaenner som jag traeffat tack vare raanarna. Man faar ta det onda foerst foer att faa del av det goda.

…. Och saa hoppas jag skriva naagot om konferensen paa UB, Universitad Barcelona, om sociala meder, bl a Facebook, aktuellt foer oss i Sverige, med breda satsningar fraan baade blaaa och roedgroena, och med en enorm aktivitetsnivaa bland Sverigedemokrater. Konferernsen handlade om social meda, participatory democracy and politics. Intressant. Och saa lite kaendisfaktor – den omvittnat IRL inte saa sociale  facebook-grundarens syster Randi var en av deltagarna – trevlig, social och engagerad i filantropi och Corporate social responsibility; hon presenterade ett facebook peace project, peace promotion genom sociala kontakter och naetverk. Aaterkommer om detta.