Aug 19, 2011

Paul Krugman: Big mistake to introduce the euro – and the euro is one of the main reasons for today’s world economic crisis

Today Paul Krugman gave an interview in SVT Swedish public television. He said it was a big mistake to introduce the euro.

Eight years ago at a seminar organized by Arbetslivsinstitutet (the National Institute for Working Life / NIWL) and the Trade Union Confederation LO he said it would be big mistake to introduce the euro. True today, true in 2003, the year of the Swedish referendum on joining the euro or not – naught won.

Paul Krugman in SVT

Photo: SVT Aktuellt

In the interview in the news program Aktuellt at 9 PM tonight, Nobel Prize laureate and Princeton professor Paul Krugman said that lack of essential preconditions for a common European currency creates today’s deep economic and political crisis in Europe.

What are those essential preconditions? As I remembered Krugman’s argument from 2003, and have kept reminding my friends and colleagues, Europe has the following problematic charecteristics if it wants a common currency:

# to small budget in Bruxelles to be able to intervene in countries with problems

# no really common labour market (if there is a tornado in Florida, US building workers move from Oregon to work in Florida, People from northern Sweden do not move to south Italy if there is an earthquake there)

# no common culture, no common language

He said, as I recall it, that for these three reasons it is a bad idea to introduce the euro, it will simply not work well.

In the interview today Krugman had similar arguments. Asked about the common currency and interest rate in the 17 euro zone countries, and whether ‘one size fits all’, Krugman said:

# Development in the seventeen countries is very different

# The European economies are not integrated in the way that would be needed, in several ways:

- There is no fiscal union, no common taxes

- No banking union

- Not the degree of labour market mobility needed

So, in conclusion, it was premature to introduce the euro. Basically: The necessary preconditions for a succesful common currency (the euro) were not there and they still are not there.

According to Krugman, the introduction of the euro, combined with the inability of the American political system to make necessary changes (mainly due to the Republican party resistance to tax increases) are the two factors that create todays deep crisis in the world economy. And Krugman concludes, the difficult situation will be there for the next ten years.

Krugman was right in his analysis and prognosis in 2003, and right in his analysis after the fact today. Sad so many people did not listen in 2003.

Jul 18, 2011

WORK MATTERS – Labour Process Conference in Stockholm March 27-29, 2012

ILPC2012 in the Aula Magna conference center at the Frescati Campus


The 30th International Labour Process Conference: Work Matters to take place at Stockholm University, 27th – 29th March 2012

The International Labour Process Conference (ILPC) is one of the longest established and best known forums for analysis of all aspects of work and employment, now celebrating its 30th anniversary. The 30th  conference will be organized by the Sociology Department at Stockholm university.

During its history, the conference has earned its reputation as a cornerstone of empirical research and cutting edge theoretical debate within the labour process and work organization tradition. Every year, the conference brings together academics and policy makers from the sociology of work and employment, business and management studies, industrial relations, human resource management, organizational analysis and a range of other disciplines to discuss developments in the field, present their research and initiate new collaborations. The primary focus of the ILPC conference is work and its organization in the context of the broader political economy.

We welcome not only researchers but also professionals and practitioners from working life, companies, and labour market organizations.

Call for papers and for arranging a symposium is now open. Submission deadline is 31st October 2011. A symposium is generally one session of 1,5 hours, and the slot may be used in various ways, with various formats like panels or debates etc. with different perspectives represented

Most abstracts will be submitted to the general conference. But besides that, special streams may be proposed and organized by conference participants. Special streams will relate to the ilpc tradition but at the same time bring in new perspectives and audiences. Streams will involve several sessions during the course of the conference. We have received several proposals for special streams, and those selected will be announced shortly, in a second and revised call for papers.

If you want to discuss ideas of a symposium you are most  welcome to contact me or my colleagues.  Have a look at the perspectives and background to the ilpc conferences, so that your proposal links up to those perspectives but at the same time is not limited by them.

As said , symposia may be proposed until October 31. After that date proposals will be further developed in dialogue with the organizers, so there is no need for a fully fledged proposal.

See also the conference event on facebook.

My two conference co-organizers are Fredrik Movitz (fredrik.movitz@sociology.su.se) and Lotta Stern (lotta.stern@sociology.su.se), all of us at the Sociology Department of Stockholm University.

We hope to hear from you, and to see you in Stockholm the week before easter next year.

At the Frescati Campus, Updated Sept. 19, 2011  / Åke S.


 

Aula Magna in winter. Aula Magna was created by British-Swedish architect Ralph Erskine. Photo: Orasis


Feb 5, 2011

Sri Lanka, Resebrev 7, Surfing, Weligama District Hospital och Stilt fishermen

Weligama den 3 februari 2011

Idag, sista dagen i Weligama skiner solen igen. Tillfälligt troligen, för tidningen skriver att det exceptionella regnandet troligen fortsätter ända fram till maj. Jag lånar en surftröja och år ner till stranden, spänner fast brädan vid höger fotled. Vågorna är ganska höga nu på morgonen.

Jag är ju ingen mästare men någon gång lyckas jag komma upp stående buren av en våg några sekunder. Vid det andra lyckade hoppet upp på brädan faller jag olyckligt. Brädans fenor river upp ett ganska djupt hack vid handleden. Det blöder, men tur – inga stora blodådror skadade.

Jag tänker lägga tryckförband med plåster ovanpå, men killarna vid Weligama beach house protesterar: ’Håll bara en kompress över såret, och så beställer vi en tuk-tuk till government hospital, inte till private hospital, government hospital är gratis’. Sagt och gjort.

Intressant tänker jag, nu får jag se hur den offentliga sjukvården fungerar. På vägen till Weligama district hospital får jag också se delar av samhället där jag inte varit, enkla hus, tuk-tuks, mycket tvätt på tork, många barn, hundar, en och annan ko.

Framme vid sjukhuset följer tuk-tuk-chauffören med in, jag skrivs in med ett ungefärligt namn och ålder, ingen id-koll och så talar mottagningssköterskan med läkaren i undersökningsrummet och pekar att jag ska stiga på. Jag är lite obekväm med att gå före, och ställer mig sist i den ganska långa kön, 15-20 personer kanske, men hämtas in till doktorn, och Weligamaborna i kön ler vänligt och visar mig framåt.

Läkaren ser på såret, och konstaterar att blodådrorna precis klarat sig: ’Vi måste sy ett par tre stygn, och så ger vi som rutin vaccin mot Tetanus; jag skriver ut antibiotika 2×3 per dag i tre dagar, längre får vi inte skriva ut på öppna mottagningen. Sjuksköterskan i behandlingsrummet steriliserar och förbereder och så kommer läkaren för att sy, men först ett par tre stick med lokalbedövning. Han assisteras av sjuksköterskan och av tuk-tukföraren som håller min vänsterarm stadigt. Snabbt avklarat.

Så lotsar mig tuk-tukföraren till dispensären och jag får antibiotika och smärtstillande, 18 rödsvarta antibiotika lagda i en hopvikt bit tidningspapper, 12 smärtstillande i ett annat papper. Och mycket riktigt: Allt var gratis och klart på en knapp halvtimme. Men så hade jag ju formligen och vänligt fösts förbi kön.

Sist säger doktorn: ‘When you get home, see your family doctor about prolonged antibiotic treatment and to take away the stitches, after six days’. Jag tänker, familjedoktor! Det var länge sen. På Capios vårdcentral vid Ringen har jag bemötts väl, men man träffar olika läkare varje gång, i bästa fall någon man råkat se tidigare. Minns när jag var liten i Säffle. Då gick alla i familjen till ’Doktor Wallin’ – en institution i den lilla staden. Till doktor Wallin gick också mormor och morfar. Och distriktssköterskan ’Syster Ella’ kände vi alla och hon kände oss, hälsade på stan. De styrdes alla av omsorg och professionellt ansvar, som vi upplevde det. De var uppskattade och viktiga i vardagen. Jag tror vinstmotiv i vård t.ex. perverterar möjligheten nå de professionella målen. Läs igen Göran Rosenberg, ‘Plikten, profiten och konsten att vara männsika’, finns i pocket.

Åter till Weligama: Jag ber tuk-tuken stanna i stadens centrum, dvs. vid det Clock Tower som finns i varje samhälle av betydelse. I Weligama är uret digital, med stora gröna siffror. Jag bestämmer mig för att fira den lyckade operationen med att klippa håret. Det borde jag gjort, det är varmt med långt hår i det här klimatet. Jag tycker det blir bra, och det kostar 200 rupees, ca 6 kr, ungefär som en middag på en av de lokala restaurangerna.

Igår åt jag Chicken kottu, en slags vegetarisk pyttipanna, med lite kyckling bitar. Grönsaker och kyckling hackas fint med ett karaktäristiskt slamrande, rytmiskt ljud med en bågformad kniv som liksom rullas fram och åter. Så hettas allt hastigt upp. Till pytt ska det ju vara ägg, så jag beställer en egg hopper; hopper är en slags riskaka eller rispannkaka formad som halv sfär, och nu med ett ägg stekt i. I kottun är allt hackat med, inklusive små bitar av kycklingben som man får lägga åt sidan, som korta fiskben.

Nu när jag inte kan surfa eller bada, ska jag göra en liten utflykt en halvmil för att lite mer ordentligt betrakta the stilt fishermen i utkanten av samhället. De har blivit en slags symbol för turism i Sri Lanka. De finns på omslaget till senaste upplagan av Lonely Planet-guiden, och när dagens Daily News skriver om stora satsningar på och förhoppningar om en fyrdubblad turistström fram till 2016 så illustreras det med en stor bild på Weligamas stilt fishermen.

Trots morgonens malör artar det sig till en fin sista dag. Killarna (bara killar!) som jobbar på gästhuset är vänliga och intresserade av Sweden, och läser de engelska tidningar jag köper och vill gärna diskutera läget i landet, för de breda folkgrupperna. Och de vill jag tar foton på dem som minne, och att jag skickar bilder på mig och familjen.

Sri Lanka är ett land med ett rejält ’demokratiskt underskott, brister i human rights och förföljelse och mord på journalister. Gårdagens The Island skriver om journalisthustrun som nu vänt sig till FN:s kontor i Colombo med bön om hjälp få undersökt vad som hänt med hennes man som varit försvunnen i mer än ett år. Tidningen skriver också kontoret för Lanka e-news  (nyheter på webben) som stacks i brand dagen innan: inredning, datorer, kopiatorer, arkiv och bibliotek förstördes. Mediaaktivister, journalister och mediaorganisationer håller protestdemonstration och kritiserar regeringen för att inte satsa på att få fast de skyldiga. Det antyds att attackerna på journalister och medier kanske är i regeringens intresse. Det sägs finnas tecken på att förövarna är professionella gansters som utför jobb åt olika uppdragsgivare.

Så det finns problem i landet, som borde påtalas mer i de i år vanliga reportagen om att ’nu flyger till Sri Lanka igen’. Sri Lanka har mycket att ge av historia och kultur med flertusenåriga tempel och palats (ex. Sigiriaklippan som reser sig över slätten i centrala ön) och en varierad natur och klimat på en liten yta, som Småland. Tropiska stränder för barnfamiljer och äldre, som i grannbyn Mirissa. Surfstränder som här i Weligama. Nationalparker med regnskog och savanner för safari, inte i afrikansk klass, men god nog. Vänliga berg t.ex. vid Ella för vandringar i the Hill Country bland ris-paddys och teodlingar. Svala kvällar i Nuwara Eliya, s.k. Little England med sina golf- och travbanor och engelska arkitektur.

Och så kunde jag idag själv uppleva de drag av välfärdsstat som man är stolt över: Helt gratis sjukvård till alla, med i vart fall i primärvården, god kvalitet. Skolgången är också fri, även om kvaliteten, bl. a. i engelskundervisningen, ifrågasätts och föräldrar som har råd låter sina barn få privat tuition på eftermiddagen.

Sista eftermiddagen till en vik i norra utkanten, i Karuns tuk-tuk. Tillsammans med tre slovenska surfare åkter vi ett par kilometer till Weligamas norra delar. Där finns de berömda stilt fishermen, med något som liknar stora långa styltor med en tvärslå man sitter på i stället för att stå på. Där sitter de tre-fyra timmar på morgonen och lika mycket på sen eftermiddag. De små fiskar de rycker fast på krokarna stoppar de i en platspåse, som hänger på ‘styltan’. Efter sitt pass säljer de gemensamt fisken på en lite fiskauktion ditt handlare och restauranger kommer. Och så tar de ibland något att dricka för den dricks som fotograferande turister ger en av dem som posterats strategiskt på land. Det ser mycket pittoreskt ut – men är säkerligen ett hårt jobb.

Jag ska strax lägga in bilder på stilt fisherman, Sigira, Weligama district hospital mm, i detta brev, och kanske i tidigare.

Hälsningar

Åke

Feb 2, 2011

Resebrev 6 från Ceylon – 1777

Svenskar har rest till Ceylon i långa tider. Fram till inbördeskriget för 30 år sedan var Sri Lanka en stor chartrdestination för svenskar. Men 1970-talets svenska besökare hade föregångare två hundra år tidigare.

Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg gjorde en stor ‘Resa uti Europa, Africa, Asia‘ och den 5 juli 1777 avseglade han från Java till Ceylon. Han samlar växter och mineraler, antecknar allt om djur- och växtliv, och om seder och bruk, mat och kultur.

Thunberg skriver:  ‘November den 4 avreste jag från Colombo till Mature i sällskap med herr Frobus, som å companiets vägnar måse resa dit för att emballera kanel på Barbari, Gale och Mature’ [Galle och Matura är båda bekanta, Galle med sin befästning ett par mil norrut, och Matara med sin kitschiga jattebudda,  som är det kommersiella centret och transportknuten här söderut].

Så det kanske mest intressanta för en nutida resenär: ‘Resan skedde i en palanquin, som är mera öppen än de japanska. Den bäresav morerna genom en bambustång som ligger över taket. Man kan både sitta och ligga i en sådan bärstol. För det mesta reser man med sex eller tolv bärare. ‘  På väg till Matara passerar man ‘Belligama’ där jag nu sitter och skriver.  ‘Vägen somvar anlagd längs kusten, var ofta besvärlig och sandig. Överallt ser man längs denna kokosskogar…  med träd i en otrolig mängd och till stor nytta för infödingarna.’ [Kokospalmerna växer fortfarande ner till sandstränderna; Weligama lär f ö övrigt betyda Sandbyn]

Thunberg reser igen till Matara: ‘December den 7 gjorde jag åter en resa från Columbo till Mature på guvernörens anmodan för att som läkare besöka greve Rantzows fru, som drogs med en långvarig och svår sjukdom. Greve Rantzow var huvudman på kompaniets kontor och visade mig stor ynnest under de få veckor jag vistades där. Jag reste både dag och natt i min bärstol, buren av tolv morer, som förmådde uthärda hela denna resa utan vila, så att jag redan inom tre dygn kom fram.’ (!)

Resan hit ner till Weligama från Colombo tog for mig ca 3 ½ timme med buss. Sittplats, sa jag slapp se framfarten. For tva hundra ar sedan alltså tre dygn nonstop buren av tolv morer. Den resan var säkert påfrestande, inte minst för morerna – Thunberg kunde ju ligga om han ville, och sova? Dagens bussresor här är dock  lätt skräckinjagande ivartfall för oss ovana passagerare. Och för alla andra trafikanter. De kör vilt, tutar, svänger fram och tillbaka mellan bilar, tutar igen,  tuk-tuks, cyklister och fotgängare. Men tvekar inte i sin framfart.

Ja även om jag fick stå, packad som en sill häromveckan, från Dambulla/Sigiria, i ett par timmar, ner till Kandy, så var det nog ändå att föredra framför Thunbergs bärstol. Sista timmen,  placerade man mig längst fram, stående vid chauffören. Det var visst i all valmening, men med utsikt över skräckbilderna i trafiken framför mig var det inget jag egentligen ville. Chauffören inte bekvämt bakåtlutad, utan framåtböjd över ratten, med glödande blick och ständigt beredd göra en tvär gir, växla upp eller ner, tuta.

På alla fyra veckorna såg jag spåren efter en trafikolycka – men statistiken lär vara förfärande här. Nu återstrå bara en längre resa, buss till Galle, tåg till Colombo, och efter ett stopp där, vidare med buss till flygplatsen. Den resan ska nog också gå bra  :-)

Feb 2, 2011

Sri Lanka, Resebrev 5, Mirissa, Weligama, Colombo… Arlanda

Åter i Weligama med  den långa beachen, en av de bättre för surfare lär det vara, och ganska snäll, så att jag prövade på för ett par veckor sen, och ska försöka igen idag och i morgon, sista dagen på stranden. I övermorgon fredag blir det buss vid 6-tiden på morgonen den knapp timme till Galle, och tåg knappa tre timmar till Colombo.  Där har jag deponerat lite onödiga kläder hos Patya och Dinkie, vännen Nish’s vänner.

(När du reser till ett land som Sri Lanka, ta i klädväg bara med dig i stort sett det du reser i, och bara lite till, när du är framme ser du bäst vad du saknar, och allt finns att köpa, och det är billigt. Sri Lanka har en stor textilindustri, med legotillverkning för Europa och USA. Så åker man till t.ex. kyliga Nuwara Elya, ‘Little England’, så kan man köpa vinterkläder där, av kända märken.)

Fredag kväll har jag flyg till Arlanda med Qatar Airlines, mellanlandning i Doha; där är Aljazeera baserat, TV-bolaget som nu bannlysts och förbjudits i Egypten. Det regnade sista dagen i Mirissa och det regnar här i Weligama, ett mycket lätt varmt svenskt sommarregn, så det blir en  bra övergång till vintern hemma, som jag förstår nu tappat lite av sitt grepp. Här i Weligama hade jag också deponerat min laptop, så nu kan jag frossa i å, ä och ö. I början av detta brev fick jag skriva om ofta, för i fingrarna satt aa, ae, och oe.  Lagom till hemresan kan jag nu vaenja mig vid åäö.

Perspektivet på världen är både likadant och annorlunda härifrån. Vi laeser i tidningar som  Daily Mirror och  The Island förstås om Tunisien och Egypten och Kina-USA toppmötet. Men också stor artikel, till försvar för Sri Lanka,  i samband med att EU behandlar kränkningar av mänskliga rättigheter i landet. Om den politiska situationen på grannögrppen Maldiverna, som sakta sjunker i oceanen. Om fängslade journalister och en tidnings kontor som sattes i brand häromdagen. Och mycket om den stora grannen Indien.

Media activists agitate in Colombo yesterdaycondemning the recent arson attack on the LankaeNews office in Malabe. Ur The Island, 1st February 2011.

I samma The Island kunde man läsa om att somaliska pirater dödat två fiskare från grannbyn Mirissa här på Sri Lankas sydvästkust.  De hade gett sig ut på djuphavsfiske den 4 januari, och haft kontakt med båtens ägare dagligen, men sedan den 27 januari hade han ingen kontakt. Ett par dagar senare informerades han per radio från en annan Mirissa-båt om att fiskarna skjutits och kastats i vattnet, och piraterna beklagade händelsen; hade de vetat att det var en lankesisk båt, hade de inte dödat de båda männen – Sri Lanka och Somalia har mycket gemensamt ska piraterna ha sagt.  Nästan dagligen rapporterar tidningarna här om de somaliska piraterna, t.ex. om en båt destinerad till Sri Lanka med kemiska produkter, och om FN:s behandling av frågan. Jag har dock inget sett om det vi kunnat läsa i svenska tidningar, om det eventuellt förståeliga i de somaliska kapningarna mot bakgrund av de stora utländska fiskefartyg som länsar somaliska vatten på fisk och berövar de somaliska fiskarna deras levebröd.

För en knapp vecka sen gjorde jag en dagsutflykt från Mirissa till Galle, med sin befästa gamla stad, portugisisk-holländska tjocka murar, ramparts från 1600-talet, som skyddar mot havet, inte bara mot inkräktare utan också mot tsunamin. Den nya staden, utanför murarna totalförstördes av tsunamin 2004. Jag gjorde detta andra besök i Galle för att gå på några av arrangemangen vid Galle Literary Festival. Bl.a en fin session med Tagores poesi och musik, 150 efter hans födelse, och ett roande panelsamtal med den engelska författaren Louis de Bernères. Får lust läsa hans Birds without wings och Captain Corelli’s Mandolin.

Galle Literary festival boykottades av författaren Damon Galgut pga bristande mänskliga rättigheter i Sri Lanka. Reporters sans frontieres uppmanar till boykott – jhournalister försvinner, mördas, tidningshus sätts i brand. En human rights-aktivist fick inte tala vid ett seminarium vid Colombouniversitetet i förra veckan. Festivalens stjärnor Orhan Pamuk och Kiran Desai ställde in med kort varsel, utan motiv. Regimen här kan karaktäriseras som nationalistisk-populistisk. Korrupt säger nästa alla – tar 50% av biståndspengarna i egen ficka. ‘Alla’ som jobbar på guest houses, har små affärer, kör tuk-tuk säger att regimen nog är bra för den rika eliten Colombo, men inte för vanligt folk.

För alla jag möter, bland välbeställda och de fattiga, som familjen Rathnatilaka-Chitranalaniee i sin lilla souvenir och batikaffär  på Sethway i Mirissa, är skola och utbildning det viktiga!  Universiteten vill man kvalitetsäkra genom samarbeten med engelska och australiska universitt. De  fyra barnen i familjen i Mirissa går i skola på förmiddagar, men kvaliteten bekymrar,  engelskundervisningen är dålig, så man försöker ha råd att skicka barnen på privat tutorial på eftermiddagarana. LillePiumika, 6 år, berättar stolt att han går i second grade, kan räkna till tjugo och mer och kan det engelska alfabetet. Det singalesiska alfabetet har tror jag mer än två hundra tecken.

Till landets stora inkomstkällor har traditionellt hört export av gummi, te och kokosolja. Numera är pengar hemsända från lankeser som arbetar i arabländerna, t.ex. som byggnadsarbetare och hemhjälp en viktig inkomstkälla för landet. På flyget ner, från Doha till Colombo, satt jag brevid en ung kille från enthe h teplantage utanför Kandy. Han jobbade som just byggnadsarbetare i Doha där stora kontor och hotell byggs. Han berättade om de tuffa villkoren, den låga lönen, avdragen för bostad och mat. Jag skrev ner siffrorna, men finner den inte nu. Det som blev över skickade han hem till famljen, utom det han behövde för flygresan. Han hade jobbat nio månader i Doha och skulle nu vara hemma i the hill country vid Kandy i tre månader.

Nu efter slutet på det trettioåriga inbördeskriget har turismen tagit fart. De stora svenska charterbolagen flyger in tusentals. Förra våren hölls en Swedish culinary festival på Mt Lavinia Hotel söder om Colombo (som jag besökte med Patya och Dinkie häromveckan). Där bjöds: ‘Lingonberries, cloudberries, root vegetables, Baltic herring, wild game and not least Västerbotten cheese’, med ‘guest chef Mats from Grand Hotel’. ‘Ericksson and Trellborg’ (gummiråvara förtås) sponsrade.

Nu har det slutat regna. Dags för frukost med mycket frukt: Papaya, mango, jack fruit, banan med lite lime på, kanske en drurian (med stark arom, intressant, nästan lite ruttet). Sen försöker jag mig nog på att surfa ett par timmar, vågorna lagom stora idag.

Fore lunch en promenad längs stranden norrut för att se igen ‘stilt fishermen‘, fiskare utan båt som sitter i timmar på sina pinnar en bit ut i vattnet. Märklig syn. Tuffa villkor. –

Vi ses och hörs snart därhemma.

Åke

Jan 31, 2011

På idéernas marknad

[Detta är en revidering av en text som i kortad form publicerades i  Stockholmstidningen, 31 jan 2011. Texten skrevs ursprungligen alldeles efter riksdagvalet, blev liggande och uppdaterades inför publiceringen i januari.]

Det var förmiddagen före riksdagsvalet. Bondens marknad på Katarina Bangata hade just öppnat för dagen. Det var en vacker sensommarmorgon. Bland stånden med blommor, tomater, äpplen och honung trångt med söderbor i alla åldrar som ville handla genuint och ekologiskt.

Där kunde man  också se morgonpigga valarbetare. Högeralliansen satsar på det jordnära praktiska: Rut-disktrasor (C), ljusblå papperskassar (M). (S) fokuserar kropp och själ: karameller och röda rosor. De gröna miljömedvetna, har visst inga prylar. Thomas Bodström syns i vimlet IRL med rosor i handen. I valrörelsens sista timmar handlar det om kontakt, känsla och ‘feel-good’. Stämningen är god. Särskilt moderaterna verkar uppåt och är mysiga och trevliga.

Som sig bör på en marknad erbjuds något för alla – målgruppsanalysen styr. Nyslungad ekologisk ljunghonung för de välbeställda, standardhonung åt folket. På idéernas torg, i samtalen mellan inköpen,  erbjuder rödgröna företrädare alternativ. Någon betonar sänkt skatt för gamla, att vårdvinst är OK, och förbifarten ska vi nog få igenom. Andra framhåller sitt mänskligare alternativ till högeralliansens jakt på sjuka, sänkta a-kassa med högst avgifter för lägst avlönade; man hävdar konkurrenskraft trots höga skatter, satsningar på cykelleder – och visioner om ett solidariskt samhälle.

Den blå sidan erbjuder dels växande välmåga för den vällyckade, friska, välbeställda medelklassen, två-tredjedelen av medborgarna – som inte vet om och inte vill veta av några andra. Dels vill man försvara den svenska välfärden genom sin ’arbetslinje’, dvs framför allt sänkt skatt och mer i plånboken för alla som jobbar. Sjuka och arbetslösa är bidragstagare som ska hållas kort. Signalerna tydliga: Du söderbo, du tillhör oss. Du tillhör de framgångsrika i moderaternas nya Sverige! Och du får mer i plånboken!

Bland de mysiga moderaterna finns en lika trevlig, som inte bara delar ut papperskassar utan också argumenterar med tveksamma marknadsbesökare. Tveksamheten har besökarna visat genom att inte ta emot den blå kassen  - ’inte går jag omkring med en moderatpåse’ sa någon. Andra åter sa nej tack till den röda rosen – ’om den varit blå hade jag gärna tagit en.’

’Mera nej tack till rosor och påsar i år än förra året’, sa de erfarna: ’Många verkar vilja visa att de tagit ställning – även om de går miste om en ros eller en kasse’. Är det ett etablerat två-tredjedelssamhälle som tar sig dessa avmätta uttryck? Vill man visa att man i ett ödesval valt sida? Den privilegierade majoritetens sida eller en som inkluderar även de alltfler, som trots tal om att häva ’utanförskapet’, idag placeras utanför gemenskapen, i relativ fattigdom och otrygghet? Är det mer legitimt att visa att man inte bryr sig, mer nödvändigt att visa att man bryr sig? Visa sitt val? Som på Facebook där vi i år sett ett genombrott för att visa var man står, t.ex. genom att ’vattenstämpla’ sin profilbild med en symbol för de rödgröna eller de blåa.

När den ljusblå påsen inte förslog sökte den leende moderaten vinna marknadsbesökarnas själar med det nymoderata temat: det enda arbetarpartiet, alla ska i arbete i stället för ’utanförskap och bidrag’, halva priset på städhjälp åt stressade ensammödrar, skattesänkningar till alla som är med på framgångståget, häftiga privata alternativ till kommun och byråkrati osv.

När någon antydde att visst, (M) behåller delar av välfärden och tryggheten (LAS blir kvar t.ex.), men raserar mycket annat (a-kassan t.ex.). Och visst många med jobb får skattesänkningar, men de många får smulor av det som beviljas de rikaste och dem med störst inkomster. Antydan att den blå papperskassen faktiskt var ganska tom och behövde fyllas med något annat än ’blå dunster’, föll inte i god jord.

Men varför måntro en sådan giftpil en så vacker dag? En pik som blottlägger schackrandet med ord på politikens torg, nyspråkets halvsanningar, dealandet, med orena varor. Varför bryta det gemytliga småpratet och handeln med ekoäpplen? Nu när Södermalm i välmåga strax kan bli landet av mjölk och honung, progressiv kultur, miljonvinster på privatiserade lägenheter, lägre skattar, mera i plånboken till latte, krog och privata välfärdslösningar

Kanske för att på Södermalm verkar finnas en särskild polarisering, mellan radikalt rödgrönt och radikalt blått. Kanske för att det var på allvar. För de blåa chansen att för lång tid begrava den solidariska visionen, chansen att gradvis men oåterkalleligt riva folkhemmets grundkonstruktioner genom skattesänkningar som kallas arbetslinje. För de rödgröna fasan när dom tar inte bara skolor, el, järnvägar och apotek, utan också de mångas trygghet och det egna språket, anständighetens och solidaritetens språk.

Tar orden, arbetarparti, välfärd, svenska modellen – modifierar dem på en glidande skala så att de stundom och efterhand omvandlas till sin motsats. Allvar för att nu kan denna kontrareformism fortgå i fyra år till. En blå reformism, som gradvis blir till en revolutionerande samhällsomvandling. Många anpassar sig till nyspråket: välfärd är sänkta skatter och mer i plånboken till dem med välavlönade jobb, för köp av privata, individuella lösningar. Välfärd som gemenskap och solidaritet glöms.

Den nya vokabulären, utformad och föreskriven av de nya moderaternas skickliga marknadsanalytiker och reklamare, anförda av Schlingmann. Ord som medvetet minimerar risken att någon ska fråga eller ha något att invända, ord som beslöjar snarare än förklarar, som döljer avsikter och det man gör, ord som är halvsanningar, ord som ljuger.

Att Reinfeldt i TV- studio kan fara med halvsanning, i nyspråkdräkt, är en sak. Men att i personliga samtal, på en solig marknad göra sammalunda är något annat. Att som moderat med ett allvarligt leende, som ibland blir till ett flin, ett grin, säga att man är det enda arbetarpartiet, att man stärker den svenska modellen (inte underminerar den genom förändringar i a-kassan, minskade anslag till facklig utbildning, jakt på sjuka) att utförsäljning av gymnasier, äldreboenden och vårdcentraler, ger effektivitet (när köparna fått verksamheterna på rea till kompispriser, där årsvinsten överstiger köpeskillingen, där kommunen förbjuds lägga anbud, där drivkraften vinst styr bort ifrån kvalitetssäkring genom professionellt ansvar), att man sänker skatter för de breda grupperna (inte främst för de mest välbeställda), att man är till för kvinnor i offentlig tjänst och för dem som är ‘i utanförskap’ (inte för egna kärnväljarna, ofta högavlönade män i privat sektor), att Rut-avdraget är till för ensamstående småbarnsföräldrar som har svårt hinna med och för äldre som inte orkar (inte främst subventionerar städhjälp för många välbeställda medelålders friska medelklasspar)

TV är en sak. Men att i ett personligt samtal, om än i valtider, mot bättre vetande –  avspänt, med stil och i folkhemsk fritidsdress, visserligen med brittisk touch – säga detta, och mer därtill, och se ut som om man menade det. Det vittnar om att man lärt läxan från Schlingmanns bondepraktika , om hur man ska tala och göra sig till, om en skådespelarkonst i Reinfeldts klass.  Eller, gud förbjude, att man faktiskt tror på det man säger!

Det är nyspråk, Orwell, 30- och 40-tal, växande klyftor och massarbetslöshet, som gav och ger grogrund för hat mot ‘de andra’ och ’de svaga’, som gav och åter kan ge rasismen och fascismen växtkraft.

Samtalet är inte längre mysigt.  – ’Vad bittra ni är, ni rödgröna’, säger moderaten med ett brett leende. Särskilt sossarna. Med ett grin, ett varggrin. Bittersossar?

Ja några förefaller bittra. Medan andra snarare är eftertänksamt ångerfulla: ’Vi argumenterade inte tydligt och klart för det vi står för’. Och det är olika vad man menar man borde gjort. Några menar att man tydligt borde ställt sig på den växande medelklassens sida, lovat mer i plånboken, inga nya skatter, individuell framgång. Andra tror på solidaritetens gångbarhet, att människor vill att alla ska vara med. Och några tror på en produktiv rättvisa, på det anständiga, solidariska samhället som en förutsättning för ekonomisk utveckling och individernas välfärd. Att välfärdssamhället är en forutsättning för det som senare i Davos kallats de nordiska ‘iterekonomierna’.

Några verkar fly förbannade. Över moderaternas halvsanningar. Att de tillåts kamouflera och bereda väg för nedmontering av välfärd och solidaritet. Att de rödgröna spelat för mycket på lögnernas och plånboksfrågornas planhalva. Inte bemödat sig nog.

Inte bemött kontrareformismens gradvisa revolutionering av Sverige med bilder och berättelser om radikala rödgröna reformer, revolutionerande reformer på väg mot ett solidariskt och hållbart samhälle. För mycket bekymrat sig för hur väljarna uppfattar de rödgröna, hur varumärket kan anpassas till det som önskas. För lite torgfört den egna bilden av verkligheten och de egna värdena.

Solidaritetsorden hörs inte. Bara jagorden, individorden, privatorden, samhällsbärarorden. Inte vi, gemenskap, gemensamt, solidariskt. Den gammalmoderata indelningen i närande och tärande dominerar i ny språkdräkt.

Ett alternativ till moderaternas politik måste handla mycket om att ha en tydlig samhällsanalys, vision och värden. Att berätta och gestalta världen och förändring. Men det handlar också och samtidigt om det materiella. Inte bara de rikaste, utan stora delar av den vanliga medelklassen har genom moderaternas politik fått det materiellt bättre, sänkt skatt, mer i plånboken till att köpa varor och tjänster. Samtidigt en utarmning av en del offentliga tjänster.

Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle som man kan vara stolt över, utan också på att de stora grupperna får det materiellt bättre, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ’dem i utanförskap’. Och att berättelsen och det materiella hänger samman. Att inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder är klassisk socialdemokratisk politik.

—-

I Aftonbladet skriver Ingvar Persson om klyftor i Sverige, mellan de högst avlönade direktörerna och industriarbetare, men även om den ‘nya arbetsdelningen’, mellan dem med jobb och utan.

Katrine Kielos skriver om moderaternas modifiering av modellen (den svenska) presenterad av Schlingmann med nya ord som ‘en ny Sverigebild’ – men det som gör Sverige och Norden beundrat är en svensk produktiv, konkurrenskraftig välfärdsmodell som byggts under decennier.

Jan 29, 2011

Vem styr Facebook? Hur styr Facebook?

I Vaermlands Folkblad skriver jag om Facebooks ogenomsklinliga processer foer att staenga och oeppna sidor och grupper. Senast aktualiserat av staengningen av ett ‘event’ med 50.000 medlemmar, en grupp som kritiserar regeringens beslut om foerhandsgranskning av public service kommande nya ideer till program och tjaenster.

Jan 28, 2011

Sri Lanka, Resebrev 4, Ella och Yala National Park

Mirissa, 28 januari 2011

Vaenner!

Fantastisk taagresa fraan Kandy till Ella, 7 timmar i sakta mak, med spaar som snirklar sig fram laengs bergsidorna. Genom the Hill Country med teplantager och kvinnor i vacras saris som plockar.  Dimma och moln darar in oever bergen. Vi sitter i taagets sista vagn, det aer foersta klass, Observtion deck med panoramafoenster  – det kostar 40 kronor cirka.

Jag avstaar fraan att stanna till i Nuwara Eliya, Little England som det kallas, med typiskt engelska hus,  travbanor, golfklubb och ett klimat som Englands eller kallare. Haer svalkade sig och roade sig engelsmaennen under kolonialtiden. I staellet fotsaetter jag till lilla bergsbyn Ella, bor paa ett guesthouse med underbar utsikt oever Ella gap, mellan Ella Rock och ‘Little Adam’s peak’. Den senare aer en laett vandring paa ett par timmar fram och tillbaka – med barn som samlar braensle med sin mor, och inte kan faa nog av att bli fotograferade och kika paa bilderna med famnen full av kvistar. Foer att hitta enklaste vaegen upp paa Ella Rock, 4 timmar fram och aater, faar jag hjaelp sista biten av en bonde, som odlar tomater och andra Europeiska groensaker, i det svala klimatet.

En eftermiddag tar jag en threewheeler, en tuk-tuk, upp till den ledande tefabriken i distriktet UVA. Det ger en intressant inblick i hela produktions- och arbetsprocessen fraan plockning till paketerat te. Kvinnorna som plockar arbetar aatta timmar om dagen och tjaenar paa det ca 400 Rupies. En kokosnoet kostar 50 Ruppies! Foer att faa full ersaettning maaste de plocka 16 kg, och kvalitetskontrollen kollar att det inte aer foer stor andel stora blad, det aer de oeversta bladen, och de vita knopparna, som ger baest kvalitet. I vaara tepaasar hamnar det saemsta, kallas ‘dust’, damm!

I fabriken torkas varje dygn 17 ton teblad! De efterbehanlas i flera steg och till sist siktas olika kvaliteter fram, och saends till teauktionen i Colombo daer det kvalitetsbedoems och koeps in av olika temaerken som goer blandningar anpassade till deras egen tradition. Men en liten del packas paa fabriken, som aeven har egen direktfoersaelning av ‘singel factory tea’ till Sydkoera och Japan. Samma skillnad som mellan blended och single malt whiskey.

Dagen daerpaa tre-fyra timmars bussresa ner till Tissamaharama, tidigt i saeng och vaceknign kl 04.30 foer en hastig frukost och saa jeep in i Yala National Park. Paa jeeepen ocksa Stig och Theresa fraan Goeteborg, som jag moett paa bussen. Vi slaar oss ihop om en jeep, och paa morgoen hoppar aeven Robert fraan Muenchen upp i jeepen.

Vi ser maanga faglar, storkar och pelikaner, elefanter paa naera haall, vattenbufflar, vildsvin.. Och det som aer klon, som det hela gaar ut paa: Intnensiv spaning efter leoparder. Jeeparna fraan vaar arrangoer har telefonkonakt och tipsar varann. Och haaller ibland inne med vad det vet naer vi moaeter ‘fraemmande’ jeppar – foer maanga jeepar paa samma staelle stoer djuren, ingen faar se naagot.

Vi, eller i vart fall, var chauffoer ser en leopard ligga paa en gren i ett traed 150 meter bort. Vi aer tveksamma om det verkligen aer en leopard, intebara en gren… Men chauffoeren soeker oevertyga oss. Tecknar traedet, ritar pilar… Men viktigt foer honom kunna saega vi sett en leopard – och viktigt foer oss… Men vi tvekar. kastar menande blickar till varann.

Saa ploetsligt – en stor leopard springer framfoer oss paa vaegen, vill korsa vaegen, men aatervaender. Vi aaker fram och aater i jeepen, foeraren sveper professionellt med oegonen och soeker av terraengen. Efter ett tag ser vi den igen inne i bushen, halvt sammansmaelt med naturen, ett femntontal meter vid sidan av vaegen. Och sen ser vi den framfoer oss paa vaegen, bara naagra meter framfoer oss. Imponerande. Vilken kaenslag.

Chauffoeren aer jaetteglad, vi ocksaa. Han goer tummen upp och vi tar alla i hand med honom. Han straalar, och vi aer glada! Vi har sett det vi hoppades se och uppleva, och det flera gaanger. Laangt ifraan alla safaris faar se en av parkens 35 djur, och vi faar se den flera gaanger, och paa naera haall.

Aater pa Pala guest house, dusch, och saa bussen ner mot kusten, till Merissa!

Haelsningar,  Aake

PS. Aa, ae, oe  hoppas jag inte stoer alltfoer mycket. Vaerre aer vael alla skriv- och stavfel. Det aer braattom vid Communication Centre i Mirissa. Manga vill nyttja interent, skriva och skypa. Och etablissemanget staenger strax. Stavningen ska jag foersoeka raetta till efter hand. Nu vandring i nattsvart tropiknatt, laengs en vaeg med vansinnig trafik, tuk-tuk och maneger av bussar och tutar intensivt. Och mitt i allt naagra kvaellsvandrare, hundar, enstaka kor…

Jan 22, 2011

Sri Lanka, Resebrev 3, Kandy

Buss tre dryga timmar fraan Weligama upp till Colombo, seafood combo paa Golden Mile Restaurant paa Mt Levinia beach, oevernattning hos vaenner och paa morgonen kl 7 taag upp till Kandy genom det vackra hill country med groena teplantagaer och blaanande berg. Kandy aer den kulturella och religioesa huvudstaden i Sri Lanka. tre viktiga tempel i omgivningarna och mitt i stan, vid Kandy Lake, ett templet med buddas heliga tandrelik – som man inte faar se, daeremot, under stort hemlighetsmakeri fem stycken gyllene kaerl, ask i ask, daer det innerstad saegs rymma tanden. Templet med the sacred tooth anses vara ett av Sri Lankas viktigaste pilgrimsmaal och alla buddister boer minst en gang i livet vallfaerda dit.

Den botaniska traedgaarden aer underbart vacker och vaelskoett -  trots att man knappast ser naagon arbeta daer, undrar hur det gaar till? En hvudattraktion aer ett enormt stort fikontraed som skuggar ett par tusen kvadratmeter.

En dag bussresa paa morgonen upp till Sigiria-klippan 3 timmar norrut. Det aer en lavaklippa som reser sig oever djungeln och daer fanns foer ett par tusen aar sen ett kloster, har arkeologer visat – i folkmun var det ett kungligt palats. I en av grottorna i klippan finns vackra otroligt vael bevarade fresker.

Lite sydvaest om Sigiria ligger Dambulla med sitt Rock temple, bestaaende av fem stycken mindre klipptempel med maengder av buddastatyer, bl a ett par liggande budda, och ett par tusen aar gamla fresker paa vaeggar och i tak.

Vid hemresan aer bussarna, som gaar ca varje kvart, proppfulla. Resan aer skumpig, vaegarna foerstoerdes rejaelt under den tre maanader laanga exceptionella regnperiod man haft i inlandet och i nordoest. Regnandet upphoerde foer bara en vecka sidan. Jag star i en packad buss de tvaa foersta timmarna, sitter den sista och kommer ner till guest house Freedom Lodge, daer jag bor i Kandy. Underbart vaenlig familj, vid tio-tolv som bor daer tas verkligen emot i familjen, som deltar i maaltider, samtalar och beraettar. Rekommenderas!

Naesta etapp blir taagresa ett tiotal mil i bergen ner till Ella – resan paa vindlande spaar med femton hundra meters hoejdskillnad tar sju timmar. Jag har bokat ‘observation deck’ med panoramafoenster – ska vara en fantastisk upplevelse. Resan kostar drygt 40 kronor. Bussresan t o r till Sigiria kostade sju kronor. Att resa kollektivt aer otaenkbart billigt.

I Ella blir det vandringar, bestigning av ‘little Adam’s peak’ , teodlingar, tefabrik hoppas jag. Och vidunerlig utsikt oever the hills.

Jan 16, 2011

Produktiv rättvisa – under vilka betingelser?

Kul debattinlägg häromdan i Aftonbladet om en affärsplan för (S) av IT-företagaren Charlie Hansson, som pga krisen i partiet inte ser någon annan råd än att själv vilja bli partiledare. På vilka grunder:  IT-entreprenör, ung, verbal, självsäker, framåtblickande – inte så dumma egenskaper i ett parti som mest verkar passiviserat och träter internt.

Hur ser då Hanssons analys och program ut? Så mycket av samhällsanalys får vi inte. Programmet då? Det kokar snabbt samman. Vänster och höger kvittar, de mest kompetenta ska verka inom (S) under Hanssons ledning.  Mot vilka mål? Jo politiken ska främja tjänstesektor, akademi, entreprenörskap och nya jobb, men även satsa på kollektivtrafik, skolan, de hemlösa, minskad integration. Sverige ska bli Europas starkaste ekonomi samtidigt som tendenser till ett tuffare klassamhälle skall motverkas och en hållbar utveckling säkras.

Allt detta är gott. Men det svåra återstår. Avvägningar mellan olika ibland motstridiga mål. Det krävs en analys av under vilka historiska, samhälleliga och organisatoriska förutsättningar de olika målen kan nås i mer eller mindre samklang. Hur kan man t ex säkra en ’produktiv rättvisa’ – en tidigare socialdemokratisk slogan.

Vad krävs t ex för att en ’stark ekonomi’ inte ska öka klyftorna i samhället. Eller vad krävs för att allt produktivare verksamhetsformer och arbetsorganisationer i allt från bilindustri via äldreomsorg till IT och interaktiva medier ska vara förenligt med utvecklande arbeten och hälsa i arbetslivet? (För bilindustrins del som exempel vet vi att låg arbetslöshet och starka fack liksom en progressiv företagsledare, PG Gyllenhammar, var ett par av de betingelser som drev fram innovativa produktionsupplägg på 70-talet)

Hanssons artikel må ha det oförstördas friskhet och oförvägenhet, men den ger inga analyser och inga svar på de väsentliga frågor som politikens kärna, att veta, att vilja och att välja.

Select language

Meta

    Log In