Så kan välfärden organiseras och styras
DAGENS ARENA DEBATT ›
Åke Sandberg: Så kan välfärden organiseras och styras
Målstyrning, detaljstyrning och vaga mål leder välfärden i fel riktning. Alternativet är att styra resurser, något som kan utveckla den nordiska modellen med produktiv rättvisa, skriver forskaren Åke Sandberg.
Som vi vet är arbete fundamentet som skapar de värden som fördelas i privat och gemensam konsumtion. En fungerande välfärd och arbetsmarknad är förutsättning för tillit och allas engagemang i ekonomins och samhällets utveckling. Men i dag är det svenska samhällskontraktet hotat på både välfärdens och arbetsmarknadens områden, med massarbetslöshet och sämre villkor i a-kassa och sjukförsäkring. Det samtidigt som vi har växande klyftor mellan dem som är innanför och utanför, och mellan dem med enkla respektive kvalificerade jobb. En politik för innovation och jämlikhet behövs nu.
I välfärden deltar vi i ett världsunikt storskaligt experiment med skattefinansierad välfärd utlagd till vinstdrivna bolag. Vi ser avigsidor och då är det dags utvärdera och ifrågasätta. Det möter hinder – för bakom experimentet ligger krafter i näringslivet som söker offentliga marknader efter varuproduktionens nedgång, och politiker som gärna avhänt sig ansvar för nedskärningar. De uppgivna motiven var att istället för byråkrati få effektivet och kvalitet, men det visar sig inte hålla. Kvar står vi med negativa fördelningseffekter och en nyliberal ideologi om individens valfrihet. Individer väljer och styr resurser med negativa effekter för likvärdigheten.
Det behövs en direkt kontroll av etablering av vinstdrivna företag i välfärden och en styrning av de resurser som går in i välfärdsverksamheterna; målstyrning och business management förslår inte. / ….
Läs hela artikeln i Dagens Arena här!
Publicerat – Om välfärden, vinsten, kvaliteten och organiseringen
Jag har engagerat mig och skrivit ganska flitigt – ja riktigt flitigt ser jag nu – i frågan vinst och kvalitet i välfärden. I läsande, studiecrikel och lite skrivande. För att underlätta för den eventuellt intresserade kommer här en enkel sammanställning med länkar till publiceringar över tid i olika tidningar och medier. Flera av artiklarna finns också här på hemsidan. Förhoppningsvis ser inte bara jag utan även läsaren en viss utveckling, nyansering och precisering över tiden…
Hela listan finns att ladda ner här i dokumentet Publicerat – Om välfärden, vinsten….
Contested Nordic Models of Work and Employment:Volvo Uddevalla and Welfare Capitalism
Introduction to the report ‘Contested Nordic Models’
On the macro level the labour market model with its solidaristic wages policy, active labour market policy and job creation is at the heart of the Swedish model. It interacts with welfare and social security policy. On the micro level we find models of qualified, decent and even ‘good work’ and participative forms of management. These are mutually dependent elements in a social contract. There are however recent tendencies that threaten this contract of ‘productive welfare’: degradation of work, and precarious employment conditions, unemployment as well as hikes in social security and in the welfare sector (lower taxes, less resources and crisis in schools and healthcare) may result in lower trust in the future of the model. Privatizations in the welfare sector with a growing role for tax-evading venture capitalists may additionally strengthen such distrust. The willingness to accept technological change and rationalizations in the economy, so central to the Scandinavian model of economic development and job creation may thus be jeopardized.
On the micro level, is Volvo’s human-centered model of work organization and production at the end of the road? In Volvo’s car assembly plant in Kalmar the work content was 20-40 minutes as compared to a couple of minutes in standard line production. Workers followed the car on a wagon along the line between various stations or they worked in a dock, with the car in a kind of side track. The Uddevalla plant had stationary parallel production groups of nine workers assembling whole cars and working for two hours or more before repeating the tasks. Material was brought to the autonomous groups.
Production according to the innovative concepts in the plants in Kalmar and Uddevalla was closed down some twenty years ago, but the ideas are alive not least in academia but also in practice. In a panel we will discuss what we can learn from the Uddevalla experience. Will we again se forms of production like in the Uddevalla plant where qualified workers in autonomous groups assemble whole cars? And more generally what can we learn for a future development of work organization where workers to a high extent control their own work, supported by advanced forms of automation, organization and learning strategies? And what types of vertical integration of planning and execution and of reorganization, even on the societal level, may be needed to make such an autonomous work possible.
The report argues that we must look at the model as a whole, you cannot pick for example only the productivity and innovation side while making hikes in the welfare systems and damaging the functioning of the labour market by cuts in the enemployment insurance. Productivity and welfare are, in Scandinavia, two sides of the same coin.
Read the whole report here Contested Nordic Models _March2013_prel Comments are welcome, and a final version will be uploaded here and elsewhere in the first half of April 2013. Mail to ake.sandberg2 /at/ gmail. com
Det finns fler valvinnande koalitioner
Stockholmstidningen/AiP, Debatt, 10 dec. 2012, på nätet 14 dec. 2012
Åke Sandberg kommenterar Stefan Sterns artikel om arvet efter Per Schlingmann och funderar över ett framgångsrecept för S.
Moderaternas förändring är inte bara
image. M har förändrats i verkligheten. Det hävdar Stefan Stern, påtryckare för vinstdrift i välfärden och vice VD i Magnora-koncernen med bolag i skola och omsorg.
Hans artikel i Aktuellt i Politiken (läs den här) är föranledd av Per Schlingmanns avgång. Kanske vill Stern också ta chansen till ett slags inhopp i sin forna roll som strategisk rådgivare inom socialdemokratin. Och kanske fungerar det på ett grundläggande plan, som en del i det nya jobbet.
Hur mycket Moderaternas politik har förändrats i praktiken kan diskuteras. De säger sig försvara den ”svenska modellen”, och godtar till exempel Las, men driver främst klassisk moderatpolitik med enorma skattesänkningar, mest för de välbeställda, men även, och det är viktigt, de breda grupperna av löntagare har fått mer i plånboken. M försämrar a-kassa och sjukförsäkring och skapar ökade möjligheter till anlitandeformer som ger otrygga jobb på arbetsmarknaden, som drabbar den sämst ställda tredjedelen. Resultatet är klyftor och minskande tillit i samhället, som i sin tur försämrar ekonomins funktionssätt.
Stern är däremot klarsynt i sin andra punkt. Han skriver: ”Jag menar att det M snarare gjort sedan 2003 är att de insett betydelsen av att bygga breda väljarkoalitioner. Och till det använt sakpolitik i förening med professionell kommunikation.”
Jag förstår det så att politiken handlat om att ekonomiskt gynna de stora ”valvinnande” grupper som har någorlunda välavlönade jobb, på bekostnad av de sämre ställda. Alla med jobb kan därtill se sig som framgångsrika, värda ett gott liv – till skillnad från dem utan jobb, samhällets förlorare och olycksbarn. Så gynnas den växande medelklassen materiellt och blir också en del i sin egen framgångssaga.
Stern fortsätter: ”Moderaterna har skickligt lyckats bygga en koalition i väljarkåren mellan höginkomsttagare, medelklassen och förvärvsarbetande.” Där blir det riktigt oklart, för medelklassen är typiskt sett förvärvsarbetande med många höginkomsttagare.
Vad Stern menar när han föreslår att S ska kopiera M och ”försöka bygga samma koalition fast underifrån” är lika svårbegripligt. Snus är snus vare sig i blå eller röda dosor. Ett alternativ till M-koalitionen måste förstås ha annan sammansättning och andra perspektiv.
M-koalitionen innefattar självklart inte ”alla som går till jobbet”. En kärna hos M är nog de som tänker mycket på den egna plånboken och egna fördelar. Till dem som saknas hos M hör förmodligen den engagerade medel- och arbetarklass som också bryr sig om andra, om dem som inte har ett jobb att gå till eller som har serier av osäkra jobb: korttids, deltids, projekt, vikariat. Men det är klart att en alternativ ”valvinnande” politik inte bara kan handla om den sämre ställda tredje- eller fjärdedelen.
En grundbult i en annorlunda berättelse är den ”produktiva rättvisan”, där det anständiga, jämlika samhället är en förutsättning för både individernas utveckling och välfärd och ekonomisk utveckling som kommer alla till del. Om det skriver nobelpristagaren Joseph Stiglitz i sin nya bok The price of inequality.
Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle att vara stolt över, utan samtidigt på hur de stora grupperna får ett bättre liv, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ”dem i utanförskap”.
Och att berättelsen och det materiella hänger samman: Att offensivt vinna och inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder. Där människor kan förverkliga sina drömmar, men inte på bekostnad av andra.
Åke Sandberg
sociolog och civilekonom, professor emeritus
Läs artikeln i Stockholmstidningen här.
‘Läx-rut’ är skattesubventioner till privatundervisning till bättre bemedlade – inte likvärdigt
På GP:s debattsida skriver Tjia Torpe om alternativ till Rut-avdrag för s.k. läxhjälp: ”I stället för att satsa skattepengar på ökade möjligheter kring Rut-avdrag med risk för segregation som följd, skulle vi föredra att regeringen satsade resurser på folkbildande insatser som kan komma alla medborgare till del oavsett inkomst, såsom exempelvis den gratis läxhjälp v i [Studiefrämjandet] erbjuder på ett tiotal orter i landet.” Intressant alternativ till regeringens förslag till skattesubventioner till dem som har råd.
Men helst bör vi inte tala om läxhjälp utan tala klarspråk om vad det handlar om: Skattesubventionerad privatundervisning till de ekonomiskt välbeställda och deras barn. Informatorer i hemmet till övre medelklassen. Jonas Vlachos, nationalekonom, skriver spännande och klokt om detta på twitter. Bl a om det greksiska skolsystemet med stora klyftor: ”I Grekland får alla som har råd privatundervisning efter skolan (ofta av sina vanliga lärare). Det är inte ett särskilt lyckat system.”
Expressens ledarredaktion är återigen en sund liberal röst i politiken – en kvardröjande socialliberal stämma. Expressen skriver: ”Avdragslinjen får en allt starkare ställning i svensk politik. …Förslaget om rutavdrag för läxhjälp för gymnasielever har sågats av i princip alla remissinstanser utom de som tjänar ekonomiskt på förslaget.
Avdraget innebär att man skattefinansierar extraundervisning som inte är tillgänglig för många av barnen som skulle behöva den allra mest, … ett skolpolitiskt ställningstagande mot likvärdighet.
Rutavdraget har ändå en stor poäng, eftersom det har skapat en växande vit arbetsmarknad där det tidigare bara fanns en enorm svart sektor. Dessutom handlar det om jobb som är tillgängliga för dem som har svårast att hitta sysselsättning. Ingenting av detta gäller för läxhjälpsavdraget.
I övrigt borde regeringen satsa på att alla barn får tillgång till läxhjälp i skolans regi. När det gäller skatterna bör de göras så enhetliga som möjligt, i stället för att kompliceras av godtyckliga avdrag.
Regeringen har gjort rätt i att bekämpa bidragsberoende. Men avdragsberoendet är inte heller någon attraktiv samhällsvision.”
Det har funnits problem med gränsdragning mellan barnpassning och privatundervisning (läxhjälp). Jonas Vlachos föreslår: ”Ett sätt att hantera gränsdragningen barnpassning/privatundervisning vore att begränsa barnpassnings-RUT till barn under 10″
Åke Sandberg: Dramat om vinster i välfärden inte över
Om vinster i välfärden skriver jag i Dagens Arena 23 november 2012
Kvaliteten i välfärdstjänsterna ligger i processerna, i mellanmänskliga relationer och förpliktelser, inte i fyrkantiga utfallsmått. Vinstdriften kan dock pervertera dessa möjligheter. Det skriver professor Åke Sandberg.
Dramat om vinster i välfärden handlade först om ja eller nej. Nu är fokus i diskussionen om och hur vinstdrivna bolag kan styras. I en senare fas lär frågan om ja eller nej till vinstdrivkrafter komma upp på nytt. Det är en grundläggande fråga och den har inte fått ett slutligt svar.
Bland förespråkarna för vinstdrivna företag framträder två aktörer. De alarmistiska som verkar anse att hela näringslivet hotas av S förslag lämnar vi åsido. De mer nyanserade låter ana en lättnad att S inte satte stopp för vinstdrift. De framhåller att S krav på personaltäthet och liknande insatser innebär en styrning av hur verksamheten sköts, men hävdar därtill att det skulle innebära en detaljstyrning som hindrar nytänkande.
Alternativet är att politiker i stället styr utfall, vad som produceras och låter utförarna bestämma hur. Det hävdar exempelvis Friskolornas riksförbund och Stefan Stern på twitter.
Metoden hämtas från företagens egen värld med enkelt kvantifierbara vinstmål. Men tillämpbarheten i välfärden är begränsad till väldefinierade uppgifter såsom tandläkarbesök och höftledsoperationer, men även där inte utan problem. För komplicerade processer, som en lång omsorgsprocess eller utbildningar, saknas kunskapsunderlag för att kunna styra med utfall. Därför ser vi problem och kostsamma kontrollspiraler.
Vi ser exempel som att privata BB Stockholm ordnar en fin miljö för familjen, men komplicerade fall skickar man vidare till det offentligdrivna sjukhuset. Tuffa vinstkrav gör att apotek sparar genom att dra ner på sina lager och medicin blir slutsåld. Läkare tvingas ta emot många nybesök för att få ’köpengar’. I dagarna minskas vårdpersonalen på Maria ungdoms beroendemottagning i Stockholm. De anställda ska möta fler ungdomar per dag, vilket gör att de mest tidskrävande och utsatta ungdomarna drabbas.
Det blir en felstyrning, som dessutom ofta är möjlig manipulera. Alternativet är vaga utfallsmål som knappast styr, utan tjänar till att rättfärdiga verksamheten med en vacker etikett.
När utfallsstyrning överordnas professionellt ansvar hamnar lärare och vårdpersonal i arbetsmässiga och etiska dilemman. De kan inte nyttja sitt yrkeskunnande eller utveckla sitt engagemang för kvalitet. Politiker har genom utfallsstyrning kunnat dra sig undan sitt ansvar för minskande resurstilldelning och utföraren, kommunal eller privat, har fått bära hundhuvudet.
Förespråkarna har inte visat hur man kan kvantifiera exempelvis bra utbildning. I stället hävdar de att krav på en hög lägstanivå för personal och andra insatser innebär detaljstyrning. Men sådana regler behöver inte vara detaljerade. Investeringar i kompetent personal skapar tvärtom förutsättningar för kvalitet och lokal utveckling
Det är därför som ordförandena i tre TCO-förbund inom välfärdssektorn lyfter fram kunskap, kompetensutveckling, ledarskap, kvalitet i arbetet, arbetsbelastning, lön och villkor enligt kollektivavtal. Det ger också en tydlig koppling mellan politiska beslut om personaltäthet och tilldelade resurser. Rören blir rakare. Politiker har all anledning att tillsammans med brukare, yrkesverksamma och deras organisationer utveckla sätt att skapa dynamiska och professionella institutioner som kan leverera kvalitet. I den processen kan ibland utfallsmått utvecklas för avgränsade uppdrag. Styrformer kan komplettera varandra. Sammantaget är dock styrproblemen i välfärden stora, och de tenderar att bli värre vid vinstdrift.
Kvaliteten i välfärdstjänsterna ligger i processerna, i mellanmänskliga relationer och förpliktelser, inte i fyrkantiga utfallsmått. Det handlar om att styra insatser och resurser på så sätt att det ger utrymme för andra drivkrafter än vinst och bonus, för professionalitet och lokalt nytänkande om kvalitet . Vinstdriften kan dock pervertera dessa möjligheter.
Åke Sandberg, civilekonom och sociolog, professor emeritus, Stockholms universitet
Vinst, vinstuttag, vinstdrivkraft – varför så svårt hålla isär?
Jag skriver i Dagens Arena 8 november 2012 om vinster i välfärden
Åke Sandberg, organisationsforskare och professor emeritus, pekar ut vinstmotivet som det stora problemet.
Åsa Moberg skriver ofta väl och insiktsfullt om till exempel kvinnor och litteratur och om psykiatrin, i böcker och i krönikor. Nu har hon engagerat sig som flitig skribent i frågan vinster i välfärden – och då blir det inte så bra. För fjärde gången angriper hon, i en krönika i DN den 2 nov., dem som är bekymrade över oreglerad vinst som drivkraft i välfärden. Nu ska Moberg verkligen förklara, och ger med det syftet två exempel:
1. Arbetarrörelsen förlorade sina tidningar för att man ’inte fattade vikten av att gå med vinst’.
Men: Brist på vinstmotiv var inte problemet, däremot att man inte förmådde skapa ett överskott att återinvestera så att tidningarna kunde utvecklas med syftena god journalistik och opinionsbildning
2. Aftonbladet räddades över från LO till Schibsted, som skapar vinster som gör att bl.a. AB:s ledarredaktion kan skriva.
Men: Aftonbladet såldes när den var vinstgivande. Det var framsynt av LO; i dag är tidningar i kris, men AB:s ledarredaktion kan fortfarande publicera. Karlstad är den enda ort med en självständig lokalt ägd arbetarrörelsetidning, Värmlands folkblad. VF överlever tack vare överskott/vinst i sitt välskötta tryckeri, överskott som återinvesteras i verksamheterna.
3. Tidigare har Åsa Moberg (DN 19 okt.) drivit tesen att vinstdriven välfärd skulle handla om en facklig strategi riktad mot kvinnors företagande.
Hon är inte ensam om att inte förstå att det är en grundskillnad vad gäller vinstdrifts lämplighet och konsekvenser i skola och vård jämfört med i byggande av en skola eller äldreboende. Vinstdrivna byggen kan någorlunda styras och följas upp av politikerna. Med mjuka verksamheter är det svårare, där är professionellt ansvar och mänskliga värden lämpligare. Oförmågan att se att kritik mot vinstdrift i välfärden inte riktar sig mot kvinnor delar Åsa Moberg med sin chefredaktör Peter Wolodarski (DN 21 okt.), och med Stefan Stern, tidigare S-strateg, nu ensidig lobbyist för vinstdriftens förträfflighet.
Mera genomtänkta än dessa är socialliberaler som Henrik Berggren (i DN 17 okt.) och Anna Dahlberg (i Expressen 28 okt.) som argumenterar för att komplicerade verksamheter inte kan styras med enkla kvantitativa mått och vinst, som inte ger plats för professionellt ansvar; samhälle och politik behöver återta makt som lämnats till marknaden. ”Vinstintresset hör inte hemma i skolan över huvud taget” (Dahlberg 21 okt.) Det ger ett litet hopp om möjligt bredare stöd för omreglering av välfärden.
Åsa Moberg, liksom lobbyister och twittrare som snabbt sprider hennes funderingar, har inte förstått – eller vill inte förstå – en grundläggande tanke: Problemet i välfärden är inte att verksamheten gör överskott eller vinst om man vill, överskott är nödvändigt. Problemet är dels otyglade vinstmotiv som drivkraft, dels omfattande uttag av vinst ur verksamheten, direkt eller genom tricksande och transaktioner i koncernen eller vid försäljning (Nu senast Björn Savén på riskkapitalbolaget IK Investment som äger Attendo som in sin tur drev bl.a.vanskötta äldreboendet Vintertullen på Södermalm. Savén upptaxeras nu med 875 miljoner kronor)
Röda korset och kyrkan som hon nämner med gillande måste också göra vinst/överskott för att utveckla verksamheten. Men det är inte samma sak som att plocka ut stora överskott, eller att i grunden drivas av vinstmotiv. Vinsten måste inte plockas ut, och det finns människor och organisationer som drivs och bör drivas av annat än vinsten som överordnat motiv. Ska det vara så svårt förstå?
Åke Sandberg, organisationsforskare, professor em.
36 kommentarer finns (25 nov 2012) på Dagens Arena
Filippa Reinfeldt – mediernas gunstling, i VF
I Värmlands Folkblad hade jag härförleden en notis om mediernas ömsinta behandling av makthavaren Filippa Reinfeldt (19 juli 2012).
”Filippa Reinfeldt är en trevlig person och som politiker har hon en fantastisk förmåga att hantera medierna. … Hon har satt en ny standard när det gäller att strategiskt välja i vilka sammanhang hon vill synas”. Läs lite till i VF.
Sveriges unika samhällskontrakt på spel
Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen av att revidera historien. När verkligheten är att man är på god väg att slå undan benen för den svenska modellen. Det skriver organisationsforskaren Åke Sandberg.
Per Schlingmann och moderaterna målar upp en hallelujabild av dagens Sverige. Nu senast påpassligt på nationaldagen i SvD. Allt är bra. Landet är i stort sett bäst i världen på de flesta områden. Och framför allt: Sverige kombinerar två dimensioner som många menat vara svårförenliga. Å ena sidan välfärd, trygghet, små inkomstskillnader, jämställdhet, sammanhållning och ekologisk hållbarhet. Å andra sidan ekonomisk tillväxt, kreativitet och omställningsförmåga.
Dessutom förenas individernas unikt höga grad av autonomi med en stark välfärdsstat som inte hindrar individernas utveckling utan tvärtom har skapat förutsättningarna. I ett sådant samhälle har människor hög tillit till varandra och det bidrar till effektivitet.
Artikeln fortsätter i Dagens Arena ….
”Privatiseringarna behöver utvärderas” – version på nätet
Den 26 maj 2012 publicerade Fria tidningen på papper min artikel om vinster i välfärden, pragmatism och kunskap. Igår, fredag 1 juni, lades artikeln ut på Fria tidningars webb:
Mycket är anmärkningsvärt med privatiseringarna i välfärden, kanske mest att denna revolution drevs igenom utan föregående beredning: utan undersökningar av nuläge, alternativ och bedömda konsekvenser. Och nu när vi ser resultat, som med förlov sagt inte är odelat fördelaktiga, fortsätter revolutionen och, än mer anmärkningsvärt, utan utvärdering, omprövning och förändringar i strategin.
Visst finns fläckvisa goda utvärderingar och kunskapsöversikter, som till exempel SNS rapport Konkurrensens konsekvenser. Den visar att privatiseringarna inte hade de positiva effekter på kvalitet och effektivitet som revolutionärerna utlovat, och att kunskapsläget är dåligt: vi vet inte.
Undersökningar av helheten av privatiseringar i välfärden, i skola, vård, omsorg, apotek behövs nu som underlag för samlade ställningstaganden.