Uppdatering om nya myndigheten för arbetsmiljökunskap

Jag har uppdaterat min sida om det nya nationella centret om arbetsmiljö. Den 8 september  kom tillkännagivandet att regeringen beslutat inrätta en myndighet för arbetsmiljökunskap i Gävle. Den ska svara för bl.a. utvärdering av regeringens politik och kunskapsförmedling till arbetslivet, men också internationellt forskningssamarbete och kunskap om företagshälsovård.  Jag kommenterar kort och preliminärt. Glädjande är att regeringen nu verkar lägga större vikt vid arbetsplatsernas kunskapsbehov än man kunde förmoda att döma av utredningen (SOU) om centret.

För oss arbetslivsforskare är det ett glädjande beslut. Utvärdering och kunskapsförmedling kan ses som steg 1. Ett nödvändigt steg 2 är resurser till att skapa flervetenskapliga centra för arbetslivsforskning runt om på flera universitet. Särskilt samhällsvetenskaplig och arbetsorganisatorisk forskning är eftersatt ända sedan nedläggningen av Arbetslivsinstitutet.

Också den 8 september hade jag en artikel i Arbetet om just begränsningar i utredningen på temat ”Snäv kunskapssyn i utredning om nationellt arbetsmiljöcentrum”  Förstås skriven före regeringens beslut, men håller fortsatt.

Samtidigt har jag uppdaterad min bloggpost ”Framtidens arbetsliv och forskning”, om SOU-n om centret och om vår bok På jakt efter framtidens arbete.

Erik Gandinis film ”The Swedish theory of love”

Värmlands Folkblad

Min artikel i Värmlands Folkblad 14 januari 2016:

En svart bild av det svenska välfärdssamhället

Erik Gandinis film ”A Swedish theory of love” ger en svart bild av vad det svenska välfärdssamhället kan göra med oss.   Det brukar framhållas att välfärden ger autonomi och oberoende för alla, inte minst kvinnor, genom barn- och äldreomsorg. Vi behöver inte ha fullt individuellt ansvar för barn och gamla. Men en konsekvens, som Gandini drastiskt målar upp, kan bli isolering och ensamhet. 
Läs min artikel i Värmlands Folkblad .

* * *

Här nedan en längre version, som kom till tidningen först efter deadline.

Nästa steg: Politik och civilsamhälle för solidariskt oberoende

Erik Gandinis film ”The  Swedish theory of love”  — inte ”A Swedish theory…” — som jag skrev i mitt manus till VF) ger en svart bild av vad det svenska välfärdssamhället kan göra med oss. Vi lyfter gärna ram välfärdens positiva sidor: Den ger autonomi och oberoende för alla, inte minst kvinnor, genom barn- och äldreomsorg. Vi behöver inte ha fullt individuellt ansvar för barn och gamla. Förändringarna drevs i hög grad, med förnyad kraft på 1970-talet, av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen och bidrog till kvinnors frigörelse, ett tema som det dock inte syns mycket av i Gandinis film.

En negativ sida av välfärden, som Gandini drastiskt målar upp, kan bli isolering och ensamhet. Vi tvingas inte hjälpa ochvårda varandra, inte umgås, vi får inte den friktion i relation till andra som är det som skapar oss som människor, som sociala varelser säger den 90-årige polske sociologen Zygmunt Bauman i filmen.  Resultatet kan bli en ofrivillig isolering.

Filmen visar gamla som hittas när de legat döda länge, anonym befruktning med nedfrysta spermier, SFI-elever som får lära sig att inte prata för mycket utan svara kort och koncist på frågor, ”så som svenskar gör”. Sådan mänsklig isolering i svensk vardag kontrasteras mot någon slags new age grupp som gosar med varandra i en solig skogsglänta, och mot en svensk läkare som flytt det kalla, sterila välfärdssamhället för Etiopien för att där möta värme och verkligen kunna göra nytta och vara behövd. Men jämförelserna och kontrasterna blir som framgår krystade, ovidkommande för frågan om ensamhet i Sverige.

Stundtals tänkte jag att psykiatern David Eberhardt – som gjorde sig ett medialt namn genom sitt kallhamrade bemötande av Anna Odell och hennes konstprojekt – kan få nytt vatten på kvarn. Men den kvarnen snurrar nog på i sin dogmatism under alla omständigheter; vi känner ju hans avsky mot svenskars ”trygghetsnarkomani”. Och han skulle nog inte uppfatta det ibland ironiska i filmen.

Filmen är dock angelägen, och oavsett att välfärdens dödgrävare bland nyliberaler kan hitta citat till stöd, så inspirerar den framför allt, genom sin dystopi, till eftertanke och ger känslomässiga avtryck – är vi kanske så här tysta, avskärmade? Ja, sådana tendenser och risker finns.

Filmen är i sin tur inspirerad av Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok med en teori om statsindividualism, ”Är svensken människa?” (Norstedts) I ett efterföljande samtal framstod som ett tema: Hur kan, utifrån den autonomi och oberoende som vi vant oss vid och vill ha, förutsättningar skapas för mer av gemenskap och socialt samspel? Det behövs en politik för det, vilket framhölls av Lawen Redar (i riksdagen, S) och Henrik Berggren, som menade att staten och civilsamhället behöver samverka här.

I vår bok ”Nordic Lights” (SNS 2013) skrev vi om en ”solidarisk individualism” och ser den svenska individualismen eller snarare oberoendet som framväxt i samspel inte bara med staten utan i föreningsliv och folkrörelser och därför med drag också av gemenskap. Men den bakgrunden räcker inte. För visst finns ändå idag tendenser till isolering och ensamhet.

Ett nytt politiskt projekt idag kan vara att undersöka en autonomi, ett oberoende, som inte utesluter utan snarare skapar förutsättningar för gemenskap, för det allmänna. För sociala relationer som inte är framtvingade av beroenden (vi måste inte dagligen vårda vår sjuka förälder), men där oberoendet inte får göra att vi tappar den sociala närheten (att vi ofta besöker äldreboendet till exempel, träffar våra vänner). Ett solidariskt oberoende.

En del i en politik för solidariskt oberoende är ett samhälls- och bostadsbyggande med demokratiska mötesplatser, med förutsättningar och lokaler för gemenskap. Det kan vara en större lokal i stadsdelen och mer decentraliserat i varje kvarter, ja i varje större flerbostadshus. Inte en grå möteslokal i ett mörkt hörn, utan en plats som inbjuder till spontant umgänge över hushållsgränserna, där de unga kan träffas, kanske för gemensamma måltider ibland. Andra kan vilja nyttja förutsättningarna för mer en mer organiserad samverkan.

Själv lever jag i en bogemenskap (den danska beteckningen som är ett mer träffande  ord än kollektiv), med ett tjugotal lägenheter som delar ett gemensamt utrymme med bra kök, matsal, TV/läsrum, barnens lekrum och gästrum. Hjärtat är gemensam matlagning och fyra middagar i veckan för dem som önskar. Annars har alla sin helt vanliga lägenhet med rejält kök. Vi turas om att laga mat (ett par matlagarpass var femte vecka för var och en). Genialt!

Allmännyttiga Familjebostäder skapade en gång förutsättningar för sådan gemenskap (politiken), och vi som ville bo så förverkligar denna (det civila samhället). En politik för resurser till det civila samhället. Kanske arbetstidsförkortning kan bli en del. Något i den vägen ser jag som nästa steg i utvecklingen av den ”svenska modell” som skapat världens mest autonoma människor. Det är på en sådan grund som en närhet kan byggas som inte är påtvingad genom (ekonomiska och andra) beroenden, utan är fritt vald. Och det är angeläget att sådana möjligheter öppnas för alla. Då räcker inte en kvarterslokal för fester och sammanträden, det behövs något mindre, närmare. Detta må vara en utopi – men det har vi inte för mycket av i svensk politik idag. Inspirerar den oss att ta steg på vägen att förena autonomi och gemenskap är det gott nog.

Bogemenskaper kan även ge särskilda möjligheter till kontakter och möjligheter bjuda in nyanlända till  bekantskaper och mänskliga  med oss som är etablerade i landet.

Så även om Eric Gandinis film om svensk ensamhet är dystopisk och målar i bjärta kontraster, väcker den känslor och tankar som pekar framåt mot fortsatt utveckling av ”världens bästa land”.

Åke Sandberg
januari 2016

Vem tror på Sverige? Gyllenhammar, Löfven och kunskapen om arbetslivet

 

Bo Ekman, Tällbergstiftelseordförande och tidigare bl.a. ansvarig för Volvos koncernplanering under P G Gyllenhammar, påstår i SvD (25 aug) att många nu tävlar om att beskriva hur illa ställt det är i Sverige.  Jag ser inte den bilden. Snarare att de stora partierna till såväl höger som vänster säger att det är ganska bra, men kan bli lite bättre, med smärre modifieringar i ena eller andra riktningen. Gilla läget och så skruva lite. – Är partier så otydliga om var de står och vart de vill kan det paradoxalt nog, som Irene Wennemo framhöll vid ett seminarium på IFN häromdagen, bli svårt att förhandla och kompromissa.

Bo Ekman använder sin karaktäristik av opinionens bild av Sverige som nattsvart för att som kontrast hävda att Sverige, efter Danmark, ligger i topp i de flesta internationella rankingar. Ekmans bidrag till debatten är att väga samman sexton internationella rankinglistar på olika områden.

Jag har svårt att se poängen med en sådan metod, särskilt som Ekman inte redovisar urval och sätt att väga samman. Det är svårt nog att väga samman en rad faktorer till vart och ett av de index, som Ekman sen väger samman i ett steg till. Intressantare vore att redovisa olika centrala rankingar var för sig och diskutera dem och hur de hänger samman. Det har gjorts av flera författare, bl a av Kurt Lundgren i boken ”Kan landet lagom vara bäst” och av mig tillsammans med Fredrik Movitz i antologin ”Nordic Lights”.

Det särpräglade i den svenska och nordiska modellen ligger i att styrkan finns både i den ekonomiska dimensionen (konkurrenskraft, produktivitet, IT), i den sociala (livskvalitet, arbetslivsförhållanden, demokrati, jämställdhet) och den miljömässiga. De nordiska länderna är levande exempel på att ekonomisk utveckling kan gå hand i hand med välfärd och relativt höga skatter. Till stor del i strid med konventionell nationalekonomisk och nyliberal/ konservativ visdom, men framlyfta som förebilder av nobelpristagare i ekonomi som Paul Krugman och Joseph Stiglitz.

I såväl länderrankingar som debatt fokuseras i regel makronivån, samhället och ekonomin i stort (arbetsmarknad, välfärdssystem), och de är centrala. Men väsentliga drag i den svenska och nordiska modellen finner vi på nivån företag och organisationer, såsom delaktighet och medbestämmande, kvalificerade jobb, dialogorienterad företagsledning (svensk/ Volvos i motsats till amerikansk/Fords) –  länge belyst och utvecklat i den arbetslivsforskning som regeringen Reinfeldt abrupt stängde ner för sju år sedan.

Den samlade oppositionen i riksdagen krävde i mars i år att ”Regeringen bör tillsätta en utredning om hur arbetslivsforskningen kan samlas och stärkas.” Men inget påtagligt har hänt.
Stefan Löfvén har sagt att arbetslivsforskningen ska stärkas. Nu är tid att visa samma handlingskraft som alliansen gjorde när de stängde Arbetslivsinstitutet. Det var ett av regeringen Reinfeldts första beslut som togs i de förberedande regeringsförhandlingarna mellan partiledarna.

Ett tydligt besked före valet och budgetmedel för en snar nysatsning för att åter göra svensk forskning om arbetets organisation och miljö världsledande.

Oberoende är stark

Ekman avslutar sin artikel med ”Mänsklig aktivitet globaliseras men den politiska skötseln fragmenteras i takt med förställningen att oberoende är stark”. Är detta en liten blinkning, eller snarare en pik, från Ekman till hans tidigare chef, P G Gyllenhammar, som nyligen kommit med en bok med titeln just ”Oberoende är stark”. Gyllenhammar syftar dock inte på nationers oberoende utan skriver om kvalitet i medier och i någon mån nog om – sig själv. Och han skriver om människors autonomi och självkänsla i arbetslivet och låg arbetslöshet och samverkan med facket som en betingelse. Det senare var ett tema i en tidig Gyllenhammarbok: Jag tror på Sverige.

Åke Sandberg, organisationsforskare

En rad författare i boken ”Nordic Lights” medverkar på ett seminarium i där aktuella frågor om ”Makten och ledningen i arbetslivet” belyses i utfrågningar och paneler. Måndag 1 sept. kl 17:00, ABF-huset http://us3.campaign-archive1.com/?u=11e45cbfa3a79db862585a3e9&id=0b9a379d41&e=3dd6adebe7

”En enskild studie är inget alexanderhugg i skoldebatten”

Default logo txt set up in Logo page

Jag skriver en replik på DN Debatt till en artikel om övertolkningar av Pisa-studien. Här är först DN:s ingress till min replik:

”REPLIK. De tre IFN-ekonomer som skrev på DN Debatt den 13 januari kritiserar med rätta att Pisastudien använts för att tolka statistiska samband som orsakssamband. Men för att driva sin tes refererar de samtidigt till en annan studie utan att berätta om den studiens speciella historiska bakgrund, som gör att det är vågat att använda den för att dra slutsatser för svensk skolas del, skriver professor emeritus Åke Sandberg.”

OECD:s Pisastudie har fått motivera skilda slutsatser om skolans prestationer. Därför är det intressant när tre ekonomer med bas i IFN (Institutet för näringslivsforskning) på DN Debatt den 13/1 kritiserar att statistiska samband i Pisa tolkats som orsakssamband. Deras kritik är rimlig. De tar som ett exempel påståenden att Pisastudien skulle visa att konkurrens inte ökar elevernas prestationer eller till och med orsakar kunskapsfall i svensk skola. De hänvisar så till en, som de menar, rigorös studie av West & Wössmann som säger att friskolekonkurrens tvärtom förbättrar länders prestationer.

Men om nu metod och klarhet är så viktiga, och det är de, är det anmärkningsvärt att IFN-forskarna inte presenterar studien på ett sätt som gör att den kvalificerade läsaren av DN:s debattsida kan göra en egen bedömning av huruvida just de tres tolkning och tillämpning av studien på den svenska situationen är rimlig. Jag efterlyser en sådan analys.

Intrycket när de avfärdar dem de kallar ”debattörer på vänsterkanten” är att deras egen agenda kan vara att med Pisasiffror främja friskolors intressen. De hade gärna, för läsarens skull, kunnat redovisa sin grundsyn på marknad och politik – kanske på ”högerkanten”? … …  forts.

Läsa hela artikeln på DN Debatt här

Efter min replik har IFN-ekonomerna fått in i DN vad som rubriceras som en ‘Slutreplik’ . Deras slutreplik är lika lång som min replik, vilket är ovanligt, och de kan därmed föra in delvis nya resonemang som jag inte kan bemöta i DN. De presenterar en abstrakt modellanalys som bortser från historiska och institutionella förhållanden. I grundfrågan anser jag min kritik håller. Tills vidare får jag alltså hänvisa den intresserade till min redan publicerade replik i DN.

Tidigare, den 16 januari, publicerade jag i  Värmlands folkblad en bredare kommentar till IFN-ekonomernas artikel, med fokus på vetenskap och politik i välfärdsdebatten

Arbetarrörelsen behöver väl förankrade tankesmedjor

I en artikel i Dala-Demokraten diskuterar jag tankesmedjor och studiecirklar

Artikeln finns nu på tidningens hemsida, sedan den 25 maj 2012.

I en pragmatisk politik behövs självrannsakan  och nytänkande. När en reform inte fungerar gör man annorlunda. Som grund för omprövning behövs utvärdering och kunskap i gränsen mellan forskning och politik. Den borgerliga sidan dominerar bland tankesmedjor, men de progressiva folkrörelserna har en unik styrka: lokala studiecirklar som  kan samspela i nätverk med tankesmedjor på nationell nivå. Det kan bli väl förankrade tankesmedjor med en unik styrka. Men resurser behövs för att matcha Timbro och andra.

Vad är egentligen en tankesmedja? Kan vi lite på deras resultat? Produceras  kunskap eller ideologi och propaganda?

Ordet tankesmedja må vara relativt nytt, men verksamheten och frågorna är inte nya. Inom försvaret fanns  ’think tanks’ på 60-talet.  Tankesmedjor försöker knyta samman praktik, politik och forskning. Kunskapen ska bli användbar i praktiken, i beslutsfattandet, men numera handlar det i hög grad om att fånga och påverka opinioner.

forts i Dala-demokraten…

 

Arbetsorganisatorisk innovation och forskning

I Värmlands Folkblad torsdag 25 maj skriver jag bl.a. så här:

Med stor arbetslöshet försvagas omvandlingsstrycket i arbetslivet. Det är då alltför lätt att finna arbetssökande även till jobb som kräver lite kunskap. Med en lägre arbetslöshet stärks trycket på utvecklande arbeten genom innovation i arbetets organisation.

Det är belagt i forskning och det har framhållits av till exempel legendariske Volvo-vd:n Pehr G. Gyllenhammar och fackföreningsekonomen Rudolf Meidner. På detta sätt förutsätter arbetsmarknadspolitiken för sysselsättning och arbetslivspolitiken för hållbara arbeten varandra.

I en innovationspolitik värd namnet är arbetsorganisatorisk innovation och forskning en omistlig del tillsammans med innovation i produkter och tjänster och en arbetsmarknadspolitik inriktad på utveckling av kompetens. En nystart för arbetslivsforskningen kan igen föra Sverige till fronten i denna utveckling.

Läs hela artikeln på VF här.

‘Zetterlunden’ in Stockholm inaugurated, in memory of jazz vocalist Monica Zetterlund – and meeting someone from forty years ago

What’s on my mind Facebook asks as soon as you open your account? Monica is on my mind. The great, fabolous Monica Zetterlund, musician, jazz vocalist with a broad repertoire. One of those great cultural personalities from the province of Värmland – my province 😉 Others: Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Göran Tunström…

Monica died five years ago A couple of weeks ago, a park in her memory, Zetterlunden in Stockholm city, was inaugurated with music and speeches, and with a beautiful wooden ‘singing sofa’ with her songs playing as soon as someone sits in the sofa.- If you do not know her music, go to youtube or to www.spotify.se to listen free of charge. For example ‘Walz for Monica’ with Bill Evans, who changed the song title from ‘Walz for Debbie

The inauguration ceremony was complete, with music and a main speech by our beloved Hans Alfredsson, author, film director and ‘stand up comedian’ (before we knew that is what he also is). Afterwards,in the bar of 18th century restaurant ‘Claes på hörnet’ I had an extremely interesting conversation with someone I did not meet for several decades. In Göteborg (Gothenborg).

I studied at the School of Economics and he was part of a generation of young, progressive and brilliant actors. We, some students belonging to Värmland-Dals Nation (a social organization for students coming from those two provinces) located in a nice, old cellar on Lorensbergsgatan close to Götaplatsen and Stadsteatern/ the City Theater, now and then went to Stadsteatern together to see a play. We had invited some of the young actors for a dinner we had prepared in our cellar, we went there to lay the table and the young actors, our age, came, accompanied by Harry Ahlin, a distinguished actor/gentleman in his late 60’s. — In the bar now we talked about life and ambitions then, and life today. We talked about critical theatre and research then, and now. A reference point was August Strindberg’s ‘Mäster Olof’ about the young revolutionary priest Olaus Petri, and his being forced to compromise with the king …

We had food and wine or beer and aquavit and discussed theater and culture and academia – and politics! This was during the ‘student revolution’! I had been as an exchange student in Paris i June-July 1968 – in May I was not allowed to enter France. The months in an internship in an EDF power plant and in a regional main office south of Paris were fascinating and I learned a lot about life, work and politics – But that is another story…

New site design ready to roll! Rock on!! In search of followers and comments …”

Kära vänner och kollegor / Dear friends and colleagues / Chers amis et collègues / Liebe Freunde und Kolleg(inn)en and etc.  …

”Rock on!!” says my friend Björn, who designed this site for me. (By the way – Any comments on the site design and usability are welcome, to both Björn and me. I myself am now getting acquainted. )

I will continue slowly filling the various pages of my site with content, mainly from my work and research, and also try to write now and then some more substantial blog posts; so far, as you noticed, blog posts have but announced site updates. As usual, as autumn begins, ambitions are high, there is energy uploaded during a long and sunny summer in the Stockholm archipelago and on Danish island. The result may be somewhat less sporadic blog posts.

I also have another blog (almost exclusively in Swedish) on Blogger, at http://akesandberg.blogspot.se. Most posts are opinion texts, comments to ongoing debates and processes in the Swedish society: Culture, media, IT, work, organization – and politics, especially now with elections to the Riksdag (Parliament) coming up, on Sunday Sept. 19.

The outcome may turn out to be of fundamental importance for the the economy, competitiveness and welfare. Can competitiveness and material prosperity be combined with a high ambitions in social welfare, high taxes, equality/solidarity, strong union and employer organizations and collective agreements between management and labour?

Some believe that the above characteristics constitutes the ‘Swedish model’  that has served us so well for decades. Others seem to believe that essential principles and parts of the welfare system must be dismantled in order to secure economic development – while repeatedly saying they want to maintain and develop the ‘Swedish welfare model’.  I may come back to the election in a blog post in English here soon.

My blog at blogspot.com,  in Swedish, thus mostly contains opinion articles, while the blog here will have a leaning more towards research-related issues, which is not to say neither that my other, Swedish, blog is not influenced by research –  It certainly is! – nor that my English blog here would not present opinion and comments.

This is my first real and substantial blog post.  So I now hope I will find followers, and also get comments. If not immediately, as this post is rather general and introductory, but on posts to come.

Hej då, Cheers, Salutations, Ciao  / Åke