Vem tror på Sverige? Gyllenhammar, Löfven och kunskapen om arbetslivet

 

Bo Ekman, Tällbergstiftelseordförande och tidigare bl.a. ansvarig för Volvos koncernplanering under P G Gyllenhammar, påstår i SvD (25 aug) att många nu tävlar om att beskriva hur illa ställt det är i Sverige.  Jag ser inte den bilden. Snarare att de stora partierna till såväl höger som vänster säger att det är ganska bra, men kan bli lite bättre, med smärre modifieringar i ena eller andra riktningen. Gilla läget och så skruva lite. – Är partier så otydliga om var de står och vart de vill kan det paradoxalt nog, som Irene Wennemo framhöll vid ett seminarium på IFN häromdagen, bli svårt att förhandla och kompromissa.

Bo Ekman använder sin karaktäristik av opinionens bild av Sverige som nattsvart för att som kontrast hävda att Sverige, efter Danmark, ligger i topp i de flesta internationella rankingar. Ekmans bidrag till debatten är att väga samman sexton internationella rankinglistar på olika områden.

Jag har svårt att se poängen med en sådan metod, särskilt som Ekman inte redovisar urval och sätt att väga samman. Det är svårt nog att väga samman en rad faktorer till vart och ett av de index, som Ekman sen väger samman i ett steg till. Intressantare vore att redovisa olika centrala rankingar var för sig och diskutera dem och hur de hänger samman. Det har gjorts av flera författare, bl a av Kurt Lundgren i boken ”Kan landet lagom vara bäst” och av mig tillsammans med Fredrik Movitz i antologin ”Nordic Lights”.

Det särpräglade i den svenska och nordiska modellen ligger i att styrkan finns både i den ekonomiska dimensionen (konkurrenskraft, produktivitet, IT), i den sociala (livskvalitet, arbetslivsförhållanden, demokrati, jämställdhet) och den miljömässiga. De nordiska länderna är levande exempel på att ekonomisk utveckling kan gå hand i hand med välfärd och relativt höga skatter. Till stor del i strid med konventionell nationalekonomisk och nyliberal/ konservativ visdom, men framlyfta som förebilder av nobelpristagare i ekonomi som Paul Krugman och Joseph Stiglitz.

I såväl länderrankingar som debatt fokuseras i regel makronivån, samhället och ekonomin i stort (arbetsmarknad, välfärdssystem), och de är centrala. Men väsentliga drag i den svenska och nordiska modellen finner vi på nivån företag och organisationer, såsom delaktighet och medbestämmande, kvalificerade jobb, dialogorienterad företagsledning (svensk/ Volvos i motsats till amerikansk/Fords) –  länge belyst och utvecklat i den arbetslivsforskning som regeringen Reinfeldt abrupt stängde ner för sju år sedan.

Den samlade oppositionen i riksdagen krävde i mars i år att ”Regeringen bör tillsätta en utredning om hur arbetslivsforskningen kan samlas och stärkas.” Men inget påtagligt har hänt.
Stefan Löfvén har sagt att arbetslivsforskningen ska stärkas. Nu är tid att visa samma handlingskraft som alliansen gjorde när de stängde Arbetslivsinstitutet. Det var ett av regeringen Reinfeldts första beslut som togs i de förberedande regeringsförhandlingarna mellan partiledarna.

Ett tydligt besked före valet och budgetmedel för en snar nysatsning för att åter göra svensk forskning om arbetets organisation och miljö världsledande.

Oberoende är stark

Ekman avslutar sin artikel med ”Mänsklig aktivitet globaliseras men den politiska skötseln fragmenteras i takt med förställningen att oberoende är stark”. Är detta en liten blinkning, eller snarare en pik, från Ekman till hans tidigare chef, P G Gyllenhammar, som nyligen kommit med en bok med titeln just ”Oberoende är stark”. Gyllenhammar syftar dock inte på nationers oberoende utan skriver om kvalitet i medier och i någon mån nog om – sig själv. Och han skriver om människors autonomi och självkänsla i arbetslivet och låg arbetslöshet och samverkan med facket som en betingelse. Det senare var ett tema i en tidig Gyllenhammarbok: Jag tror på Sverige.

Åke Sandberg, organisationsforskare

En rad författare i boken ”Nordic Lights” medverkar på ett seminarium i där aktuella frågor om ”Makten och ledningen i arbetslivet” belyses i utfrågningar och paneler. Måndag 1 sept. kl 17:00, ABF-huset http://us3.campaign-archive1.com/?u=11e45cbfa3a79db862585a3e9&id=0b9a379d41&e=3dd6adebe7

Varför tonas driftformernas betydelse i välfärden ner? — Om styrning i välfärden efter NPM

2014-07-03 23.12.02

 

 

 

 

 

 

Vi lär oss efterhand mer och mer om de komplexa organisationerna och verksamheterna i välfärden: skolor, äldreboenden, sjukvård. Om svårigheter organisera och styra för kvalitet och anständiga arbetsvillkor.

Men att det är komplext betyder inte att allt går för sig, att alla former för organisering och ledning är lika bra. Att det finns problem både i vinstdrivet och icke-vinstdrivet betyder inte att driftformen saknar betydelse. Den är en av flera avgörande faktorer.

En del marknadsdogmatiska förespråkare för vinstdrift hävdar förstås att aktiebolag alltid är överlägsna andra former: innovation, effektivitet, kvalitet, allt gott kommer ur AB. Det är en konsekvent hållning. Det är däremot märkligt att så många förespråkare för vinstdrivet samtidigt hävdar att driftformen inte är viktig.

Att välja driftform är att välja ett visst sätt styra, där vissa värden och mål prioriteras. Aktiebolag är och skall vara primärt motiverade av aktieägarnas intresse: vinst och kapitaltillväxt. Vilket  inte utesluter att kvalitet ibland kan vara en bieffekt. Alternativet är att välja driftformer som inte är primärt vinststyrda utan styrda mot kvalitet.

Forskare bl.a. från IFN har hävdat att det är konkurrensen som är det viktiga för att nå kvalitet. Då kan man hävda att i så fall kan man skapa konkurrens mellan icke vinstdrivna verksamheter, idéburna och kommunala. (Jag deltog i en debatt i DN om detta med IFN-forskare, men min egen slutreplik kom i Dagens Arena.)

Men då krävs kraftiga utvecklingssatsningar för att säkra dynamik och följsamhet mot brukares behov i de icke-vinstdrivna formerna. Fördelen är att just behoven kan styra, inte starka individeras efterfrågan, alltså att resurstilldelningen i stort sker efter behov, vårdtyngd, elevkårens sammansättning osv.

I stället för den styrning mot utfall/resultat som lånats in från privata företag med klara vinstmål kan en styra genom att ange insatser/resurser och så kvalificerade, kvalitativa utvärderingar, men kvantitativa inslag, säg vart fjärde år. Då kan det bli en reell styrning, med reellt politiskt ansvar (inlägg på DN Debatt om egen regi)

HemBland dem som anser att vinstdrift har betydelse och som anser att den är negativ finns ledande socialdemokrater som vill få bort ”vinstjakten i välfärden” men ändå behålla primärt vinstdrivna (enligt lag) aktiebolag. Varför inte välja bort aktiebolag till förmån för andra alterntiv, kan man fråga sig. I en artikel i ETC diskuterar jag vad avsaknaden av omprövning kan bero på?

Main logo  &  Main logo Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv SN har fått ny VD, Carola Lemne från Praktikertjänst. Jag jämför hennes syn med Urban Bäckströms bombastiska uttalanden. Det är nya mildare ord, men i sak samma ganska dogmatiska tror på marknadens överhöghet över politiken. Artikel i Länstidningen Östersund och i Dala-Demokraten.

En del av dessa frågor behandlar jag utförligare i rapporten Värden i välfärden. Om styrning och organisering efter NPM” (Arena idé, april 2014)  och tänker om framtiden bl.a. :”… tillskapandet av organisationer där kompetens och förnyelseförmåga kan komma till sin rätt, vars resultat mäts med hjälp av omfattande kvalificerade och kvalitativa utvärderingar(med (kvantitativa inslag) med långa mellanrum- Detta kan vara ett alternativ till organisationer där professionalismen satts på undantag, som kräver kvantitativa detaljmått och ymnigt och ständigt dokumenterande istället för att göra det man egentligen är anställd för: undervisa, ta hand om patienter ellerhjälpsökande och så vidare.”

Sandberg omslag