Hemma i stan, tänker på ön, snart kan vi nog åka dit ut, korta resor ska ju vara rätt okej, under 50 km bidrar de till att spridningen av virus bromas, längre resor snabbar på spridning. Så säger epidemiologisk forskning vid bl.a. Stockholmssociologen, Fredrik Liljeros.
Nåväl, så kom jag i tankar om en resa ut mot ön för många år sedan. Då skrev jag i bussen på ett litet bidrag till DN:s Namn & Nytt, som togs omhand av ögrannen Ove, som redigerade det elegant, som han brukar: Lugn i luren.
Jag hade biljetter till teater Brunnsgatan 4, blev sen hämta ut – ringer och i teaterns telefon svarar Kristina Lugn, som nog skötte det mesta. där. Samma kväll på nyheterna: Kristina Lugn invald i Svenska akademien. Så skulle hon få ännu mer att göra.
Jag tycker mycket om Kristina Lugns diktning. Bra Böckers samlingsvolym från 1984 är flitigt läst, inte minst “Bekantskap önskas med äldre bildad herre”. Under en tunnelbaneresa för några år sedan, efter att Bodil Malmsten avlidit, kom jag i samspråk med Kristina Lugn. Jag gillar också Bodil Malmsten, men förstod att den uppskattningen delade vi inte helt. Så klev Kristina Lugna av vid Gamla Stans station.
Häromdan i tidningen läser jag att vännen på ön, Nisse, ska träda in som redaktör för Namn & Nytt. Han har sen länge kåserat på sidan, men skall nu också ansvara för den. Vi kan alltså se fram mot en fortsatt spirituell bevakning av poeternas och vildsvinens framfart på ön.
Lugn i luren
NAMN & NYTT. DN KULTUR.
PUBLICERAD 2006-10-10
Det finaste telefonsamtal en svensk författare kan få, näst efter en gratulation till Nobelpriset, är måhända ett meddelande om en stol i Svenska Akademien.
När jag sen fredag eftermiddag på jobbet insåg att jag inte skulle hinna till teatern och hämta ut våra biljetter till ”Jag har ett flygfotografi av kärleken” ringde jag för att höra om jag – än en gång – kunde får respit med hämtningen. ”Jag betalar gärna genast till ert postgiro”, sa jag. ”Nej, det behövs inte, det ordnar sig, kom in i nästa vecka”, sa kvinnan.
Rösten var välbekant, men jag tänkte att inte var det väl Kristina Lugn som svarade på kontoret, och om det var hon så var det illa: jag hade besvärat i onödan, borde sett till att hämta ut biljetterna. Hon har ju så mycket att bestyra, inte bara poesi och dramatik utan också teaterns ekonomi på Brunnsgatan Fyra. Och så svarar hon i telefon också. Men det kan väl inte ha varit hon…? Dock, hennes röst kan jag knappast ha misstagit mig på, fast jag tyckte den verkade lite hastigare och mer, vad ska man säga, vanlig, som folk låter mest. Förnimmelsen av den annorlunda rösten – annorlunda än Kristina Lugn brukar tala – är kanske en konstruktion i efterhand, efter det att jag hörde kvällsnyheterna när jag cyklade hem till Söder: Nyheten att Kristina lugn träder in på stol 14 i Svenska Akademien.
I lördags morse i buss på väg ut till ön skriver jag och när jag kommer fram ska jag ringa till teatern och säga ”Grattis, Kristina. Du är fantastisk!”
(Och kanhända ringer telefonen snart i ett annat hus, det blå huset på ön, släkten Tranströmers lotsstuga, med det ännu finare beskedet: Svenska Akademien har förärat dig Nobelpriset i litteratur – äntligen!)
Åke Sandberg