På idéernas marknad

[Detta är en revidering av en text som i kortad form publicerades i  Stockholmstidningen, 31 jan 2011. Texten skrevs ursprungligen alldeles efter riksdagvalet, blev liggande och uppdaterades inför publiceringen i januari.]

Det var förmiddagen före riksdagsvalet. Bondens marknad på Katarina Bangata hade just öppnat för dagen. Det var en vacker sensommarmorgon. Bland stånden med blommor, tomater, äpplen och honung trångt med söderbor i alla åldrar som ville handla genuint och ekologiskt.

Där kunde man  också se morgonpigga valarbetare. Högeralliansen satsar på det jordnära praktiska: Rut-disktrasor (C), ljusblå papperskassar (M). (S) fokuserar kropp och själ: karameller och röda rosor. De gröna miljömedvetna, har visst inga prylar. Thomas Bodström syns i vimlet IRL med rosor i handen. I valrörelsens sista timmar handlar det om kontakt, känsla och ’feel-good’. Stämningen är god. Särskilt moderaterna verkar uppåt och är mysiga och trevliga.

Som sig bör på en marknad erbjuds något för alla – målgruppsanalysen styr. Nyslungad ekologisk ljunghonung för de välbeställda, standardhonung åt folket. På idéernas torg, i samtalen mellan inköpen,  erbjuder rödgröna företrädare alternativ. Någon betonar sänkt skatt för gamla, att vårdvinst är OK, och förbifarten ska vi nog få igenom. Andra framhåller sitt mänskligare alternativ till högeralliansens jakt på sjuka, sänkta a-kassa med högst avgifter för lägst avlönade; man hävdar konkurrenskraft trots höga skatter, satsningar på cykelleder – och visioner om ett solidariskt samhälle.

Den blå sidan erbjuder dels växande välmåga för den vällyckade, friska, välbeställda medelklassen, två-tredjedelen av medborgarna – som inte vet om och inte vill veta av några andra. Dels vill man försvara den svenska välfärden genom sin ’arbetslinje’, dvs framför allt sänkt skatt och mer i plånboken för alla som jobbar. Sjuka och arbetslösa är bidragstagare som ska hållas kort. Signalerna tydliga: Du söderbo, du tillhör oss. Du tillhör de framgångsrika i moderaternas nya Sverige! Och du får mer i plånboken!

Bland de mysiga moderaterna finns en lika trevlig, som inte bara delar ut papperskassar utan också argumenterar med tveksamma marknadsbesökare. Tveksamheten har besökarna visat genom att inte ta emot den blå kassen  – ’inte går jag omkring med en moderatpåse’ sa någon. Andra åter sa nej tack till den röda rosen – ’om den varit blå hade jag gärna tagit en.’

’Mera nej tack till rosor och påsar i år än förra året’, sa de erfarna: ’Många verkar vilja visa att de tagit ställning – även om de går miste om en ros eller en kasse’. Är det ett etablerat två-tredjedelssamhälle som tar sig dessa avmätta uttryck? Vill man visa att man i ett ödesval valt sida? Den privilegierade majoritetens sida eller en som inkluderar även de alltfler, som trots tal om att häva ’utanförskapet’, idag placeras utanför gemenskapen, i relativ fattigdom och otrygghet? Är det mer legitimt att visa att man inte bryr sig, mer nödvändigt att visa att man bryr sig? Visa sitt val? Som på Facebook där vi i år sett ett genombrott för att visa var man står, t.ex. genom att ’vattenstämpla’ sin profilbild med en symbol för de rödgröna eller de blåa.

När den ljusblå påsen inte förslog sökte den leende moderaten vinna marknadsbesökarnas själar med det nymoderata temat: det enda arbetarpartiet, alla ska i arbete i stället för ’utanförskap och bidrag’, halva priset på städhjälp åt stressade ensammödrar, skattesänkningar till alla som är med på framgångståget, häftiga privata alternativ till kommun och byråkrati osv.

När någon antydde att visst, (M) behåller delar av välfärden och tryggheten (LAS blir kvar t.ex.), men raserar mycket annat (a-kassan t.ex.). Och visst många med jobb får skattesänkningar, men de många får smulor av det som beviljas de rikaste och dem med störst inkomster. Antydan att den blå papperskassen faktiskt var ganska tom och behövde fyllas med något annat än ’blå dunster’, föll inte i god jord.

Men varför måntro en sådan giftpil en så vacker dag? En pik som blottlägger schackrandet med ord på politikens torg, nyspråkets halvsanningar, dealandet, med orena varor. Varför bryta det gemytliga småpratet och handeln med ekoäpplen? Nu när Södermalm i välmåga strax kan bli landet av mjölk och honung, progressiv kultur, miljonvinster på privatiserade lägenheter, lägre skattar, mera i plånboken till latte, krog och privata välfärdslösningar

Kanske för att på Södermalm verkar finnas en särskild polarisering, mellan radikalt rödgrönt och radikalt blått. Kanske för att det var på allvar. För de blåa chansen att för lång tid begrava den solidariska visionen, chansen att gradvis men oåterkalleligt riva folkhemmets grundkonstruktioner genom skattesänkningar som kallas arbetslinje. För de rödgröna fasan när dom tar inte bara skolor, el, järnvägar och apotek, utan också de mångas trygghet och det egna språket, anständighetens och solidaritetens språk.

Tar orden, arbetarparti, välfärd, svenska modellen – modifierar dem på en glidande skala så att de stundom och efterhand omvandlas till sin motsats. Allvar för att nu kan denna kontrareformism fortgå i fyra år till. En blå reformism, som gradvis blir till en revolutionerande samhällsomvandling. Många anpassar sig till nyspråket: välfärd är sänkta skatter och mer i plånboken till dem med välavlönade jobb, för köp av privata, individuella lösningar. Välfärd som gemenskap och solidaritet glöms.

Den nya vokabulären, utformad och föreskriven av de nya moderaternas skickliga marknadsanalytiker och reklamare, anförda av Schlingmann. Ord som medvetet minimerar risken att någon ska fråga eller ha något att invända, ord som beslöjar snarare än förklarar, som döljer avsikter och det man gör, ord som är halvsanningar, ord som ljuger.

Att Reinfeldt i TV- studio kan fara med halvsanning, i nyspråkdräkt, är en sak. Men att i personliga samtal, på en solig marknad göra sammalunda är något annat. Att som moderat med ett allvarligt leende, som ibland blir till ett flin, ett grin, säga att man är det enda arbetarpartiet, att man stärker den svenska modellen (inte underminerar den genom förändringar i a-kassan, minskade anslag till facklig utbildning, jakt på sjuka) att utförsäljning av gymnasier, äldreboenden och vårdcentraler, ger effektivitet (när köparna fått verksamheterna på rea till kompispriser, där årsvinsten överstiger köpeskillingen, där kommunen förbjuds lägga anbud, där drivkraften vinst styr bort ifrån kvalitetssäkring genom professionellt ansvar), att man sänker skatter för de breda grupperna (inte främst för de mest välbeställda), att man är till för kvinnor i offentlig tjänst och för dem som är ’i utanförskap’ (inte för egna kärnväljarna, ofta högavlönade män i privat sektor), att Rut-avdraget är till för ensamstående småbarnsföräldrar som har svårt hinna med och för äldre som inte orkar (inte främst subventionerar städhjälp för många välbeställda medelålders friska medelklasspar)

TV är en sak. Men att i ett personligt samtal, om än i valtider, mot bättre vetande –  avspänt, med stil och i folkhemsk fritidsdress, visserligen med brittisk touch – säga detta, och mer därtill, och se ut som om man menade det. Det vittnar om att man lärt läxan från Schlingmanns bondepraktika , om hur man ska tala och göra sig till, om en skådespelarkonst i Reinfeldts klass.  Eller, gud förbjude, att man faktiskt tror på det man säger!

Det är nyspråk, Orwell, 30- och 40-tal, växande klyftor och massarbetslöshet, som gav och ger grogrund för hat mot ’de andra’ och ’de svaga’, som gav och åter kan ge rasismen och fascismen växtkraft.

Samtalet är inte längre mysigt.  – ’Vad bittra ni är, ni rödgröna’, säger moderaten med ett brett leende. Särskilt sossarna. Med ett grin, ett varggrin. Bittersossar?

Ja några förefaller bittra. Medan andra snarare är eftertänksamt ångerfulla: ’Vi argumenterade inte tydligt och klart för det vi står för’. Och det är olika vad man menar man borde gjort. Några menar att man tydligt borde ställt sig på den växande medelklassens sida, lovat mer i plånboken, inga nya skatter, individuell framgång. Andra tror på solidaritetens gångbarhet, att människor vill att alla ska vara med. Och några tror på en produktiv rättvisa, på det anständiga, solidariska samhället som en förutsättning för ekonomisk utveckling och individernas välfärd. Att välfärdssamhället är en forutsättning för det som senare i Davos kallats de nordiska ‘iterekonomierna’.

Några verkar fly förbannade. Över moderaternas halvsanningar. Att de tillåts kamouflera och bereda väg för nedmontering av välfärd och solidaritet. Att de rödgröna spelat för mycket på lögnernas och plånboksfrågornas planhalva. Inte bemödat sig nog.

Inte bemött kontrareformismens gradvisa revolutionering av Sverige med bilder och berättelser om radikala rödgröna reformer, revolutionerande reformer på väg mot ett solidariskt och hållbart samhälle. För mycket bekymrat sig för hur väljarna uppfattar de rödgröna, hur varumärket kan anpassas till det som önskas. För lite torgfört den egna bilden av verkligheten och de egna värdena.

Solidaritetsorden hörs inte. Bara jagorden, individorden, privatorden, samhällsbärarorden. Inte vi, gemenskap, gemensamt, solidariskt. Den gammalmoderata indelningen i närande och tärande dominerar i ny språkdräkt.

Ett alternativ till moderaternas politik måste handla mycket om att ha en tydlig samhällsanalys, vision och värden. Att berätta och gestalta världen och förändring. Men det handlar också och samtidigt om det materiella. Inte bara de rikaste, utan stora delar av den vanliga medelklassen har genom moderaternas politik fått det materiellt bättre, sänkt skatt, mer i plånboken till att köpa varor och tjänster. Samtidigt en utarmning av en del offentliga tjänster.

Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle som man kan vara stolt över, utan också på att de stora grupperna får det materiellt bättre, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ’dem i utanförskap’. Och att berättelsen och det materiella hänger samman. Att inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder är klassisk socialdemokratisk politik.

—-

I Aftonbladet skriver Ingvar Persson om klyftor i Sverige, mellan de högst avlönade direktörerna och industriarbetare, men även om den ’nya arbetsdelningen’, mellan dem med jobb och utan.

Katrine Kielos skriver om moderaternas modifiering av modellen (den svenska) presenterad av Schlingmann med nya ord som ’en ny Sverigebild’ – men det som gör Sverige och Norden beundrat är en svensk produktiv, konkurrenskraftig välfärdsmodell som byggts under decennier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *