Sri Lanka, Resebrev 7, Surfing, Weligama District Hospital och Stilt fishermen

Weligama den 3 februari 2011

Idag, sista dagen i Weligama skiner solen igen. Tillfälligt troligen, för tidningen skriver att det exceptionella regnandet troligen fortsätter ända fram till maj. Jag lånar en surftröja och år ner till stranden, spänner fast brädan vid höger fotled. Vågorna är ganska höga nu på morgonen.

Jag är ju ingen mästare men någon gång lyckas jag komma upp stående buren av en våg några sekunder. Vid det andra lyckade hoppet upp på brädan faller jag olyckligt. Brädans fenor river upp ett ganska djupt hack vid handleden. Det blöder, men tur – inga stora blodådror skadade.

Jag tänker lägga tryckförband med plåster ovanpå, men killarna vid Weligama beach house protesterar: ’Håll bara en kompress över såret, och så beställer vi en tuk-tuk till government hospital, inte till private hospital, government hospital är gratis’. Sagt och gjort.

Intressant tänker jag, nu får jag se hur den offentliga sjukvården fungerar. På vägen till Weligama district hospital får jag också se delar av samhället där jag inte varit, enkla hus, tuk-tuks, mycket tvätt på tork, många barn, hundar, en och annan ko.

Framme vid sjukhuset följer tuk-tuk-chauffören med in, jag skrivs in med ett ungefärligt namn och ålder, ingen id-koll och så talar mottagningssköterskan med läkaren i undersökningsrummet och pekar att jag ska stiga på. Jag är lite obekväm med att gå före, och ställer mig sist i den ganska långa kön, 15-20 personer kanske, men hämtas in till doktorn, och Weligamaborna i kön ler vänligt och visar mig framåt.

Läkaren ser på såret, och konstaterar att blodådrorna precis klarat sig: ’Vi måste sy ett par tre stygn, och så ger vi som rutin vaccin mot Tetanus; jag skriver ut antibiotika 2×3 per dag i tre dagar, längre får vi inte skriva ut på öppna mottagningen. Sjuksköterskan i behandlingsrummet steriliserar och förbereder och så kommer läkaren för att sy, men först ett par tre stick med lokalbedövning. Han assisteras av sjuksköterskan och av tuk-tukföraren som håller min vänsterarm stadigt. Snabbt avklarat.

Så lotsar mig tuk-tukföraren till dispensären och jag får antibiotika och smärtstillande, 18 rödsvarta antibiotika lagda i en hopvikt bit tidningspapper, 12 smärtstillande i ett annat papper. Och mycket riktigt: Allt var gratis och klart på en knapp halvtimme. Men så hade jag ju formligen och vänligt fösts förbi kön.

Sist säger doktorn: ‘When you get home, see your family doctor about prolonged antibiotic treatment and to take away the stitches, after six days’. Jag tänker, familjedoktor! Det var länge sen. På Capios vårdcentral vid Ringen har jag bemötts väl, men man träffar olika läkare varje gång, i bästa fall någon man råkat se tidigare. Minns när jag var liten i Säffle. Då gick alla i familjen till ’Doktor Wallin’ – en institution i den lilla staden. Till doktor Wallin gick också mormor och morfar. Och distriktssköterskan ’Syster Ella’ kände vi alla och hon kände oss, hälsade på stan. De styrdes alla av omsorg och professionellt ansvar, som vi upplevde det. De var uppskattade och viktiga i vardagen. Jag tror vinstmotiv i vård t.ex. perverterar möjligheten nå de professionella målen. Läs igen Göran Rosenberg, ‘Plikten, profiten och konsten att vara männsika’, finns i pocket.

Åter till Weligama: Jag ber tuk-tuken stanna i stadens centrum, dvs. vid det Clock Tower som finns i varje samhälle av betydelse. I Weligama är uret digital, med stora gröna siffror. Jag bestämmer mig för att fira den lyckade operationen med att klippa håret. Det borde jag gjort, det är varmt med långt hår i det här klimatet. Jag tycker det blir bra, och det kostar 200 rupees, ca 6 kr, ungefär som en middag på en av de lokala restaurangerna.

Igår åt jag Chicken kottu, en slags vegetarisk pyttipanna, med lite kyckling bitar. Grönsaker och kyckling hackas fint med ett karaktäristiskt slamrande, rytmiskt ljud med en bågformad kniv som liksom rullas fram och åter. Så hettas allt hastigt upp. Till pytt ska det ju vara ägg, så jag beställer en egg hopper; hopper är en slags riskaka eller rispannkaka formad som halv sfär, och nu med ett ägg stekt i. I kottun är allt hackat med, inklusive små bitar av kycklingben som man får lägga åt sidan, som korta fiskben.

Nu när jag inte kan surfa eller bada, ska jag göra en liten utflykt en halvmil för att lite mer ordentligt betrakta the stilt fishermen i utkanten av samhället. De har blivit en slags symbol för turism i Sri Lanka. De finns på omslaget till senaste upplagan av Lonely Planet-guiden, och när dagens Daily News skriver om stora satsningar på och förhoppningar om en fyrdubblad turistström fram till 2016 så illustreras det med en stor bild på Weligamas stilt fishermen.

Trots morgonens malör artar det sig till en fin sista dag. Killarna (bara killar!) som jobbar på gästhuset är vänliga och intresserade av Sweden, och läser de engelska tidningar jag köper och vill gärna diskutera läget i landet, för de breda folkgrupperna. Och de vill jag tar foton på dem som minne, och att jag skickar bilder på mig och familjen.

Sri Lanka är ett land med ett rejält ’demokratiskt underskott, brister i human rights och förföljelse och mord på journalister. Gårdagens The Island skriver om journalisthustrun som nu vänt sig till FN:s kontor i Colombo med bön om hjälp få undersökt vad som hänt med hennes man som varit försvunnen i mer än ett år. Tidningen skriver också kontoret för Lanka e-news  (nyheter på webben) som stacks i brand dagen innan: inredning, datorer, kopiatorer, arkiv och bibliotek förstördes. Mediaaktivister, journalister och mediaorganisationer håller protestdemonstration och kritiserar regeringen för att inte satsa på att få fast de skyldiga. Det antyds att attackerna på journalister och medier kanske är i regeringens intresse. Det sägs finnas tecken på att förövarna är professionella gansters som utför jobb åt olika uppdragsgivare.

Så det finns problem i landet, som borde påtalas mer i de i år vanliga reportagen om att ’nu flyger till Sri Lanka igen’. Sri Lanka har mycket att ge av historia och kultur med flertusenåriga tempel och palats (ex. Sigiriaklippan som reser sig över slätten i centrala ön) och en varierad natur och klimat på en liten yta, som Småland. Tropiska stränder för barnfamiljer och äldre, som i grannbyn Mirissa. Surfstränder som här i Weligama. Nationalparker med regnskog och savanner för safari, inte i afrikansk klass, men god nog. Vänliga berg t.ex. vid Ella för vandringar i the Hill Country bland ris-paddys och teodlingar. Svala kvällar i Nuwara Eliya, s.k. Little England med sina golf- och travbanor och engelska arkitektur.

Och så kunde jag idag själv uppleva de drag av välfärdsstat som man är stolt över: Helt gratis sjukvård till alla, med i vart fall i primärvården, god kvalitet. Skolgången är också fri, även om kvaliteten, bl. a. i engelskundervisningen, ifrågasätts och föräldrar som har råd låter sina barn få privat tuition på eftermiddagen.

Sista eftermiddagen till en vik i norra utkanten, i Karuns tuk-tuk. Tillsammans med tre slovenska surfare åkter vi ett par kilometer till Weligamas norra delar. Där finns de berömda stilt fishermen, med något som liknar stora långa styltor med en tvärslå man sitter på i stället för att stå på. Där sitter de tre-fyra timmar på morgonen och lika mycket på sen eftermiddag. De små fiskar de rycker fast på krokarna stoppar de i en platspåse, som hänger på ‘styltan’. Efter sitt pass säljer de gemensamt fisken på en lite fiskauktion ditt handlare och restauranger kommer. Och så tar de ibland något att dricka för den dricks som fotograferande turister ger en av dem som posterats strategiskt på land. Det ser mycket pittoreskt ut – men är säkerligen ett hårt jobb.

Jag ska strax lägga in bilder på stilt fisherman, Sigira, Weligama district hospital mm, i detta brev, och kanske i tidigare.

Hälsningar

Åke