Vem är karriärist – öppen kandidat eller grå män i korridoren

I P1 i morse hade Sven Hulterström många intressanta tankar om hur (s) utser partiledare. Sven Hultertröm var ordförande i (s)valberedningen när Invar Carlssons efterträdare skulle utses.  Bland de kloka tankarna blev jag dock undrande när Hulterström sa, ungefär,  att inom rörelsen gillar vi inte dom som öppet säger att de är kandidater och vill bli partiledare. De uppfattas som karriärister.

Men, vad ska man då säga om de tysta grå klättrarna i rörelsens innandömen, inne i apparaten, de som  inget säger utåt men dyker upp i en sluten valberednings förslag, vid nomineringsmöten och val av företrädare. Utan att medlemmar fått höra deras analyser, visioner, politik och berättelser.  Är det inte de som är de verkliga karriäristerna.

Ut i luften och livet med kandiater och politik. Tänd ljuset! Vädra!  Berätta om vad var och en står för och varför just de är de bästa att leda en radikal, till rötterna gående och framtidsinriktad omvandling. Den som går ut öppet med vad hon eller han står för, den riskerar något. Andra, om än också med god vilja och ambition, verkar mest vilja sitta kvar på sin trygga försörjning utan alltför mycket ljus och dialog. Och valberedningar tenderar att se det som sin uppgift att fortsätta med mer av samma: ’Har vi egentligen något att invända mot det arbete som NN gjort? Han/hon har gjort det bästa av en svår situation. Inte ska vi väl degradera, flytta ner någon som gjort så lång och trogen insats?”  Osv.

Med sådana tankemönster, som man möter både nationellt och lokalt, förefaller utsikterna till omprövning och omvandling inte vara de bästa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *