När vi nu har vinstdrivna skolor, så…

… kräver vi att de uppfyller tydliga kvalitetskrav. Det är temat i Mikael Dambergs (S) och Jabar Amins (MP) artikel i DN idag (13 dec. 2010).  Artikeln innehåller en del intressanta uppslag om hur vinstdriften kan modifieras, men undviker de fundamentala problemen med vinst som yttersta värdemätare och drivkraft i verksamheter som vård och skola.

Temat känns igen från resonemang i andra sammanhang. T.ex.: Nu när debatten om privatisering av allt kommunalt på  Södermalm i Stockholm är förlorad, då är det idiotiskt att ifrågasätta driftsformer och vinst, då ska vi utgå från brukarna, deras önskningar, och satsa på att få upp kvaliteten på verksamheterna – och för övrigt var dagis och äldreboenden inte bättre förr när kommunen drev dem, då var det myndighetspersoner som visste bäst.

Dett är en vanlig realistisk, eller opportunistiskt färgad, tankefigur. Den innebär acceptans av det rådande läget och så modifiering av det utan eget alternativt perspektiv, utan vision och långsiktig strategi.

När militärer ’gillar läget’ så innebär det inte ett passivt accepterande av ett nedlerlag, utan en realistisk nulägesanalys som grund för taktiska och strategiska framstötar. Men ’gilla läget’ (när det nu är så att…) betyder nog för en del att ’tycka om läget’, fast man inte riktigt vill medge det. Man framställer det rådande som det nödvändiga, som opåverkbart.

Som exempelvis Damberg och Amin, som utgår ifrån att vinstdrivna skolbolag det har vi för tid och evighet, och nu ska vi göra det bästa av den situationen.

Inte en tanke om eller analys av vad skolor, eller vård, drivna av vinstmål kan innebära på ett mer grundläggande plan. Vad det innebär för skolledare och lärare (och läkare) att styrsystemen i deras verksamheter ytterst syftar till att generera vinst. Uppenbarligen inte läst exempelvis Göran Rosenbergs uppgörelse med vinstdriven skola och vård i artiklar i DN och i boken Plikten, profiten och konsten att vara människa.

Hos Damberg och Amin inte ens en diskussion om att mångfald och valfrihet är möjlig utan vinstdrivna aktiebolag. Föräldrakooperativ, personalkooperativ, stiftelser utan vinstintresse. Valmöjligheter kan säkras utan riskkapitalbolag. Varför inte en diskussion om detta. ’Debatten om friskolornas vara eller icke vara är överspelad’, skriver de. Men de undviker debatten om olika former av friskolor: Aktiebolag vs kooperativ och stiftelser till exempel. De undviker det kanske för att de tror att ’det är aktiebolag folk vill ha’ och att ’det är det folk röstat fram’. Eller de undviker det för att bolagsformen är det de egentligen gärna vill ha?

Inga dubier inför riskkaptialbolag som äger med spekulation i snabb värdeökning och försäljning med överskottet tryggt placerat i skatteparadis bortom svenska (skatte)myndigheters räckvidd. Bolagen behöver inte ta ut vinst. De klarar att bokföra och deklarera så att de slipper både vinst och skatt. Så Dambergs och Amins förslag om möjlighet till förbud om vinstuttag om kvaliteten i skolan är låg, kan bli ett slag i tomma luften. Möjligen skulle förslaget om att skoltillståndet inte automatiskt följer med vid ägarbyte kunna få viss betydelse, men skolinspektionen skulle troligen ha svårt säga nej och därmed lägga ner en skola.

I grunden handlar detta om att skolor bör drivas i former där drivkraften kommer från yrkesmässiga och professionella värden och kunskaper. Inte från vilja och tvång (det aktiebolags lagstadgade uppgift) att göra vinst.

Men varför inte nöja sig med kvalitetskrav och utvärderingar? Därför att verksamheter som vård och skola är ytterst svåra att mäta och utvärdera. Det går alltid att opportunistiskt spela och manipulera med redovisningssystemen. Att uppfylla de mål som kvantifierats på bekostnad av andra dimensioner som inte fanns med i upphandlingen. Det är svårt nog att skriva utvärderingsbara och icke manipulerbara kravspecifikationer för städning eller busstrafik. Skola och vård är försiktigt uttryckt svårare.

Svårligen utvärderingsbara kvalitetskrav kan möjligen höja kvaliteten i någon mån (det återstår att se), men de får säkerligen funktionen att legitimera fortsatt vinstdrivna skolor, legitimera riskkapitalbolagens utflytt av värdeökningen i bolagen till skattefria öar. Och de försvårar en verklig diskussion om organisation och driftsformer och ägande i offentligt finansierade verksamheter. Och för den som motsätter sig vinstdrivande bolag finns möjligheten att utveckla andra former för mångfald och man måste ta till sig forskning om innovation, förnyelse och brukarinflytande i professionellt drivna verksamheter.

För den som vill diskutera fundamentala organiseringsproblem i vård och skola är det alltså förödande med tankefigurer som  ’när vi nu ändå har…’ eller  ’när det nu blivit så att…’  eller ’när nu människor verkar vilja ha …’ – då skall vi ta det för givet och bita i det sura äpplet (eller kanske tycker man att det smakar sött) och gå vidare, då ska vi gilla läget i båda betydelserna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *