”Den nordiska modellen kan stå emot omvärlden”

Artikel på DN Debatt, 11 juli 2013

11 juli 2013

”Globalt tryck. Den nordiska modellen är fortfarande ett fullt möjligt samhälls­system. Men nedmonteringen, som inleddes av Socialdemokraterna och fullföljs av de borgerliga partierna, kan bromsas om bara viljan finns. Globali­seringen styr inte allt – den ger alternativ, skriver professor emeritus Åke Sandberg.

Förra veckan i Almedalen var den nordiska modellen inte i fokus som för ett år sedan. Arbetslöshet bland unga och invandrare, otrygga jobb, försämrad sjukkassa och a-kassa, och pressande jobb gör att modellen börjar rämna. Regeringen har svårt att hålla fast vid den glättiga framgångsbilden, samtidigt som oppositionen inte har samlat sig till kritik och konkreta alternativ som innebär att ta konflikt om världsbild och vart vi är på väg” ….

Läs hela artikeln i Dagens Nyheter här (online) eller här (pdf)

Artikeln följdes av kommentarer på några ledarsidor

Heidi Avellan skriver uppskattande och uppslagsrikt  i Sydsvenskan  om den ’egensinniga nordiska modellen’

Corren tycker att den framtid jag argumenterar för är nostalgi

Svenska Dagbladet menar i sin huvudledare den 12 juli att  ’Globaliseringen styr Norden’

’Modellen nere för räkning’ är Värmlands Folkblads rubrik när de diskuterar min artikel tillsammans med inlägg av Dan Andersson (tidigare LO-ekonom) i Almedalen.  Även ledare i Allehanda.

 

Contested Nordic Models of Work and Employment:Volvo Uddevalla and Welfare Capitalism

Contested models - cover - 20130722

From the introduction to the report: Contested Nordic Models

On the macro level the labour market model with its solidaristic wages policy, active labour market policy and job creation is at the heart of the Swedish model. It interacts with welfare and social security policy. On the micro level we find models of qualified, decent and even ‘good work’ and participative forms of management. These are mutually dependent elements in a social contract. There are however recent tendencies that threaten this contract of ‘productive welfare’: degradation of work, and precarious employment conditions, unemployment as well as hikes in social security and in the welfare sector (lower taxes, less resources and crisis in schools and healthcare) may result in lower trust in the future of the model. Privatizations in the welfare sector with a growing role for tax-evading venture capitalists may additionally strengthen such distrust. The willingness to accept technological change and rationalizations in the economy, so central to the Scandinavian model of economic development and job creation may thus be jeopardized.

On the micro level, is Volvo’s human-centered model of work organization and production at the end of the road? In Volvo’s car assembly plant in Kalmar the work content was 20-40 minutes as compared to a couple of minutes in standard line production. Workers followed the car on a wagon along the line between various stations or they worked in a dock, with the car in a kind of side track. The Uddevalla plant had stationary parallel production groups of nine workers assembling whole cars and working for two hours or more before repeating the tasks. Material was brought to the autonomous groups.

Production according to the innovative concepts in the plants in Kalmar and Uddevalla was closed down some twenty years ago, but the ideas are alive not least in academia but also in practice. In a panel we will discuss what we can learn from the Uddevalla experience. Will we again se forms of production like in the Uddevalla plant where qualified workers in autonomous groups assemble whole cars? And more generally what can we learn for a future development of work organization where workers to a high extent control their own work, supported by advanced forms of automation, organization and learning strategies? And what types of vertical integration of planning and execution and of reorganization, even on the societal level, may be needed to make such an autonomous work possible.

The report argues that we must look at the model as a whole, you cannot pick for example only the productivity and innovation side while making hikes in the welfare systems and damaging the functioning of the labour market by cuts in the enemployment insurance. Productivity and welfare are, in Scandinavia, two sides of the same coin.

Read the whole report here:  Contested Nordic Models

Read an interview about the report (in Swedish): ”När den svenska modellen tappade sitt självförtroende

Det finns fler valvinnande koalitioner

Stockholmstidningen/AiP, Debatt, 10 dec. 2012, på nätet 14 dec. 2012

Åke Sandberg kommenterar Stefan Sterns artikel om arvet efter Per Schlingmann och funderar över ett framgångsrecept för S.

Moderaternas förändring är inte bara image. M har förändrats i verkligheten. Det hävdar Stefan Stern, påtryckare för vinstdrift i välfärden och vice VD i Magnora-koncernen med bolag i skola och omsorg.

Hans artikel i Aktuellt i Politiken (läs den här) är föranledd av Per Schlingmanns avgång. Kanske vill Stern också ta chansen till ett slags inhopp i sin forna roll som strategisk rådgivare inom socialdemokratin. Och kanske fungerar det på ett grundläggande plan, som en del i det nya jobbet.
Hur mycket Moderaternas politik har förändrats i praktiken kan diskuteras. De säger sig försvara den ”svenska modellen”, och godtar till exempel Las, men driver främst klassisk moderatpolitik med enorma skattesänkningar, mest för de välbeställda, men även, och det är viktigt, de breda grupperna av löntagare har fått mer i plånboken. M försämrar a-kassa och sjukförsäkring och skapar ökade möjligheter till anlitandeformer som ger otrygga jobb på arbetsmarknaden, som drabbar den sämst ställda tredjedelen. Resultatet är klyftor och minskande tillit i samhället, som i sin tur försämrar ekonomins funktionssätt.

Stern är däremot klarsynt i sin andra punkt. Han skriver: ”Jag menar att det M snarare gjort sedan 2003 är att de insett betydelsen av att bygga breda väljarkoalitioner. Och till det använt sakpolitik i förening med professionell kommunikation.”
Jag förstår det så att politiken handlat om att ekonomiskt gynna de stora ”valvinnande” grupper som har någorlunda välavlönade jobb, på bekostnad av de sämre ställda. Alla med jobb kan därtill se sig som framgångsrika, värda ett gott liv – till skillnad från dem utan jobb, samhällets förlorare och olycksbarn. Så gynnas den växande medel­klassen materiellt och blir också en del i sin egen framgångssaga.
Stern fortsätter: ”Moderaterna har skickligt lyckats bygga en koalition i väljarkåren mellan höginkomsttagare, medelklassen och förvärvsarbetande.” Där blir det riktigt oklart, för medel­klassen är typiskt sett förvärvsarbetande med många höginkomsttagare.

Vad Stern menar när han föreslår att S ska kopiera M och ”försöka bygga samma koalition fast underifrån” är lika svårbegripligt. Snus är snus vare sig i blå eller röda dosor. Ett alternativ till M-koalitionen måste förstås ha annan sammansättning och andra perspektiv.
M-koalitionen innefattar självklart inte ”alla som går till jobbet”. En kärna hos M är nog de som tänker mycket på den egna plånboken och egna fördelar. Till dem som saknas hos M hör förmodligen den engagerade medel- och arbetar­klass som också bryr sig om andra, om dem som inte har ett jobb att gå till eller som har serier av osäkra jobb: korttids, deltids, projekt, vikariat. Men det är klart att en alternativ ”valvinnande” politik inte bara kan handla om den sämre ställda tredje- eller fjärdedelen.

En grundbult i en annorlunda berättelse är den ”produktiva rättvisan”, där det anständiga, jämlika samhället är en förutsättning för både individernas utveckling och välfärd och ekonomisk utveckling som kommer alla till del. Om det skriver nobelpristagaren Joseph Stiglitz i sin nya bok The price of inequality.
Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle att vara stolt över, utan samtidigt på hur de stora grupperna får ett bättre liv, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ”dem i utanförskap”.
Och att berättelsen och det materiella hänger samman: Att offensivt vinna och inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder. Där människor kan förverkliga sina drömmar, men inte på bekostnad av andra.
Åke Sandberg
sociolog och civilekonom, professor emeritus

Läs artikeln i Stockholmstidningen här.

Åke Sandberg: Dramat om vinster i välfärden inte över

Om vinster i välfärden skriver jag i Dagens Arena 23 november 2012

Åke Sandberg. Bild: Privat

Kvaliteten i välfärdstjänsterna ligger i processerna, i mellanmänskliga relationer och förpliktelser, inte i fyrkantiga utfallsmått. Vinstdriften kan dock pervertera dessa möjligheter. Det skriver professor Åke Sandberg.

Dramat om vinster i välfärden handlade först om ja eller nej. Nu är fokus i diskussionen om och hur vinstdrivna bolag kan styras. I en senare fas lär frågan om ja eller nej till vinstdrivkrafter komma upp på nytt. Det är en grundläggande fråga och den har inte fått ett slutligt svar.

Bland förespråkarna för vinstdrivna företag framträder två aktörer. De alarmistiska som verkar anse att hela näringslivet hotas av S förslag lämnar vi åsido. De mer nyanserade låter ana en lättnad att S inte satte stopp för vinstdrift. De framhåller att S krav på personaltäthet och liknande insatser innebär en styrning av hur verksamheten sköts, men hävdar därtill att det skulle innebära en detaljstyrning som hindrar nytänkande.

Alternativet är att politiker i stället styr utfall, vad som produceras och låter utförarna bestämma hur. Det hävdar exempelvis Friskolornas riksförbund och Stefan Stern på twitter.

Metoden hämtas från företagens egen värld med enkelt kvantifierbara vinstmål. Men tillämpbarheten i välfärden är begränsad till väldefinierade uppgifter såsom tandläkarbesök och höftledsoperationer, men även där inte utan problem. För komplicerade processer, som en lång omsorgsprocess eller utbildningar, saknas kunskapsunderlag för att kunna styra med utfall. Därför ser vi problem och kostsamma kontrollspiraler.

Vi ser exempel som att privata BB Stockholm ordnar en fin miljö för familjen, men komplicerade fall skickar man vidare till det offentligdrivna sjukhuset. Tuffa vinstkrav gör att apotek sparar genom att dra ner på sina lager och medicin blir slutsåld. Läkare tvingas ta emot många nybesök för att få ’köpengar’. I dagarna minskas vårdpersonalen på Maria ungdoms beroendemottagning i Stockholm. De anställda ska möta fler ungdomar per dag, vilket gör att de mest tidskrävande och utsatta ungdomarna drabbas.

Det blir en felstyrning, som dessutom ofta är möjlig manipulera. Alternativet är vaga utfallsmål som knappast styr, utan tjänar till att rättfärdiga verksamheten med en vacker etikett.

När utfallsstyrning överordnas professionellt ansvar hamnar lärare och vårdpersonal i arbetsmässiga och etiska dilemman. De kan inte nyttja sitt yrkeskunnande eller utveckla sitt engagemang för kvalitet. Politiker har genom utfallsstyrning kunnat dra sig undan sitt ansvar för minskande resurstilldelning och utföraren, kommunal eller privat, har fått bära hundhuvudet.

Förespråkarna har inte visat hur man kan kvantifiera exempelvis bra utbildning. I stället hävdar de att krav på en hög lägstanivå för personal och andra insatser innebär detaljstyrning. Men sådana regler behöver inte vara detaljerade. Investeringar i kompetent personal skapar tvärtom förutsättningar för kvalitet och lokal utveckling

Det är därför som ordförandena i tre TCO-förbund inom välfärdssektorn lyfter fram kunskap, kompetensutveckling, ledarskap, kvalitet i arbetet, arbetsbelastning, lön och villkor enligt kollektivavtal. Det ger också en tydlig koppling mellan politiska beslut om personaltäthet och tilldelade resurser. Rören blir rakare. Politiker har all anledning att tillsammans med brukare, yrkesverksamma och deras organisationer utveckla sätt att skapa dynamiska och professionella institutioner som kan leverera kvalitet. I den processen kan ibland utfallsmått utvecklas för avgränsade uppdrag. Styrformer kan komplettera varandra. Sammantaget är dock styrproblemen i välfärden stora, och de tenderar att bli värre vid vinstdrift.

Kvaliteten i välfärdstjänsterna ligger i processerna, i mellanmänskliga relationer och förpliktelser, inte i fyrkantiga utfallsmått. Det handlar om att styra insatser och resurser på så sätt att det ger utrymme för andra drivkrafter än vinst och bonus, för professionalitet och lokalt nytänkande om kvalitet . Vinstdriften kan dock pervertera dessa möjligheter.

Åke Sandberg, civilekonom och sociolog, professor emeritus, Stockholms universitet